Teknisk Tidskrift / 1931. Elektroteknik / 85 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1931 - Edy Velander: Överesikt av fjärrkontrollens tekniska hjälpmedel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. ]0. Fallbygelinstrument Siemens).



Fig. 11. Automatisk Potentiometer för likström.



Fig. 12. Elektrisk medbringare.

spänningen (enl. fig. 5). Svårigheten ligger i att få
god kontakt vid ringa friktion. Givarinstrumentet
kan då byggas med kraftigt moment och
kontaktarmen förses med rullande kontakt. I detta
sammanhang må nämnas Siemens ringrörgivare, som består
av en motståndsspiral i ett cirkelformigt glasrör,
delvis fyllt med kvicksilver. Glasringen sitter
koncentriskt på instrumentets rörliga del och när det vrides
kring axeln kortsluter kvicksilvret större eller mindre
del av motståndsspiralen.

En annan metod att frigöra sig från glidfriktionen
härrör också från Siemens och beror på tillämpning
av fallbygelprincipen (fig. 10). Givar instrumentet
är försett med två kontaktarmar, som röra sig den
ena över, den andra under spänningsdelarmotståndet.
Den ena kontaktarmen är fast förbunden med
instrumentets rörliga system, den andra styres
därifrån genom en ganska vek fjäderkoppling.
Apparaten har nu tvenne fallbyglar, som växelvis trycka
de båda kontaktarmarna mot spänningsdelaren.
Antag att den övre kontaktarmen medelst sin fallbygel
tryckes mot spänningsdelaren och att den undre,
som är fast förbunden med instrumentets rörliga del,
är fri. Instrumentet är då blott med den veka
fjäderkopplingen förenat med den fastlåsta
kontaktarmen och kan alltså inställa sig i jämvikt efter
mätstorheten. I nästa ögonblick låses den undre
kontaktarmen och därmed instrumentet och den övre
ges fri. På grund av fjäderkopplingen svänger övre
armen fram till samma läge som den undre. I nästa
moment låser den övre fallbygeln sin kontaktarm
och instrumentet lösgöres, så att det kan inställa sig
på ett nytt värde, varefter proceduren upprepas i
samma ordning. Spänningsdelaren följer sålunda
stegvis mätstorhetens variationer, utan att bryta
strömkretsen och utan att giva friktion mot
instrumentets visare.

I många fall föredrar man dock att använda en
särskild hjälpmotor för spänningsdelarens
inställning. Hjälpmotorns funktion illustreras kanske bäst
av den automatiska potentiometern, som särskilt
Leeds & Northrup utbildat till stor fulländning för
automatisk uppmätning av termoelektriska krafter
inom pyrometrien och också som mottagare vid
fjärrindikering enligt den ovan omnämnda
potentiometermetoden (fig. 5 c). Såsom framgår av fig. 11
sitter i förbindelseledningen ett galvanometerrelä,
som ger kontakt åt ena eller andra hållet, allt
eftersom strömmen är positiv eller negativ. Medelst
lämpliga mellanreläer polvänder detta
galvanometerrelä ankaret på en hjälpmotor, så att denna roterar
i ena eller andra riktningen, allt efter reläets läge.

Motorn påverkar medelst kuggväxel och skruv
släpkontakten på spänningsdelaren - som i detta fall
fungerar som en mottagare. Det hela är så
anordnat, att motorn alltid arbetar i riktning mot
jämviktsläget. Så när som på en liten marginal,
sammanhängande med galvanometerreläets
okänslighetsgrad, kommer potentiometern att automatiskt
inställa sig på strömlöshet i förbindelseledningen, dvs.
på likhet mellan de från spänningsdelare i
lindningens båda ändar uttagna spänningarna. -
Hjälpmotorn är rent schematiskt visad. Ett alternativ är
att ha ständigt roterande motor samt magnetiska
kopplingar, som påverkas av reläet.

Fig. 12 ger ett exempel på hur spänningsdelare och
hjälpmotor kunna användas som sändare med hjälp
av vad jag skulle vilja kalla den elektriska
medbringaren. Denna arbetar ungefär som en hydraulisk
servomotor vid pådraget till en turbin. Mätstorheten
påverkar som vanligt ett mätinstrument.
Koncentriskt med det rörliga systemet sitter en styrskiva
med två kontaktarmar, en på var sida om
instrumentets visare. Styrskivan vrides medelst
snäckväxel från hjälpmotorn som är så kopplad, att den
alltid vrider skivan och dess kontaktarmar åt den
kontaktarm till, mot vilken instrumentvisaren ger
kontakt. Motorn arbetar således tills
instrumentvisaren ligger fri mellan kontaktarmarna, och
styrskivan tvingas att följa visarens rörelser praktiskt
taget utan att påverka dessa. Genom att sätta fast
en tredje kontaktarm på styr skivan och låta denna
släpa över en spänningsdelare kan man alltså
åstadkomma att instrumentet friktionsfritt manövrerar
spänningsdelaren. Så vitt jag vet är det Siemens
som har patent på denna medbringare. En liknande
anordning användes för att medelst hjälpmotor styra
kurvritningsanordningar från instrument med ringa
vridmoment.

Vid fjärrindikeringsanordningar med
spänningsdelare uppträder emellertid som redan påpekats, den
nackdelen, att noggrannheten blir beroende på
konstansen hos den matande strömkällan. I vissa
moderna fjärrmätsystem söker man undvika detta genom
användning av den s. k. strömvågen, där mätstorheten
direkt balanseras ut av signalströmmen, helt
oberoende både av strömkällans spänning och
förbindelseledningens motstånd. En starkt schematiserad
bild av strömvågens funktion ges i fig. 13. Vågen är
här i bokstavlig mening tänkt i form av en KELVIN’S
strömvåg med två spolar till vänster för
mätstorheten och två spolar till höger för
signalstorheten. Vissa fabrikanter, särskilt i England och
Amerika, använda detta utföringssätt, men i regel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>