Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 2 april 1932 - Ingenjörens uppgifter i depressionstider, av Elis Bosæus, Erik Falk, Gösta Klemming
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
produktionsförhållanden. Betydelsen av detta visa
järn-, trä- och glasindustriernas m. fl.
industriområdens radikala tekniskt-ekonomiska omläggning
under relativt kort tid. Handelspolitiska och
politiska förhållanden göra en utveckling under mycket
snabbare tempo än förr sannolik i framtiden och
skärpa behovet av industriens beredskapsarbete.
Generella regler för detta äro dock omöjliga att
uppställa; varje industri måste söka sig fram på sina
speciella vägar. Därvidlag gäller även för fredliga
värv och för landets industri i dess helhet den
gamle strategens ord: "getrennt marschieren, vereint
schlagen". Den krigiska termen är i detta
sammanhang kanske berättigad även därför, att
industri och näringar nu stå i en situation lika ödesdiger
som det verkliga kriget. Och det gäller att komma
ur denna icke endast till nöds utan med bibehållen
slagkraft. Om näringslivets män, ingenjörerna icke
minst, nu behärska det industriella återtågets
strategi och taktik så som tidigare alltifrån 1890-talet
frammarschens, så trygga de för vårt land
möjligheten att, när krisen väl är överstånden, åter taga
upp den vackra utveckling, som övermäktiga
omständigheter avbrutit.
Direktör Erik Falk.
Diskussionsämnets formulering synes giva vid
handen, att man anser det vara något naturligt, att
ingenjörens uppgifter under tider, då
produktionsvolymen är minskad, på något sätt förhålla sig
egenartade i jämförelse med vad man kan kalla de mera
normala uppgifterna.
Man tycker sig nämligen ofta nog hava rätt att
utgå ifrån, att den, som har till uppgift att vaka
över industriell produktion, skulle, därest hans tid
under mera normala förhållanden är helt tagen i
anspråk för fullgörandet därav, dock vid minskad
tillverkningskvantitet, liksom den i produktionen
sysselsatta arbetaren, hava möjlighet att få tid fri
från den mera ordinarie uppgiften och sålunda bliva
i tillfälle att ägna sig åt andra sysselsättningar.
Den erfarenhet jag fått om förhållandena, sådana
de verkligen gestalta sig under depressionstider,
skiljer sig emellertid i mångt och mycket från
nyssnämnda föreställningssätt.
Då jag går att närmare granska, hur härmed
förhåller sig, vill jag till en början såtillvida begränsa
mina uttalanden, att de komma att avse endast
sådana ingenjörer, vilka fungera såsom ledare och
tillsyningsmän i fråga om produktivt arbete, och
jämväl att röra sig om förhållanden, där icke
depressionen tvingat till fullständigt stillestånd.
Vi utgå – som sagt – ifrån det antagandet – det
torde för övrigt ej behöva vara ett antagande –, att
driftsingenjören under normal verksamhet har fullt
upp att göra med övervakandet av produktionen,
planerandet för densamma osv.
Bliva då vid minskad arbetstillförsel tillfällena att
minska på dessa ingenjörens uppgifter större än
eljest?
Under konferenser med ingenjörerna vid de verk,
vilka jag har äran företräda, har å – som det synts
mig – mycket goda skäl motsatsen gjorts gällande.
Man har därvid pekat på det faktum, att arbetsprogrammet
vid minskad kvantitetsproduktion blir mera
söndersplittrat och sålunda förorsakar större
svårigheter för planering och inställning. Härom kan jag
lämna några intressanta siffror från Aktiebolaget
svenska metallverken.
Antalet order vid Västeråsverken var år 1927
19 650, varemot svarade eri utlevererad
viktkvantitet från sagda verk av totaliter 10 301 ton,
motsvarande 524,3 kg per order.
Samma siffror för år 1928 voro 20 606 order, 12 758
ton och 619,1 kg pr order;
för år 1929 21 228 order, 13 961 ton och 657,7 kg pr
order;
för år 1930 21 283 order, 13 404 ton och 629,8 kg pr
order samt
för år 1931 22 126 order, 13 416 ton och 606,3 kg pr
order.
Medan verket sålunda under åren 1927–1929
befann sig i en uppåtgående konjunktur, ökade
kilotalet för varje beställningsenhet, under det att i den
därefter följande nedgående konjunkturens tid
beställningskvantiteten per order minskade.
Som härav framgår har, såsom nyss sagts, den
minskade tillverkningskvantiteten en olycklig
förmåga att söndersplittras i mindre poster, något som
ju är helt naturligt, men som otvivelaktigt i hög
grad betager driftsingenjören möjligheten att få
ledig tid till andra "uppgifter" än de sedvanliga.
Redan härav följer enligt min mening, att arbetet
under depressionstid alltid blir drygare för
tillverkningsingenjören än då produktionen fortgår i mera
normala gängor.
Ännu en omständighet medverkar till att minska
möjligheterna för avdelningsingenjören att syssla
med några särskilda, honom eljest mera
ovidkommande uppgifter under depressionstider. Detta är
det obönhörliga kravet på billiga
produktionskostnader. Redan den omständigheten, att den
förminskade tillverkningsvolymen fördyras därigenom,
att ofrånkomliga stående omkostnader få en mindre
divisor än eljest, gör, att ledningen måste vaka över,
att inga åtgärder underlåtas för att framtvinga
noggrann sparsamhet med andra utgifter, vilka inverka
på produktionskostnaden. Detta gäller ofta nog
främst i fråga om den direkta, och indirekta
arbetskostnaden. Härvidlag åvilar driftsingenjören det
stora ansvaret, att icke i tillverkningen sysselsättas
flera personer, än som behovet strängt kräver. En
minskning i arbetstillgången medför ofta faran, att
arbetsledaren, antingen i förmodan att
orderminskningen är av övergående natur, eller i en för övrigt
lätt förståelig önskan att värna om de honom
anförtrodda arbetarna, uppletar sysselsättning åt dem,
vilken icke är absolut nödvändig för det
produktiva arbetet just för stunden. Det är ingenjörens
skyldighet att med uppmärksamhet följa sådana
intentioner och att i verkets intresse vaka däröver, att
den, som icke kräves för tillfället, icke heller
bibehålles i tjänsten. Det är icke han, utan företagets
ledning, som har att avgöra, huruvida ur andra
synpunkter, än de här nämnda, tillfällig sysselsättning
skall beredas den, som eljest ur produktionssyftet
för stunden icke är behövlig.
För mitt företags vidkommande har, i avsikt att
avdelningsingenjörer och företagsledare skola kunna
följa med, hur däröver vakas, uppgjorts en
veckotablå, som angiver antalet i produktionen på varje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
