Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1933 - Bo Kalling: Direkta järnframställningsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
TEKNISK TIDSKRIFT
6 MAJ 1933
torn. Överskottsgasen användes för beskickningens
uppvärmning i förvärmningsschaktet. Processens
principiella utförande framgår i mera detaljerad
form av fig. 6.
Anläggningen i Bochum har visat sig kunna ge
en dygnsproduktion av närmare 40 ton och de
självfallet mycket komplicerade mekaniska anordningarna
lära ha fungerat tillfredsställande. För genom-
Fig. 7. Reduktionsugnen vid Avesta.
förande av själva den kemiska processen
förbrukades per ton järnsvamp:
Elektrisk energi l 600 kWh,
Koks 70-80 kg,
Koksugnsgas 465 m3.
Bochumanläggningen är icke i drift för närvarande.
Avestas process.
Enligt denna reduceras en blandning av malmslig och kol i rullugn (fig. 7). Den erforderliga
energien för reduktionens genomförande erhålles
genom att låta beskickningen utgöra motstånd för
en elektrisk ström, som ledes genom densamma
mellan två på lämpligt avstånd från varandra i
ugnens längdriktning placerade kontaktringar av
järn. Genom tillförande av kol i stort överskott kan
malmens klibbningstendens helt motverkas.
Kolöver-skottet frånsepareras sedan och får cirkulera.
För driftssäkerhetens ökande ha elektrodringarna
erhållit mindre diameter än ugnsrummet, medförande
att ugnsväggarna komma något utanför den egentliga
strömzonen. Härigenom bortfaller risken för strömläckage utmed dessa, varjämte de lättare kunna
inspekteras.
Den i slutreduktionszonen bildade reaktionsgaseri
förbrännes numera direkt ovanför beskickningens yta
i en förvärmningsavdelning genom tillförande av luft
genom ett blästerrör från inmatningsänden.
Beskickningen uppvärmes härigenom snabbt till
reaktionstemperatur och förreduceras till ett visst stadium före
inträdandet i den elektriskt uppvärmda zonen.
Som reduktionsmedel kan såväl träkol som
stenkol och koks användas. Vid användande av
svavel-haltiga reduktionsmedel tillföres litet kalk till
beskickningen för att absorbera svavlet, ehuru först
sedan reduktionen fullbordats, då det eljest bl. a.
visat sig svårt att efteråt effektivt frånskilja den
svavelhaltiga kalken. Denna frånseparering sker bäst
genom ett våtanrikningsförfarande. Användes
träkol som reduktionsmedel, är våtanrikning icke
behövlig. Ett lämpligt reduktionsmedel har kolad
sågspån visat sig vara.
För närvarande finnes en ugn i Avesta i drift, som
producerar ca 5 ton svamp pr dygn. Följande för-
brukningssiffror äro för närvarande uppnådda vid
kontinuerlig drift pr ton järnsvamp:
Elektrisk energi 800 kWh,
Koks 500 kg.
En avsevärd minskning av kolåtgången bör kunna
förväntas i framtiden.
Förutom de metoder, som jag nu beskrivit,
finnas en ofantlig mängd föreslagna och försökta
förfaringssätt. Men det skulle föra för
långt att här närmare gå in på dessa.
Jag vill endast nämna, att försök pågå
vid Nybergets gruvaktiebolag under
ingenjör CHRISTIANSEN’s ledning samt förberedande försök vid Asea efter
principer, föreslagna av överingenjör
STÅLHANE. Dessutom pågå försök vid ett
flertal andra platser här i landet. I utlandet ha även omfattande försök
utförts. De metoder, som låtit mest tala
om sig, äro HORNSEY’S (rullugn) och
SMITH’s (retorter).
Tillverkningspriset på järnsvamp enligt de
beskrivna förfarandena kan som nämnts svårligen mera
exakt förutsägas för någon av metoderna, då de icke
ännu äro tillräckligt utprövade i full teknisk skala.
Ett undantag utgör möjligen Norsk Staals process,
men de kostnadssiffror man hittills kommit till vid
denna process torde ännu så länge vara något för
höga för att göra metoden ekonomisk här i landet.
Jag skall beträffande prisfrågan inskränka mig till
att hänvisa till den värdefulla utredning, som ingenjör
TIGERScHIÖLD lämnat om järnsvampprocesserna i ett
föredrag vid Hindersmä.ssan förra året (se noten
sid. 65). Ingenjör Tigerschiöld beräknar där, att
järnsvamp skall kunna tillverkas vid ett verk i Norberg
till ett pris av ca 70-75 kr. pr ton efter flera
av de här beskrivna metoderna, under
förutsättning, att de antagna förbrukningssiffrorna för en
anläggning i fullstor skala visa sig riktigt
kalkylerade.
Direkta smältprocesser.
Jag har hittills hållit mig till
järnsvampsprocesserna och icke berört de direkta smältprocesserna.
Om också denna framställningsväg för närvarande
synes inge mindre förhoppningar om ekonomiskt
resultat än järnsvampsprocesserna, bör den dock icke
i detta sammanhang förbigås.
Möjligheten att i större skala framställa flytande
stål direkt ur malmen genom nedsmältning av en
malm-kolbeskickning torde först närmare ha utretts
av ingenjör CARL SVENSSON, som utförde lyckade
försök i Norge 1921-1922 i en elektrisk stålugn.
Han nedsmälte dels briketter av malm och kol och
dels obriketterad beskickning och lyckades därvid
med rimlig kraftåtgång direkt erhålla ett mjukt stål.
Efter samma linjer arbetade ingenjörerna FLODIN
och GUSTAFSSON, som i elektrisk ugn medsmälte
briketter av malm, kalk och träkol. En större
anläggning enligt deras förfarande byggdes först i Hagfors
och sedan i Långshyttan. Ugnen i Hagfors är
emellertid nedlagd och icke heller Långshytteugnen arbetar
längre i det ursprungligen avsedda syftet.
Produktionskostnaderna ha hittills visat sig bli för höga för
dessa platser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
