Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 4. 23 jan. 1932
- Svetsningsmaskinernas egenskaper och användningsmöjligheter, av Paul Wiessner
- Notiser
- Teknologföreningen och lantmäteriundervisningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppkomna förlusterna kunna dock under vissa
omständigheter utjämnas.
Vid anläggningar för ett flertal svetsare inverkar ej
ett avbrott i svetsningen på samma sätt som vid svetsning
med en enda ljusbåge, där ett avbrott orsakar
fullständig avlastning och tomgångsförlust. Pauser och
belastningsspetsar utjämnas bättre, ju flera ljusbågar som
matas från maskinen. I stordrift uppväger denna
fördel olägenheten av energiförluster i förkopplingsmotstånden.
Härvid är ytterligare att märka, att dessa
förluster numera i allmänhet äro ganska ringa, enär man
använder induktiva motstånd, i vilka genom
magnetkärnans inverkan självinduktionsströmmar i
svetsningsströmmens riktning förstärkas och motströmmar
försvagas. Även i svetsningstekniskt avseende betyda dessa
motstånd en fördel. De verka dämpande på ljusbågen
och orsaka därför, att svetsgodset överföres i
finfördelad form och att man därigenom erhåller släta
svetsfogar. Ännu en omständighet talar för de större
omformaranläggningarnas förmån, nämligenanläggningskostnaderna,
som ställa sig minst 50 % billigare per svetsare
än vid maskiner, avsedda för en enda ljusbåge.
En annan maskintyp, som likaså lämpar sig för flera
svetsställen, utgöra de växelströmsdrivna svetsningsmaskinerna,
som användas, där trefasström finnes att
tillgå. Motor och generator magnetiseras medelst
trefasström från nätet, varvid dock icke hela den av motorn
upptagna elektriska energien omsattes i mekanisk energi.
I stället omformas % av effekten mekaniskt, medan 1/3
transformeras direkt från nätet. Maskinerna omforma
nätfrekvensen till tredubbla beloppet. Periodtalet 150 har
visat sig lämpligt för svetsningsändamål, enär
ljusbågen vid denna frekvens brinner lika lugnt som en
likströmsljusbåge, medan den ännu vid 50 p/s fladdrar
betydligt. Vid växelström tjänstgöra givetvis arbetsstycke
och elektrod omväxlande som anod och katod, varför
båda få samma temperatur. Svetsningsströmmen alstras
i generatorns fasta lindning, som kan göras flerfasig.
Har man t. e. en tvåfaslindning, så erhållas två
strömkällor, vilka kunna arbeta oberoende av varandra. Vid
flerfaslindning är det nödvändigt, att åtminstone den
ena fasen dimensioneras för den maximala
svetsningsströmstyrkan. Erfordras högre tomgångsspänning,
såsom t. e. då kolelektroder användas, kan denna erhållas
genom lämplig koppling av faserna. Maskinerna tillåta
10 à 15 % större svetsningshastighet än likströmsmaskinerna
och hava något högre verkningsgrad än dessa.
En nackdel är, att de endast kunna drivas med
trefasström, medan likströmsmaskinerna kunna anpassas efter
varje tänkbar drivkraft.
NOTISER
Teknologföreningen och lantmäteriundervisningen. I
häfte 2 i år innehöll Teknisk tidskrift ett meddelande
angående Svenska teknologföreningens yttrande om det
föreliggande förslaget till lantmäteriundervisningens
inordnande i tekniska högskolan samt den ändring av
studieplanen för väg- och vattenbyggnadsavdelningen
som i samband därmed föreslagits. Genom ett
förbiseende kom till grund för vårt referat att ligga ett
tidigare förslag till yttrande, som tillställts oss, i stället
för det yttrande som slutligen angavs av styrelsen för
teknologföreningens avdelning för väg- och
vattenbyggnadskonst. Mellan nämnda meningsyttringar
föreligga dock så stora skiljaktigheter, att Teknisk tidskrift
här kompletterar det tidigare meddelandet med
huvudsynpunkterna i styrelsens för väg- och
vattenbyggnadsavdelningen yttrande, vilket, som nämnts,
teknologföreningens styrelse gjort till sitt.
