Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1933 - Sam Malmfors: Järnverken som kraftförbrukare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
TEKNISK TIDSKRIFT
l APRIL 1933
Fig. 2. Thomasblåsning. Belastningen mycket variabel, enär driften intermittent.
(Ses från höger till vänster.)
Fig. 3. Ljusbågsugn. Diagram från maxigraf under ett dygn. (Ses från höger till vänster.)
Då ugnen tappas och chargeras, är den frånslagen, varför kraftllttagningen blir mycket variabel.
Thomasprocessen.
Vid de verk, som arbeta med Thomasprocessen,
går järnet direkt från hyttorna till en bländare i
Thomasverket, där det sedan blåses ned till mjukt
järn i konvertrar. Denna process kräver ganska
stor effekt. Med de förhållanden, som råda i
Domnarvet med 14 tons konvertrar, åtgå sålunda l 800 kW
för blåsningen. Driften pågår här dygnet runt
endast avbruten av ett par korta raster. Antalet
charger per timme uppgår i allmänhet till två, och
man blåser ca 15 min. varje gång.
Kraftförbrukningen Iblir sålunda mycket variabel.
Fig. 2 visar ett karakteristiskt belastningsdiagram
för de vanligen förekommande blåsningarna. Som
medeltal är energiförbrukningen 40 å 45 kWh per
ton.
Stålugnen.
Nästa stora belastningsobjekt är den elektriska
stålugnen, där materialet färskas och raffineras, och
om man utgår från kallt material, givetvis även
nedsmältes. Ojämförligt vanligast är ljusbågsugnen, som
ur kraftleverantörens synpunkt erbjuder en hel del av
intresse.
Den elektriska stålugnen har i synnerhet vid
kvalitetverken allt mer och mer erövrat områden från
martinugnen, beroende på den minskade avbrännan
och på det förhållandet, att man på ett bättre sätt
behärskar processen och kan få fram ett renare
material än i martinugnen.
De största ugnarna vi ha i landet, äro de i
Domnarvet. De arbeta med charger på 20 å 25 ton och
producera som medelvärde per år ca 5 ton tappat
material per ugn och timme, då de arbeta med kall
insats, och ungefär 50 % mera, då de arbeta med
halvduplex, dvs. ca hälften varm och hälften kall
insats.
Energiförbrukningen är i förra fallet 600 å 650
kWh/ton tappad metall utom vid enstaka tillfällen,
då man driver raffineringen särskilt långt och
arbetar med 2 slagger. Då blir kraftförbrukningen ca
30 % högre. Vid halvduplex är energiförbrukningen
endast 350 å 400 kWh/ton tappad
metall och vid 2 slagger ca 50 %
högre.
Vid halvduplex i Domnarvet
består för bättre kvaliteter den kalla
insatsen av götklipp och dylikt,
som faller från den egna
tillverkningen och vars analys man i
förväg känner, och icke av köpskrot.
Den varma insatsen består av
metall direkt från Thomasverket. Det
anses vara detta, att man arbetar
med ett jungfruligt material med
fore insättningen känd analys, och
att smältningen göres i elektrisk
ugn, som gör att Domnarvets
material är så överlägset t. e. för räls.
För speciella ändamål
förekommer även någon gång s. k.
hel-duplex, dvs. endast smält material
insattes i ugnen.
Energiförbrukningen är där avsevärt lägre,
mindre än hälften av
energiförbrukningen vid kall insats.
Transportanordningarna, kranar, chargermaskin
m. m., kräva endast ett fåtal kWh/ton tappat
material.
Ugnarna, vilka, som ovan nämnts, äro på 20 å 25
ton, äro var och en utrustade med 4 elektroder.
Transformatorerna äro Scotts-kopplade.
Belastningsförhållandena äro vid kall insats givetvis svårast ur
kraftleverantörens synpunkt. För ugnarna i
Domnarvet är 5 min. medelvärdet av belastningen under
nedsmältningsperioden 6 000 å 6 500 kW med
toppvärden, som kunna uppgå till 8 000 å 9 000 kW.
Effektfaktorn är låg, i medeltal 0,75 å 0,8.
Vid framställning av kvalitetsmaterial, där man
alltid har att arbeta med 2 slagger med mindre
enheter och har långa såväl nedsmältningstider som
framför allt raffineringstider med tillsatser av
legeringsämnen osv., blir energiförbrukningen betydligt
större. Den är mycket beroende på vad som utföres
i ugnen, och siffror på l 000 kWh/ton och mera äro
ingalunda ovanliga. Chargetiderna torde också vid
högkvalitet vara åtminstone 50 % längre än vid
handelskvalitet.
Fig. 3 visar ett diagram från en maxigraf, dvs. ett
instrument, som ritar medeleffekten under 5 min.
Diagrammet bör betraktas från höger till vänster.
Man ser, vilken ojämn belastning stålugnarna i själva
verket utgöra, med relativt långa insättningstider, då
ingen effekt alls uttages, åtföljda av
nedsmältnings-perioder, då effekten är hög och samtidigt varierar
mycket starkt, som vi senare skola se av ett diagram
från registrerande kW-metern.
Utnyttningstiden måste med en belastning av denna
art bli ganska låg och ligger vid ungefär 3 000 å
3 500 timmar per år.
Fig. 4 och 5 visa ett par diagram från registrerande
kW-metern, den förra en charge med kall insats, den
senare en halvduplex.
På fig. 4 ser man, att insättningen före chargens
början kräver en tid av ca 3/4 timme, varefter följer
en första nedsmältningsperiod på l*/2 timme. Då det
första materialet smält och följaktligen sjunkit ihop,
sker en andra insättning, som krävt ca 40 min. Där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
