Teknisk Tidskrift / 1932. Allmänna avdelningen / 127 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 13. 26 mars 1932 - Utvecklingen av Stockholms gasverks distributionsnät, av Arvid Wilner

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

pumpstation vid Värtagasverket, där 2 st. ångturbindrivna
gasfläktar uppställdes, varav en såsom reserv.
Vardera fläktens kapacitet var 14000 m³/tim. vid en
tryckhöjning av maximalt 250 mm v. p., vilken
gasmängd var dubbelt så stor som den till en början
väntade förbrukningen från tryckledningen.

Regulatoranläggningarna placerades i
underjordiska, gjutna betongbrunnar. Själva
regulatoranordningen består av en 400 mm regulator, avsedd för en
gaskvantitet av 1 800 m³/tim., avstängningsventiler
samt förbigångsledning. Regulatorn, fig. 2, är en
membranregulator, typ Bamag-Dalén, försedd med
den av dr Gust. Dalen konstruerade anordningen för
höjning av trycket vid större förbrukning. Vanliga
regulatorer, avsedda för hållande av konstant
gastryck, lämpa sig bra för mindre områden och mindre
förbrukning, men ha, då förbrukningen eller
distributionsområdet växer, den nackdelen, att de längst bort
från regulatorn belägna punkterna på grund av det
med förbrukningen stigande tryckfallet i ledningarna
få ett tryck, som väsentligt kan understiga det
normala distributionstrycket, för vilket regulatorn är
justerad. Bamag-Dalénregulatorn däremot
undanröjer denna olägenhet genom att hålla ett efter
förbrukningen avpassat tryck. Konstruktionen är
nämligen, som fig. 2 visar, sådant att rummet under
regulatormembranet ej som vanligt står i direkt
förbindelse med den utgående ledningen, utan med
trängsta sektionen av ett efter regulatorn inbyggt
munstycke, genom vilken gasen strömmar. Den del
av ledningens tvärsektion, som ej upptages av
munstycket, kan mer eller mindre tillslutas med ett spjäll.
Regulatorn belastas vid liten förbrukning att hålla
ett tryck av ca 50 mm v. p., varefter justeringen
fortsätter då förbrukningen ökar. Genom lämplig
inställning av spjället kan nu en så stor del av
gasströmmen bringas genom munstycket att tryckfallet
i denna kommer att motsvara det förhandenvarande
tryckfallet från regulatorn till ledningens ändpunkt.
Är förbrukningen t. e. för tillfället sådan, att
tryckfallet i ledningen är 10 mm, så kommer även trycket
i munstycket att bliva 10 mm lägre än gastrycket i
utgående ledningen. Som emellertid regulatorn ej
stänger förr än trycket i munstycket uppgår till 50

Fig, 2. Bamag-Dalénregulator.

mm inses att den alltså i detta fall kommer att hålla
ett tryck av 60 mm i utgående ledningen. Sedan
spjället en gång för alla blivit inställt kommer
regulatorn således ständigt att hålla ett tryck, som är så
mycket högre än 50 mm, som just värdet av det för
tillfället rådande tryckfallet i ledningen, varför
sluttrycket i ändpunkten oberoende av förbrukningen i
det närmaste blir konstant.

Nu är det ju visserligen så, att någon "ändpunkt"
av ledningen i egentlig mening i regel ej existerar,
enär vanligen två eller flera regulatorer mer eller
mindre samarbeta "på avstånd", utan härmed avses
den eller de punkter av ledningsnätet, vilka på grund
av olika samverkande omständigheter, stort avstånd
från regulatorn, klena ledningar, höjdskillnad etc.,
annars skulle haft det lägsta trycket. För att
förhindra, att regulatorn vid hastiga ändringar av
förbrukningen råkar i svängningar är mellan munstycket
och utgående ledningen inkopplad en "stötdämpare".
Regulatorns funktion kontrolleras ständigt genom
registrerande tryckmätare, vilkas diagram bytas
varje dag.

Efter färdigställandet av de tre ovannämnda
regulatoranläggningarna år 1926 var det väl sörjt för
distributionen av gas inom de centrala delarna av
staden. Södermalm försågs dock fortfarande med
gas från fläktarna i pumpstationen vid Slussen. År
1928 framdrogs emellertid tryckledningen från Gustaf
Adolfs torg till Slussen, där en 500 mm regulator,
avsedd för 2 600 m³/tim., uppställdes för de södra
stadsdelarnas räkning. Fläktarna finnas dock
fortfarande kvar såsom reserv.

Men tiden gick, gasens förbrukningsområden
vidgades, och förbrukningen steg allt mera. Det blev
därför snart nödvändigt att fullborda nästa led i den
ursprungliga planen, nämligen att övergå till tryck
även på den andra huvudledningen från Värtan samt
att anlägga erforderliga regulatorer. Enär all gas
således skulle komma att transporteras under tryck
till staden utbyggdes pumpstationen vid Värtaverket.
i vilken under år 1930 en ny, ångturbindriven
gasfläkt av de Lavals tillverkning uppställdes. Fläkten
beräknades för en gasmängd av 30 000 m³/tim. vid
en maximal tryckhöjning av 600 mm v. p., ehuru det
f. n. är tillräckligt med ett tryck på utgående
ledningarna av 100–350 mm under olika tider av
dygnet. Under år 1931 utfördes för omläggningen
erforderliga nyläggningar och omkopplingar av
rörnätet, varjämte nya, underjordiska regulatorstaticner
anlades på tre ställen, nämligen i Valhallavägeo vid
Sturevägen, avsedd för övre Östermalm, i
Sveavägen vid Odengatan, avsedd för delar av Norrmalm och
Vasastaden, samt på S:t Eriksplan, avsedd för del
av Vasastaden samt yttre Kungsholmen. I den
förstnämnda installerades en 600 mm

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>