Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
TEKNISK TIDSKRIFT
19 MARS 1932
[-Förgås-ning av-def utskilda-]
{+Förgås-
ning av-
def ut-
skilda+}
holettill
vattengas
Omvänd Ungs hasticjher
Fig. 2.
kemisk omvandling av kolväten.
––elementärt kol utskiljes.
Som verksamma krafter vid denna
söndersprängning och omvandling uppträda värme och syre. Att
kolföreningar successivt termiskt sönderdelas med
stigande temperatur är en sedan gammalt känd
företeelse och omsatt i praktiskt bruk vid förkoksning
av stenkol och förkolning av ved. Denna företeelse
bottnar däri, att ingen kolförening är obegränsat
värmebeständig och ju mera komplicerat uppbyggd
molekylen är desto mindre beständigt är bränslet.
Vid ett bränsles förkoksning "flyr" molekylen för att
successivt intaga allt mera värmebeständiga former.
Även den allra enklaste kolföreningen, nämligen
metan, C#4, undergår en sönderdelning i sina element,
vilken börjar vid l 000°C och är fullt genomförd vid
l 300°C. Detta betyder, att alla kolföreningar redan
före denna temperatur måste hava undergått en
uppdelning i sina element vid en temperatur, som är
lägre än den, som erhålles vid förbränningen.
Denna "flykt" kan på grund av värme observeras
tydligast hos syrehaltiga bränslen, dvs.
hos stenkol, ved m. fi. Detta drag är
dock utmärkande för alla bränslen utan
åtskillnad, således också för de allra
enklast uppbyggda kolvätena. Mellan
det koksstycke, som under kolets
förbränning å rost bildas, och de i en
lysande låga avskilda glödande
kolpartiklarna förefinnes blott en skillnad och det
är beträffande den reaktionsyta, som
koksstycket resp. kolpartikeln uppvisar.
Alla förkoksningsprocesser förlöpa
summariskt sett endotermiskt, varför värme
måste tillföras.
Värmeupptagningshastig-heten är en funktion av förhållandet mellan
re-a.ktionsyta och volym hos bränslet. Det bör
uppmärksammas, att det tager längre tid att förkoksa
ett stycke kol än att förbränna detsamma, och detta
beror därpå, att bränslets värmeupptagningshastighet
vid förkoksningen är förhållandevis liten. Vid
förbränningen uppträdande hastigheter kunna därför
icke förklaras av endast värmeupptagningen.
Förbränningen, eller riktigare omvandlingen till
för-bränningsmognad, uppstår däremot som en följd av
Bronsle-\
system
Omvandling
forbnjnninas:
mognad
Förbrännings-^
mognaa ]
samverkan mellan förkoksning och oxidation. Men
närvaro av syre framkallar icke omedelbart en
förbränning i det att syret till en början åstadkommer
en additiv oxidation, dvs. syre lagras till
bränslemolekylen. En sådan oxidation försiggår, visserligen med
mycket liten hastighet, redan vid vanlig temperatur.
Ett nybrutet kol upptager sålunda syre, vilket visar
sig i en viktsökning av ett provstycke.
Oxidationen är en exotermisk process, varför en
temperaturstegring är den omedelbara följden. Den
bildade oxiden är alltid mindre värmebeständig än
utgångsmaterialet, varför den termiska
sönderdelningen påskyndas av oxidationen. Kolsyra och
vattenånga avspaltas från den oxiderade molekylen och
molekylresten utsättes för en ny oxidation osv. Som
slutprodukter av denna successiva
molekylförminsk-ning återstår rent kol, väte och koloxid. Full
för-bränningsmognad har inträtt, sedan det rena kolet
förvandlats till vattengas.
Tandning.
I denna omvandling till förbränningsinognad
finnes ett stadium, som i praktiken är av största
betydelse, och det är tandningens inträdande.
Tandningen skiljer sig kemiskt sett icke från
omvandlingen. Skillnaden är blott en hastighetsfråga. Hur
långt kan man oxidera ett brännbart ämne innan
dettas molekyler söndersprängas, dvs. innan en
förbränning inträder? Häri ligger tandningens
kriterium.
Tandningen kan försiggå på två sätt:
1) genom påtändning, som är den vanligaste
formen för tandningen. Denna är en följd av en
utanför bränsle-luftblandningen liggande orsak, såsom en
brinnande tändsticka, elektrisk eller metallisk gnista,
eller överhuvudtaget en glödande kropp.
2) genom självtändning, då en
bränsle-luftbland-ning tänder utan någon synlig orsak.
Självtändningen har endast en praktisk
tillämpning, nämligen vid dieselmotorer.
Även om dessa båda sätt för tandning äro till det
yttre skiljaktiga, så måste dock understrykas, att
Molekyl so n dersp rang
ning frän
de såsom kemiska reaktioner mellan bränsle och
syre äro till sin natur lika.
Om man upphettar ett brännbart ämne i ett slutet
luftfyllt rum, så måste detta flamma upp och tändas
av sig själv vid en viss temperatur. Härvid
förhålla sig många bränslen på ett helt annat sätt än
vad vi äro vana vid, då påtändning förekommer.
Vi bruka sålunda betrakta bensin som ett lätt
tändande bränsle, under det att ett stenkol icke kan
bringas till tandning medelst en brinnande tänd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
