Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1933 - Sam Malmfors: Järnverken som kraftförbrukare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l APRIL 1933
ELEKTROTEKNIK
51
efter följer den andra
nedsmältnings-perioden, som varar ca l1/* timme, och
sedan sker raffineringen med betydligt
lägre och framför allt jämnare
belastning. Tiden för raffineringen är helt
beroende på vad slags material man önskar
framställa, men har vid denna charge
varit något mera än 1/2 timme,
Via halvduplexchargen fig. 5 har först
insättning av en del kallt material skett,
vilket liksom vid föregående charge
krävt 3/4 timme. Nedsmältningen av det
då insatta kalla materialet pågår sedan
i ungefär 3/4 timme. Därefter har smält
metall påfyllts från Thomasverket och
nedsmältnlngsprocessen rätt snabbt
blivit färdigställd 1/4 timme senare. Då
börjar raffineringsprocessen, som pågår
drygt l timme med allt mer sjunkande
och lugnare belastning. Vid 7-tiden på
diagrammet går belastningen ned till noll
en tid av ca 8 minuter, vilket beror på
att tackjärn insatts för att kola upp
materialet. Därefter kommer en ökning i
belastningen, då tackjärnet smälter, som
varar ungefär 10 min., åtföljd av ca 1/4
timmes raffinering, varefter chargen är färdig.
Av diagrammen från den registrerande kW-metern
ser man, att belastningen under nedsmältning av det
kalla skrotet för chargen å fig. 4 är hög och orolig.
Där förekomma, som synes, rent momentana
belastningsvariationer på ända upp till 8000 kW.
Alltefter som chargen fortgår och materialet blir mera
smält, blir belastningen lugnare. Under
raffinerings-tiden äro de variationer, som förekomma,
förhållandevis små.
De starka belastningsvariationerna under
nedsmält-ningen, framför allt under första delen av den, bero
på ideliga kortslutningar mellan elektroderna,
orsakade av att delar av chargen rasar på dem.
Kortslutningen blir ej sällan så häftig, att strömbrytaren
för ugnen löser ut. Man söker med drosselspolar
dämpa de därav orsakade ytterst snabba ström- och
effektvariationerna, men det kan i alla fall icke
undgås, att stålugnarna för kraftverkens del utgöra
mycket besvärliga belastningar. Detta torde med tiden
bli alltmer utpräglat, enär man av ugnstekniska skäl
strävar att bygga ugnarna allt större.
Effektvariationerna medföra störningar i
periodtalet och strömrusningarna variationer i spänningen
på grund av avmagnetisering och spänningsfall i
maskiner och ledningar.
Dessa variationer äro oftast ytterst besvärande,
särskilt för belysningsabonnenter, även vid de
tillfällen, då det absoluta värdet hos variationerna är
förhållandevis litet. Det är nämligen den snabbhet, med
vilken förändringarna ske, som gör, att ögat icke
hinner ackommodera sig utan irriteras av ändringarna i
belysningsintensiteten hos lamporna.
Detta medför, att på ett nät med stålugnar måste
generatoreffekten vara stor i förhållande till ugnarnas
effekt och vidare måste generatorernas svängmassor
vara stora. Variationerna äro så snabba, att man
nog har ganska liten nytta av asynkront kopplade
svängmassor, och elektrodregulatorer vid ugnarna
eller turbin- och spänningsregulatorer vid kraftsta-
Fig. 4. Ljusbågsugn. Diagram från reg. kW-meter kall insats. (Ses från höger till
vänster.) Belastningen har utpräglade perioder, en första nedsmältningsperiod med
mycket orolig belastning och en andra nedsmältning, åtföljd av raffinering med
jämnare och lägre belastning.
Fig. 5. Ljusbågsugn. Registrerande kW-meter halvduplex, delvis kall, delvis smält
insats. (Ses från höger till vänster.) Belastningen är här jämnare än vid fig. 4 med
undantag av den första perioden, då det kalla materialet nedsmältes.
tionerna hinna icke uträtta något för att avhjälpa
dem, annat än om de äro kvarstående, vilket
ingalunda alltid är fallet. De ledningar, som samtidigt
mata stålugnar och annan belastning, måste vara
kraftigt dimensionerade för spänningsfallets skull.
Om borgerligt behov tillgodoses genom samma
överföringsanläggningar som ljusbågsugnar, får man
även se till, att de gemensamma transformatorerna
icke utföras med onödigt stor kortslutningsspänning.
Som nyss nämndes, söker man genom särskilda
drosselspolar, som vid större ugnar alltid äro
anslutna på högspänningssidan och äro reglerbara,
minska störningarna från stålugnarna. Man ser då i
allmänhet till, att man har största reaktans inkopplad
under nedsmältningsperioderi, då man även för att
förkorta denna kör med så hög spänning som
möjligt. Under raffineringsperioden kör man med lägre
spänning och kan dels på grund därav men framför
allt på grund av belastningens lugnare art köra med
betydligt mindre extra reaktans eller eventuellt helt
koppla bort drosselspolarna och klara sig med den
reaktans, som alltid finnes i skenorna särskilt på
låg-spänningssidan. Härigenom förbättrar man
verkningsgrad och effektfaktor.
En annan grupp av elektriska stålugnar äro
induktionsugnarna. De första induktionsugnarna voro
utförda för 15 å 50 perioder. De arbetade med små
charger, i allmänhet endast några 100-tal kg, och
gingo trots det låga periodtalet med mycket låg
effektfaktor. De hade emellertid stor
energiförbrukning per ton och torde nu få anses vara i utdöende,
varför jag inte närmare går in på dem.
De moderna induktionsugnarna,
högfrekvens-ugnarna, arbeta som bekant med ett periodtal av
l 000 och mera och kräva för den skull omformning.
De synas allt mer och mer vinna insteg, i ’synnerhet
vid kvalitetsverken, men äro hittills i allmänhet
utförda för charger upp till storleksordningen l ton.
En ugn på 4 ton finnes dock f. n. i landet, och en på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