Styrelsen instämmer till en början i de sakkunnigas
förslag, att en fackavdelning för lantmäteri bör inrättas
vid tekniska högskolan men anser sig icke böra
närmare ingå på frågan om undervisningens ordnande vid
denna fackavdelning, utan inskränker sig till ett
bedömade av de sakkunnigas förslag i de delar som beröra
väg- och vattenbyggnadsfacket.
De sakkunnigas förslag om inrättandet av allmänna
kurser i husbyggnadslära och stadsbyggnadslära för
samtliga väg- och vattenbyggare hälsar styrelsen med
odelad tillfredsställelse. Styrelsen vitsordar även, att
för kommunal tjänst ett stort behov av väl kvalificerade
väg- och vattenbyggnadsingenjörer finnes. Dessa
ingenjörer böra, förutom viss mätnings- och
författningskunskap, framför allt äga gedigen allmän väg- och
vattenbyggnadsutbildning. Styrelsen är dock icke
övertygad om att detta syfte bäst vinnes genom inrättandet
av en, särskild studieriktning för kommunalteknik, vilket
förutsätter, att val av studieriktning måste göras på
ett tidigt stadium av studierna vid tekniska högskolan.
För de flesta torde ett dylikt val vara möjligt först efter
några års praktisk ingenjörsverksamhet. Både för de
unga ingenjörerna och för kommunerna bör det vara en
fördel, om valet icke behöver ske tidigare.
Styrelsen anser dock, att med den nuvarande snabba
utvecklingen inom tekniken ett starkt behov av
möjlighet till specialstudier i vissa ämnen gör sig gällande.
Dessa ämnen torde icke behöva vara obligatoriska, och
undervsningen i dem bör därför anordnas i form av
specialundervisning av högt kvalificerade lärare. De
åsyftade ämnena äro bostadshygien, vattenlednings- och
avloppsteknik (högre kurs, särskilt inriktad på rening av
vattenlednings- och avloppsvatten), högre kurs i
stadsbyggnadslära, högre geodesi och fastighetsbildningsrätt.
Om denna specialundervisning icke kan inrymmas i
fjärde årskursens studieplan, bör den kunna förläggas
till en senare tidpunkt och så anordnas, att såväl elever
vid de tekniska högskolorna som förut utexaminerade
civilingenjörer med praktisk erfarenhet kunna, om de
så önska, deltaga i specialkurserna. Inom andra
tekniska grenar händer det stundom, att liknande
specialkurser anordnas av olika institutioner, men för väg- och
vattenbyggnadsingenjörerna torde det vara fördelaktigast,
att sådana specialkurser förläggas till tekniska
högskolan i samband med specialundervisningen därstädes.
Slutligen har styrelsen berört ett par titelfrågor.
Benämningen "kommunalingenjör" anser styrelsen mindre
lycklig.[1] Något behov av att i samband med högskolornas
studieplaner genom olika benämningar skilja i
statlig, kommunal och enskild tjänst anställda
ingenjörer från varandra synes icke föreligga. Benämningen
"civilingenjör" har av ålder speciellt tillagts de
högskoleingenjörer som erhållit sin utbildning som väg- och
vattenbyggare. Styrelsen finner det därför vara
angeläget, att beteckningen "civilingenjör" icke utvidgas till
att omfatta även de lantmätare som komma att
utexamineras från den föreslagna fackavdelningen för
lantmäteri, så mycket mindre som lantmätarnas tekniska
utbildning och verksamhet skiljer sig från de övriga
ingenjörernas i vida högre grad än dessa senares
sinsemellan. Styrelsen tillåter sig därför föreslå, att
benämningen "lantmätare" fastställes för dem som efter
godkänt examensarbete utexaminerats från den
föreslagna fackavdelningen för lantmäteri. Skulle det anses
önskvärt, att "ingenjör" ingår i titeln, föreslår styrelsen
"lantmäteriingenjör".
[1] Denna benämning har ej heller föreslagits av de sakkunniga
för den högre tekniska undervisningens ordnande. Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:28:19 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1932a/0049.html
