Teknisk Tidskrift / 1931. Elektroteknik / 86 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1931 - Edy Velander: Överesikt av fjärrkontrollens tekniska hjälpmedel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 13. Balansmetod, ovaDnmed Kelvins
strömvåg, under axiell anordning.



Fig. 14. AEG:s strömregulator med diagram,
som visar hur balansströmmen på likströmssidan
bildas av delar av in- och urkopplingskurvorna.



Fig. 15. Tre fjärrmätningssystem,
användbara även över mycket stora
avstånd: impulstal, impulslängd, och
frekvensvariation.

föredrar man att bygga strömvågen i axiell form
med två motverkande torsionssystem, t. e. en
Ferraris-skiva för mätstorheten och ett vridspolsystem för
signalstorheten.

Hjälpmotorn är så kopplad, att om strömvågen
ger kontakt åt det håll, som motsvarar för litet
värde på signalströmmen, regleringsrörelsen höjer
signalströmmens värde och tvärtom. Tack vare
hjälpmotorn inställer sig alltså strömvågen alltid på
balans och tvingar signalströmmen att troget följa
mätstorhetens variationer. Fjärrmätsystem enligt
denna princip utföras av en mängd firmor, bland
annat Asea, Westinghouse, Leeds & Northrup,
Evershed-Vignoles, Everett-Edgcumbe m. fi.

A. E. G. har nyligen släppt ut ett fjärrmätsystem
med en strömregulator, som på ett sinnrikt sätt gör
hjälpmotorn onödig. Systemet arbetar icke med
injustering av viloströmmen utan av ett dynamiskt
jämviktsläge på strömkurvorna för inkoppling och
urkoppling. Instrumentet bygges i axiell form men
för överskådlighetens skull har det i den schematiska
fig. 14 framställts såsom en strömvåg i analogi med
fig. 13. Här är emellertid den vänstra vågbalken
fjädrande och den högra spolen är försedd med en
riktkraft i form av en fjäder, som strävar att lyfta
spolen och alltså göra kontakt till vänster. När
nätkretsen härigenom slutes börjar strömmen att stiga.
En stor reaktans är inkopplad för att förloppet ej
skall gå för hastigt. När strömstyrkan nått ett
sådant värde, att signalströmmens moment i vågen tar
överhand, slår kontaktarmen över åt höger. Kretsen
brytes, strömmen börjar falla. Då strömmen nått
tillräckligt långt under jämviktsläget, slår vågen
återigen över åt vänster och förloppet upprepas på
nytt. Den högra spolen kommer sålunda att vibrera
i enlighet med signalströmmens sicksackformade
växlingar, medan den vänstra, tack vare vågbalkens
f j ådring, står ungefär stilla. Det är tydligt, att
signalströmmens medelvärde alltid måste bliva
proportionellt mot mätstorheten och en milliampermeter i
mätledningen kan således direkt ange den
fjärrindikerade mätstorheten.

Fjärrmätning på mycket stora avstånd.

Gemensamt för alla de hittills nämnda
kalibreringsmetoderna är att de förutsätta en sluten mätkrets
mellan avsändnings- och mottagningsstationerna och
att variationer i kretsens tillstånd kunna förorsaka
felvisning eller eljest störa fjärrmätningen. Dessa
metoder lämpa sig därför ej vid mycket stora
överföringsavstånd och framför allt ej då förbindelsen
helt eller delvis åstadkommes över en
högfrekvenskanal på en kraftledning. För närvarande torde det
endast finnas tre fjärrmätningsmetoder, som fått
användning under dylika förhållanden. Dessa arbeta
med impulsfrekvens, impulslängd och
frekvensvariation. De illustreras schematiskt i fig. 15.

Impulsfrekvensmetoden har tidigare använts av
Westinghouse och på senare år bringats till stor
fulländning av Siemens. Principiellt består metoden
däri att en roterande mätare för varje varv hos en
utväxling ger kontakt för utsändning av en impuls,
som på mottagningsstationen via ett relä laddar eller
laddar ur en kondensator genom ett mätinstrument
(15 a). Instrumentet är mycket starkt dämpat och
dess utslag blir sålunda proportionellt mot antalet
kondensatorladdningar pr tidsenhet eller med andra
ord mot varvtalet på den roterande mätaren
(= n . C . V). Impulsfrekvensmetoden är alltså
egentligen en fjärräkningsmetod.

Impulslängdmetoden användes på ett tidigt
stadium vid Bayernwerk och har sedermera utvecklats
dels av Detewe, dels nyligen av A. E. G. Systemet
går ut på att utsända en impuls, vars längd är
proportionell mot det fjärröverförda mätarutslaget.
Arbetssättet påminner mycket om den tidigare omtalade
synkronfördelar en. I sändare och mottagare
förekomma nämligen två kontaktarmar, som bringas att
rotera synkront enligt start-stopp-metoden (fig. 15 b).
I sändaren framföres kontaktarmen över det
fjärrvisande instrumentets skala. Impulsen börjar, då
sökararmen passerar 0-strecket, och stoppas, då den
kommer i kontakt med visaren. I mottagaren är
kontaktarmen i stället utbildad till en medbringare, som
griper mottagningsindikatorns visare vid 0-strecket,
då impulsen börjar, och släpper den i det ögonblick,
då impulsen upphör. Metoden går alltså ut på en
ideligen upprepad fjärrindikering av läget hos
sändarinstrumentet.

Både impulsfrekvens- och impulslängdmetoden
komma att mera detaljerat beskrivas i ett par av
de följande uppsatserna.

Frekvensvariation. Den tredje av de nämnda
fjärrmätningsmetoder na för mycket stora avstånd arbetar
med en signalström av varierande frekvens. Den är
alltså egentligen en kalibreringsmetod, men
använder sig av den enda signalstorhet, som med
visshet icke förändras genom förbindelsekanalens
inverkan, nämligen frekvensen. Inom ett visst
frekvensband låter man varje värde på mätstorheten mot-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>