Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 26 aug. 1933 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regering att låta på något sätt binda sina händer i fråga
om fullföljandet av sitt dollarprogram, vars
motivering och syften väsentligen voro inrikespolitiska.
Härefter voro konferensens vidare förhandlingar
tämligen meningslösa, och man lyckades, då
ajourneringen ägde rum, knappast ens upprätthålla
skenet av tillfredsställelse. "Världens sista
förhoppningar" hade således ännu en gång krossats – vilket
dock ej nämnvärt inverkat på världsstämningen.
Tvärtom synes man på olika håll efter
Londonkonferensen nästan med lättnad ha sökt sig fram på
egna vägar. Dessa må vara vilseledande eller icke:
en återvaknande optimism är i varje fall oförneklig.
I England har läget i varje fall icke undergått
någon försämring. Snarare tvärtom. Den gamla
frihandelsdoktrinen bekämpas ivrigare än någonsin,
bl. a. av den kände nationalekonomen Keynes, som
nu börjat rekommendera autarkiens väg, dvs. den
nationella självtillräcklighetens hushållningssystem,
som den enda framkomliga. Imperie-politikens
fullföljande enligt Ottawa-konferensens riktlinjer har
under dessa förhållanden vunnit allt starkare
anslutning. Den kommer av allt att döma att
kompletteras i valutapolitiskt hänseende med ett
"sterling-program", dvs. en enhetlig penningpolitik för
imperiet, som på detta område varken vill ställa sig
beroende av det beträngda kontinentala
"guldblocket" eller av Förenta staterna, som efter
frångåendet av guldmyntfoten i april alltmer vandrat
sina egna vägar.
Där, i Förenta staterna, ha nämligen president
Roosevelt och hans regering med stöd av
utomordentliga diktatoriska fullmakter nu upptagit ett
"heligt krig" mot depressionen, som i själva verket
utgör intet mindre än ett försök till ekonomisk
revolution. Sällan har en större maktfullkomlighet
samlats i en regerings hand. Vad det gäller är en
av staten genomförd allmän reglering av både
produktion, löner, arbetstid, sysselsättning och priser,
en reglering, som till skenet är frivillig, men i
verkligheten har bakom sig statsmaktens hela apparat.
I det första stadiet begagnas emellertid med
utgångspunkt från amerikansk mentalitet och sedvänja
i främsta rummet reklam och opinionsbildning som
påtryckningsmedel.
Den stora planen ledes av presidenten och hans
organ för detta ändamål, National Eecovery
Administration, vars chef, general Johnson, vid
presidentens sida fungerar som näringsdiktator. Den 16 juni
utfärdades lagen om industriell återuppbyggnad,
enligt vilken de tio ledande industrierna skulle
korporativt reglera var sin näringsgren på grundval av ökad
sysselsättning utan varken löneminskning eller
nämnvärd prishöjning. Den hjälp som från det allmännas
sida erbjöds bestod främst i kreditlättnader, vilkas
grundval självfallet var den nya dollarinflationen.
Denna plan mötte emellertid på många håll motstånd.
Många ledande företagare vägrade att böja sig för
tvånget; på andra håll förklarade man sig icke
kunna bära de nya ökade kostnaderna och bestred
statens rätt att tvinga en företagare att ruinera sig.
Den snabba prisstegringen i dollar räknat i april-
juni följdes dessutom den 19–20 juli av ett
panikartat bakslag på börsen. Detta krishot framdrev
nya, ännu mera drastiska åtgärder. Roosevelt och
Johnson utfärdade en ny plan – covenant-planen
– att gälla tillsvidare under årets fem sista
månader. Företagarna skulle härvid pressas till
undertecknande av en förbindelse, en blanket-code, av
innehåll bl. a. att ej sysselsätta någon arbetare mer
än 35 timmar i veckan, att icke sänka några löner
under nivån den 15 juli och icke höja några
varupriser utöver nivån den 1 juli, undantagandes
påvisbar kostnadsstegring. Dessutom fastställdes en
allmän minimilöntaxa för Förenta staterna i dess helhet.
Covenant-planen har satts i verket med en väldig
reklam- och propagandaapparat, som starkt
påminner om krigspropagandan 1917. Man har
sålunda vädjat till folksolidariteten och
fosterlandskärleken. De industrier som godkänt planen
bemyndigas att bära ett emblem ("Blue Eagle’s Badge")
med påskriften "Member of the N. R. A. We do our
part". De som icke på detta sätt "göra sitt", komma
med all säkerhet att utsättas för en allt starkare
pressning, att börja med från opinionen, senare
sannolikt även med direkta statliga åtgärder. Strejk-
och lockoutfriheten har redan i praktiken upphävts,
bl. a. ha de i den stora gruvstrejken i Pennsylvania
deltagande 65 000 arbetarna tvungits återgå till arbetet.
Det är uppenbart att ett tvångssystem av denna
gigantiska och genomgripande natur på någon punkt
måste lättas genom en säkerhetsventil. Denna är
också förhanden. Den heter dollarinflationen.
Makten över valutan har också med full konsekvens helt
och odelat lagts i regeringens händer. Hur långt
inflationen kan komma att fortskrida är ännu ovisst.
Helt säkert är gränsen ännu icke nådd. Hittills har
dollarn gent emot guld deprecierats med mer än 30
procent. Man måste emellertid komma ihåg att den
utrikes betalningsbalansen i Förenta staterna
ingalunda har samma relativa betydelse i förhållande till
det inre varu- och kreditutbytet som fallet är med de
flesta europeiska länder. Detta betyder att även en
våldsam yttre depreciering för dollarn icke med
nödvändighet behöver ha samma prishöjande inverkan
på den inre marknaden som fallet skulle vara
exempelvis i England eller Skandinavien.
Huru det stora amerikanska experimentet kan
komma att lyckas är det ännu för tidigt att döma om.
Dess bakgrund är ett kaotiskt inre läge med
12 000 000 arbetslösa – redan detta ett faktum av så
genomgripande innebörd att det lika väl som ett
yttre krig motiverar långt gående statsingripanden.
I en sådan situation förlora de s. k. normala
fredsprinciperna sin tillämplighet. Måhända har
Roosevelt-planen varit den enda utvägen att rädda Amerikas
folk från ekonomisk, social och politisk panik. Dess
utgång blir i sista hand beroende av i vad mån
psykologiska faktorer – den nyvaknande optimismen och
en beslutsamt enig nationell vilja – kunna på ett
avgörande sätt påverka den ekonomiska utvecklingen.
Det samma är Tysklands problem efter den
nationella revolutionens segerrika genomförande. I fråga
om maktläget är ställningen nämligen fullkomligt
klar. Allt betydelsefullt motstånd mot nazistregimen
är brutet, och alla tecken tyda på att denna även
omfattas med tillförsikt av en övervägande folkmening.
Propagandan för den nya regimen skötes effektivt,
metodiskt och skickligt, och den allmänna europeiska
uppfattningen torde göra klokt och riktigt i att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
