Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Aug. 1932 - R. Lundholm: Betingelserna för god parallelldrift mellan kraftstationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
TEKNISK TIDSKRIFT
6 AUG. 1932
man vid 2-fasiga och svagare 3-fasiga kortslutningar.
Då försvinner ej den synkroniserande kraften helt
och hållet utan en stor del av den blir kvar. Såväl
vid två- som trefasiga kortslutningar är det av stor
vikt för den synkrona sammanhållningen, att
maskinerna hastigt magnetiseras upp, så att ej fältet
försvagas genom ankarreaktionen. I Amerika ha
mycket snabba snabbregulatorer prövats just för
ökning av stabiliteten. Snabbregulatorerna ha
emellertid hjälp av en lycklig egenskap hos
maskinerna själva, nämligen att fältet i en maskin ej
ögonblickligen kan ändras utan först småningom dämpas
ned av ankarreaktionen. Vi veta ju alla, att vid
kortslutning på en generator fältet till en början består,
varför kortslutningsströmmen i första ögonblicket
blir mycket stor. Sedan går fältet undan för undan
ned. På samma sätt är det vid en
belastnings-ändring. Fältet söker till en början upprätthålla sig
självt, därigenom att i rotorlindningen en ström
induceras, som motsätter sig fältändringen. Denna
ström hjälper snabbregulatorn, så att denna får litet
tid på sig att höja magnetiseringen. Under de första
tiondels sekunderna ombesörja synkronmaskinerna
den saken själva.
En sak, som kan vara av ganska stor betydelse,
särskilt när det gäller parallelldrift mellan stora
kraftsystem, är att vid ett fel sektionera systemet i
med hänsyn till maskineffekten självförsörjande
områden, så att ej någon del av nätet efter sektioneringen går ned i periodtal på grund av
överbelastning. Om så sker, försvåras och försenas i hög grad
återställandet av driften efter en störning. Ibland
brukar man söka hjälpa sig härvidlag medelst
periodtalsreläer, som, om periodtalet sjunker,
avkoppla vissa mindre viktiga belastningsobjekt,
exempelvis elektriska ångpannor, så att periodtalet
åter stiger.
Huru bedöma stabiliteten hos en projekterad
överföring?
Jag hoppas att min framställning ej har givit ett
alltför pessimistiskt intryck av parallelldriftproblemet. Erfarenheten visar ju, att det ej är så farligt.
I regel går allting bra, även med ledningar, som man
nog kan tycka äro förvånansvärt klena. Huru klena
som helst kunna de dock givetvis icke få vara och
man frågar sig då, hur skall man vid en
projektering bära sig åt, när ekonomiska skäl tala emot
anordnandet av en jämförelsevis kraftig förbindelseledning. Efter vilken norm skall man bedöma
stabiliteten? Amerikanarna påstå sig kunna med
säkerhet förutberäkna stabiliteten även i invecklade fall
med tillhjälp av matematiskt högt skolad personal,
dyrbara mekaniska räknemaskiner (för numerisk
lösning av vissa typer differentialekvationer), mycken
tid och framför allt fullständiga och riktigt ställda
förutsättningar. Vad enbart sista punkten beträffar
äro de förutsättningar, som bjudes den rådfrågade
ingenjören, mycket ofta mer än magra och väl
osäkra att lägga till grund för en sådan
"amerikansk" beräkning. Man behöver i stället några enkla
tumregler. Jag har konstruerat två sådana, som jag
haft tillfälle pröva i ett par fall. Den första lyder
på följande sätt:
"Maximala överföringsförmågan hos sammanbind-
ningsledningen, beräknad enligt ekv. l ovan och
under antagande av att E^ = E2, skall vara minst 1/4
av den mindre stationens kVA-tal."
Den andra regeln lyder:
"Förhållandet mellan motstånd och reaktans i
ledningen får ej gärna överstiga 0,7."
Då dessa två villkor äro uppfyllda, skulle
systemen hålla ihop vid lugn drift, men naturligtvis
garanteras därvid ingenting för, hur det går vid
kortslutningar. Någon exakt giltighet äga naturligtvis
dessa regler icke. De få endast betraktas såsom för
någorlunda normala fall någorlunda användbara
tumregler. Motståndets skadliga inflytande kommer ju i
bägge reglerna till synes. Däremot tages ej någon
direkt hänsyn till belastningsstötarnas natur. Äro
dessa ovanligt stora och plötsliga, äro tumreglerna
förmodligen otillräckliga och man får göra en
noggrannare beräkning enligt den princip, som angavs
ovan, när pendelmodellen diskuterades. Vid den
praktiska tillämpningen av tumreglerna måste ofta en hel
del approximationer göras. Har man t. e. mer än två
stationer, får man söka taga ihop dem till två
grupper och för varje grupp räkna ut en resulterande
impedans genom att tänka sig impedanserna i avgreningarna till de olika stationerna
parallellkopp-lade. Har man en station ungefär mitt på en
förbindelseledning, så ökar som en följd av denna
grupperingsprincip stabiliteten.1
Ovan angivna tumregler hava givit rätt resultat
i de tre fall, där jag hittills prövat dem. I samtliga
fallen gällde det att förbinda relativt stora kraftnät
och prognoserna gjordes innan den för hopknytningen erforderliga kraftledningen byggdes. Jag
skall belysa detta med några siffervärden.
I första fallet blev förhållandet mellan
överföringsförmågan Wmax och den mindre stationens effekt
W
T = 0,29 alltså >
samt förhållandet
- = 0,65 alltså
x
0,7.
Enligt reglerna skulle parallelldriften gå bra,
vilket också visade sig bliva fallet sedan man byggt
ledningen.
I andra fallet blev
W
m" = 0,17 alltså < V*
kVAw
= 0,57.
Här ger första regeln negativt utslag. Man byggde
likväl linjen, men parallelldrift gick ej att
upprätthålla mer än en mycket kort stund i taget.
Driftspänningen höjdes sedermera på en väsentlig del av
överföringen, och i det då uppkommande tredje fallet
erhölls
W
TTm,," f\ f\
- 0,27 >> 0,25
kVA,r
< 0,7.
l Där man icke har snabbregulatorer för
generator-spänningen, medräknas generatorns impedans i överföringens.
Har man snabbregulatorer medräknas icke
generatorimpedansen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
