Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 6. Juni 1932
- Klas Sondén: Frätningsförsök rörande Göteborgs vattenledningsvatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
KEMI
HÄFTE 6 JUNI 1932
REDAKTÖR: EVERT NORLIN
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN.
INNEHÅLL: Frätningsförsök rörande Göteborgs vattenledningsvatten, av Klas Sondén. – Litteratur.
FRÄTNINGSFÖRSÖK RÖRANDE GÖTEBORGS
VATTENLEDNINGSVATTEN.
Av Klas Sondén.
(Forts. fr. sid. 36.)
Ett par dubbelanalyser av delsjövatten, utförda i
Stockholm, gåvo (1931):
| | a | b |
| total | CO2 . . . | 11,4 | 10,9 mg/1 |
| karbonat- | CO2 . . . | 4,3 | 4,1 mg/l |
Under vintern 1929 verkställdes ett långtidsförsök
med varmvatten från Alelyckan och Delsjöarna.
Försöket var anordnat sålunda att alla försökscylindrarna
nedhängdes samtidigt, men att en del av
dem upptogos efter en vecka, en annan del efter två
veckor och resten efter tre veckor.
Resultaten äro sammanförda i tabell 3 samt
grafiska tabellen, fig. 6.
Båda vattnens genomsnittliga temperatur c:a 80°.
| Analyssiffror enligt Almström | A | D |
| pH[1] . . . | 6,8 | 4,6 |
| CO2, ber. av alkaliscensen . . . | 9,2 | 0 |
| CO2, total . . . | 28,2 | 11,0 |
| Luftsyre . . . | 4,92 | 5,55[2] |
Av de i föregående försök använda metallerna
visade koppar och bly de för en jämförelse mellan
vattnen tydligaste resultaten. Varför icke även tenn,
resp. förtent koppar, visat någon regelbundenhet,
återstår att utreda. Men även vid alla tidigare försök,
vid vilka tenn blivit använt, hava liknande
oregelbundenheter förekommit. Icke osannolikt är ju, att
ojämnheter i godset spelat en roll, något, som är
rätt svårt att förekomma vid smärtbehandling av
metaller. I detta sammanhang må nämnas att
försökscylindrarna av bly äro tillverkade av valsad plåt.
Ett kallvattenförsök följde emellertid nu med
dubbelt längre perioder, och undersökningsresultaten
äro sammanställda i nedanstående tabell 4 samt
(delvis) å den grafiska tabellen, fig. 7.
Frätningen av koppar, bly eller zink utgör
såsom förut ett relativt gott mått på resp. vattens
aggressivitet. Men det är även tydligt att detta icke
heller nu kan sägas om järn, vare sig smides- eller
gjutjärn. I fråga om kallvattnet kan man tänka sig
biokemiska processer (varom talats i I. V. A.-publikationen),
men i ett vatten om c:a 80° torde detta
knappast vara möjligt, varför man kan bliva
tveksam om biokemiens betydelse även vis å vis
kallvattnet. – Under vattnets längre inverkan på järnet
belägger sig emellertid detta med ett tämligen tjockt
skikt av ferrihydrat, genom vilket de ioner måste
tränga, vilka skola verka frätande. Om emellertid
icke dessa ioner diffundera in lika snabbt vid alla
försökscylindrar, skapas olika elektriska
förhållanden vid de olika cylindrarna, därvid några komma
att frätas mera än andra. Ett sådant antagande är
visserligen blott en hypotes, men dock ett försök att
förklara de i sig själva ganska anmärkningsvärda
differenserna mellan eljest lika järncylindrar i ett
och samma vatten. Härigenom förklaras dock icke
den underligheten, att ett notoriskt aggressivare
vatten t. o. m. kunnat fräta järn mindre än ett annat
icke så aggressivt vatten. Att härvid den
"aggressiva kolsyran" icke kan vara utslagsgivande, torde vara
uppenbart. Ett visst inflytande på frätningen kan ock
tänkas genom den ändring i elektriska ledningsförmågan,
som vattnets behandling med marmor eller kalk medför.
Jag återkommer till järnets särställning i samband med
de jämförande undersökningarna över naturligt och
"behandlat" delsjövatten.
De hittills utförda undersökningarna voro så till vida
förberedande, som de huvudsakligen avsågo att övertyga
sig om att man genom tillämpning av den föreliggande
undersökningsmetoden kunde påräkna att vinna
upplysningar, huruvida den ena eller den andra av
föreslagna behandlingsmetoder av Delsjöarnas vatten vore att
föredraga.
De olika principer som härvid föreslagits äro följande:
 |
Fig. 6. Långtidsförsök med
varmvatten.
A: vatten från Alelyckan.
D: vatten från Delsjöarna.
I. Frätning efter 1 veckan.
II. Frätning efter 2 veckan.
III. Frätning efter 3 veckan.
|
[1] pH-bestämningen verkställd i kallvattnet, varav
varmvattnet beretts.
[2] Vattnets övermättning på luftsyre beror påtagligen
därpå, att syret icke haft tid att avgå under upphettningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:13:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1932k/0043.html
