Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
c
TÉ
1
KNISK
f* "A f ^
’v >
TIDSKRIFT
11 JUNI 1932
Fig. 14.
Ett praktiskt fall relateras, där till en ugn (se fig.
22) fördes fyra st. parallellt ställda skenor av 200, 15
mm vid 50 perioders växelström, vilket skulle
motsvara en homogen, cirkulär ledare med d = 12,4 cm.
Därvid blir då:
7 d2 = 7700
vilket enligt tabell I skulle motsvara x - 3,7. Om
"yteffekten" ej hade funnits vid växelströmmen, hade
således för samma motstånd och förlust endast 1/3 av
den använda kopparvikten varit erforderlig.
Den använda ledaren var visserligen ej rund utan
bestod av fyra "glest" ställda skenor. Stor skillnad i
detta avseende består likväl inte mellan ett cirkulärt
och ett kvadratiskt tvärsnitt (fig. 12 a-c), vilken
senare form de fyra "glest" ställda skenorna närmast
bildar. - Som strömfördelningen i ett tvärsnitt i viss
mån beror av de olika strömelementens avstånd från
centrum, borde det genom de fyra skenorna
uppdelade tvärsnittet ge en minskning av spec.
ledningsförmågan, vilket emellertid till största delen torde
uppvägas av, att tvärsnittets lineära dimension i
motsvarande mån har ökats. Man skulle
approximativt kunna sätta x ^ 3.
Ett gynnsammare tvärsnitt borde ernås genom att
ersätta de fyra skenorna med endast en skena, vars
bredd är många (20-50) ggr större än tjockleken.
För beräknande av K vid olika tjocklek av skenan
anger Lindström6 ett beräkningssätt, analogt med
förhållandena för ledare i ankarspår:
Om h = kopparskenans halva tjocklek i cm och
30
K
H
9
X
.Jo
\
f
X
26
S
’
24
S
s
X22
f
^
S
*
*M
x
^
l r
x
r’
14
^
X^
11
*.*.
^
lo
*z
E=
**.
0,2 04 £<S 08 1.0 1,2 1.4 1.6 1.8 20 2.2 2,4 Z& 2.8 3.0
. ’ /7
Fig. 13.
strömmens periodtal är 50 per. s. erhålles x direkt ur
kurvan fig. 13, som gäller under förutsättning, att
ledarens bredd är oändligt stor i förhållande till dess
tjocklek, en förutsättning, som visserligen ej är exakt
men dock approximativt uppfylld.
Är tjockleken 2 h == 1,5 2,o 2,5 cm.
och alltså h = 0,75 l,o 1,25 "
blir enligt fig. 13 x = l,os l,09 l,21 "
I alla tre fallen har man erhållit en avsevärt större
förlustminskning - till ca 1/3 - med samma
kopparvikt som i det ursprungliga fallet. Vid bibehållandet
av denna förlust skulle man kunna nöja sig med en
kopparskena t. e. 500 . 8 mm, där
2 h = 0,8; h = 0,4 cm.
Enligt kurvan fig. 13 skulle man då erhålla ^ 021. I
detta fall användes för samma motstånd endast 1/3
av den förra kopparvikten.
Skulle de i fig. 12 e angivna fyra skenorna tänkas
ersatta med en enda skena: 200 . 60 mm erhålles
genom extrapolation av kurvan fig. 13 x = 3,0, vilket
ej fullt exakta värde likväl ger en god vägledning om
förhållandena.
Som man emellertid vid en skena med
rektangulärt tvärsnitt erhåller en förträngning av strömmen ut
mot kanterna uppåt och nedåt och detta även vid en
skena, vars bredd relativt tjockleken är mycket stor,
kan man även undgå detta inflytande genom att
använda ett rörformigt tvärsnitt. Skenan 500 . 8 mm
skulle då motsvara ett rör med ytterdiametern 168
mm vid 8 mm väggtjocklek. Med bibehållet
tvärsnitt av 12000 mm2 och 15 mm väggtjocklek hos den
ekvivalenta rörformiga ledaren skulle ytterdiametern
bli 270 mm, varvid för ett K ^ 1,03 motståndet skulle
minskas till 1/3.
Andra sätt för en lösning i detta hänseende skulle
vara den ena eller den andra skenanordningen enligt
fig. 14.
Beträffande självinduktansen (Es fig. 2) vid
hithörande slag av ugnar har Lindström6 även givit en
del metoder för dennas beräkning samt för
uppmätandet av densamma.
Som varje strömgenomfluten ledare ger upphov till
ett magnetiskt fält, vilket i ledaren inducerar en
in-duktionsspänning, 90° fasförskjuten, blir den
resulterande strömmen fasförskjuten en viss vinkel <p,
vars storlek varierar allt efter förhållandena. Den
induktiva spänningens storlek bestämmes av
relationen:
E, = 2 n . l - 7 - L
där / - strömstyrkan i amp.
L = induktionskoefficienten - induktansen -
i hy.
y - periodtalet per sekund.
- Av den föregående utredningen kan det induktiva
motståndet Eso rel. det i den yttre strömkretsen
härskande induktiva motståndet Rfk försummas.
Fasförskjutningens inverkan kommer då enbart att
härröra från förhållandena i den yttre strömkretsen. -
Allt efter de önskemål, som föreligga, kan en
elektrisk enfasugn förses med en övre, rörlig elektrod
och en fast bottenelektrod (fig. 15 a) eller med två
övre rörliga elektroder, ställda på ett visst avstånd
från varandra (l-1,5 m), varvid strömförbindelsen
dem emellan åstadkommes medelst en lättledande
botten: en av elektrodkol ledande botten, ett smält
rnetallager etc., schematiskt antytt i fig. 15 b. I båda
fallen uppstår en induktionsslinga abcd, fig. 15 a,
förutsatt, att skenorna från transformatorns uttag e
till förgreningspunkten a äro blandade, dvs. att +
och -. skenorna äro placerade bredvid varandra och
möjligast tätt tillsammans, varigenom de resp.
magnetiska fälten kompenseras. Slingans abcd storlek
6 (l- C.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
