Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 OKT. 1932
SKEPPSBYGGNADSKONST
73
Tabell III.
Ankartyp
Avståndet mellan pyntarna
Avståndet mellan hjälpflynas ytterändar
Dortmunder union 1927 ...................
78
127
Hiitte 1915 ..................................... .
89
126
Johow 1928 ..................... , .............
97
126
Americ. Steel Foundries ................
104
113
Enklaste konstruktionen utgöres av en bult, gående
genom både krona och lägg. Oftast är dock läggen
gjuten i ett stycke med två tappliknande utsprång.
Läggen skjutes upp genom ett lagerformat uttag i
kronan och fasthålles därstädes antingen av två
bultar eller av lagerskålformade klackar. Klackarna
fästas sedan till kronan, antingen medelst järntenar,
nitar eller bultar.
Beträffande ankares gripkraft i god ankarbotten
kan man enligt MOLL (Jahrbuch der Sch i f
f-bautechnischen Gesellschaft 1918)
räkna med ett motstånd i horisontalled av 12 - 15
gånger vikten för stockankare och 9 - 12 gånger
vikten för patentankare.
Enligt samme författare hava emellertid talrika
försök visat, att gripkraften för likformiga ankare i
samma botten ej är proportionell mot ankarvikten
Q utan inot 2,7:de potensen av längddimensionen eller
V/Qä^ = Q0,o.
Om man utgår ifrån, att ett ankares provbelastning
skall vara proportionell mot dess gripkraft, bör
således. om T betecknar provbelastningen och k är en
konstant:
T=k^ Q^
l själva verket visar det sig, att klassens
fordringar närmelsevis motsvaras av:
T = k2 . Q0.75
Utgår man å andra sidan ifrån, att
böjningspå-känningen i armarna skall vara konstant för
likformiga ankare, så erhålles:
a =
T -l
- -
W
= konstant,
där T är den tillåtna
belastningen. l är
avståndet mellan kraftens
an-bringningspunkt å flyet
och farliga tvärsnittet; l
är proportionell mot 3y/ Q.
W är motståndsmomentet
i farliga tvärsnittet och är
proportionell mot Q.
o 200 410 MO tm im
5000 6,000 Kg
Ankarvikt med stock
Q
Fig. 17. Sambandet mellan ankarvikt och gripkraft.
T =
k
T = Ä5 . Q0.87.
Fig. 17 visar sambandet mellan dessa kurvor, där
konstanterna k^ k2 och Jc5 hava valts så, att T blir
identiskt för Q - 2 000 kg.
Av kurvorna framgår, att vid ankares
provbelastning påkänningarna ökas med stigande ankarvikt.
Likaså ökar gripkraften hastigare än motsvarande
provbelastning.
Enär böjningspåkänningen hos ett ankare ej
uppnår farliga värden vid normal gripkraft, bör
sistnämnda formeln snarare läggas till grund för
motsvarande ankarkättings provbelastning eller
brottbelastning.
Ankar kätting en är vad dimensionerna beträffar
rätt väl standardiserad genom normerande
bestämmelser från klassificeringssällskapen.
De skiljaktigheter, som förefinnas hänföra sig
mestadels till det i kättingen ingående materialet och
den därmed sammanhängande tillverkningsmetoden.
Av ålder har vällbarheten ansetts som
kättingmate-rialets utslagsgivande egenskap, enär vällfogen är
länkens svagaste punkt. Emedan vällbarheten
avtager med stigande kolhalt, användes som
utgångsmaterial puddelstål och mjuk martin samt i Sverige
lan-cashire. Dessa material visa en brottgräns av 35-45
kg/mm2. Tänjbarheten anses dock ej böra överskrida
30 % på normal mätlängd. Vällfogen kan beräknas
nedsätta brottgränsen med 25-30 %.
Emellertid måste uppmärksamheten även fästas på
andra faktorer, vilka bidraga till att ytterligare
nedsätta en ankarkättings hållfasthet, nämligen de
förändringar, som järnets inre struktur kunna undergå
genom felaktig värmebehandling under
tillverkningsprocessen och vid eventuell reparation. Härigenom
förorsakas en icke önskvärd ökning av
järnkristallernas storlek, vilket i sin tur medför ökad sprödhet
och därav följande mindre motståndsförmåga mot
slagpåkänningar.
.Strukturförändringen kan bero på, att järnet vid
vällningen upphettas till 1100°C och däröver, blir
"bränt", som det heter.
Puddel- och lancashirejärn äro mindre känsliga
härför, enär de inval sade slaggskikten anses till en
viss grad förhindra kristallernas tillväxt. Likaså
bliva vid Smidning kristallerna ej så stora, som vid
enbart upphettning med åtföljande långsam
avsvalning.
Grovkornig struktur kan även uppstå genom
bearbetning inom temperatur intervallet 700°-900°C,
där järnet enligt nyare teorier omkristalliserar och
övergår från a-järn till ^/-järn. Man bör alltså undvika
bearbetning vid vallen, där järnet har mörkröd färg.
Även anlöpning till blåvärme efter föregående
kallbearbetning kan förorsaka strukturförändring,
varför kätting järnet bör väl utglödgas, innan vidare
bearbetning tager sin början.
Kättingar, vilka varit i flitigt bruk, kunna ibland
springa av vid rätt låg belastning på grund av
utmattning. Har avmattningen ej fortgått för långt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
