Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 19 nov. 1932 - Gratisförslagen inom entreprenadväsendet och industrien, av Runo Hellborg - Ett beaktansvärt nyförvärv till Tekniska museet, av T. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utnyttjande av från en konkurrensfirma erhållna uppgifter,
En av cheferna för en ångturbinfirma berättade,
huru i ett fall, då det var fråga om en
ångturbinleverans, 52 av världens på den tiden 55
ångturbinleverantörer anmodades att komma in med anbud.
Ingenjör Richert berättade i sitt föredrag förra året i
Sveriges konsulterande ingenjörers förening om liknande fall.
Vidare visar statistiken från olika leverantörsfirmor,
i den mån sådan är tillgänglig, att vid sådana
firmor som arbeta under konkurrens exempelvis på
den mekaniska industriens område, i genomsnitt
endast mindre än 5 % av de utgående anbudssummorna
motsvaras av erhållna beställningar. En del företag
stå givetvis i en lyckligare ställning, framför allt då
sådana som lyckats uppnå en monopolställning på
sin speciella marknad.
Detta undanskymmer dock ej det faktum, att
kanske i genomsnitt nio tiondelar av projekterings- och
anbudsarbetet ej giver något resultat i form av
beställning. Konsekvensen härav skulle då vara, att
kostnaderna för projekteringsarbetet teoretiskt skulle
bliva kanske 10 gånger större än vad det behövde vara.
Detta tomgångsarbete måste givetvis betalas och
det kan ej ske på annat sätt än att leverantörsfirmorna
taga igen dessa kostnader genom att sälja
varan till ett högre pris.
Det har då ofta framhållits i diskussionerna om
detta ämne, att den köpare, som kan pressa säljaren
hårdare prutar bort denna prisförhöjning. Detta i sin
tur leder till, att den mera mjuke köparen får betala
ett ännu högre pris.
Hela detta resonemang förefaller överdrivet. De
genomsnittliga projekteringskostnaderna, exempelvis
inom maskinindustrien uppgå endast i sällsynta fall
till 5 % av varans tillverkningsvärde. Även om man
genom rationalisering av anbudsgivandet kunde få
ned denna kostnad, blir detta dock ej på något sätt
av dominerande betydelse för försäljningspriset. För
övrigt är den starkare köparens utnyttjande av
säljaren en helt normal företeelse, som är typisk för allt
köpande och säljande och därför på intet sätt något
speciellt för det slag av köpenskap, som arbetar med
avgivandet av anbud. Utarbetandet av gratisanbud
måste väl också betraktas såsom ett led i
försäljningsarbetet och kostnaderna för anbudens
utarbetande äro sålunda ingenting annat än en normal
försäljningskostnad. Det kostar alltid pengar att
övervinna en köpares ingrodda motvilja mot att köpa.
Tomgångsarbetet vid avgivande av gratisanbud bör
vidare leverantören ej betrakta som bortkastat arbete.
Skulle gratisanbudssystemet helt plötsligen upphöra,
finge säkerligen den firma, som vill följa med
teknikens utveckling, istället lägga sig till med en
ännu mer improduktiv avdelning avsedd att hålla
firman à jour med kundernas behov, genom vad
som publiceras i litteraturen, eller på något annat
sätt. En dylik avdelning skulle dock inte alls kunna
ersätta en projektavdelning, som på ett helt annat
sätt lär känna de problem det är fråga om, kundens
önskningar etc. Genom gratisanbudssystemet får i
själva verket firman ideligen nya problem att lösa.
dess tekniska vitalitet hålles vaken och härigenom
torde en rätt avsevärd del av kostnaderna för det
för tillfället ej till order förande projekteringsarbetet
uppvägas.
Dessa synpunkter anföras för att söka reducera
denna fråga till dess rätta proportioner och för att
försöka visa, att det hela ej är så farligt, nar det
hålles inom rimliga gränser.
En helt annan sak är, när gratisanbudssystemets
möjligheter utnyttjas till det yttersta eller när det
sker pä ett illojalt sätt. Det ligger frestande nära
till hands för en köpare, som själv ej riktigt vet
vad han vill ha, att taga in massor av förslag från
olika leverantörsfirmor. Han har den uppfattningen,
att ju flera leverantörsfirmor han tillfrågar, dess
allsidigare får han saken belyst. Han glömmer då, att
han får så många förslag, att han fullständigt
drunknar i detaljer och också ofta förlorar den överblick
över problemet, som han kanske hade, innan han
tillkallade alla dessa leverantörer.
Här kommer återigen en uppgift för den konsulterande
ingenjörsfirman. Förutom varukännedom hos
denna förutsattes då, att den väl känner till de olika
leverantörernas tillverkningar, patentförhållanden,
den ekonomiska vederhäftigheten hos de olika
firmorna osv.
Vi komma då åter till behovet av en stab specialister
i den konsulterande ingenjörsfirmans tjänst.
Ledaren skall då på samma sätt som när det gällde
programmens utformning efter utlåtande från sina
olika medhjälpare med full auktoritet kunna föreslå
sin klient ett begränsat antal leverantörer, som skola
tillfrågas.
En konsulterande ingenjörsfirma som har nått den
position som här förutsattes slår också ned alla
försök till ett illojalt utnyttjande av den ena firmans
uppslag till förmån för den andra. Han vet. att han
ej bara är beställarens utan i lika hög grad
tillverkarens man.
Vad här anförts är icke någon patentmedicin,
såsom att leverantörsfirmorna skola taga betalt för sina
anbud och utredningar, utan anvisning på en utväg:
Giv de konsulterande ingenjörsfirmorna en starkare
ekonomisk ryggrad, som möjliggör för dem att
uppträda med större auktoritet och åtminstone de osunda
utväxterna på gratisanbudssystemet skola av sig
själva upphöra att frodas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
