Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 11. Nov. 1933 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 NOV. 1933
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST
131
stora infartsvägarna, vilka gärna kunde planeras och
utföras som parkvägar. Det steg i denna riktning, som
Stockholms stad för 20-3>0 år sedan tagit, då den in-
köpte några stora markegendomar i stadens närhet, be-
tecknade talaren som mycket lyckligt. Utvecklingen
hade visat, att stadens politik varit riktig trots all
kritik, som tidigare riktats däremot.
Diskussion :
Stadsplanedirektören ALBEET LILIENBEKG började med
att framhålla, att när det nuvarande regionplanearbetet
organiserades en hel del förarbeten redan varit gjorda
i samband med de utredningar, som staden gjort för sin
generalplan. Vid uppgörandet därav hade man måst
sträcka sina undersökningar utöver stadens jurisdiktion
för att få det samband mellan staden och förorterna,
som en god generalplan krävde. Redan så tidigt som
1910 hade staden också påbörjat en hel del statistik,
som varit ägnad att klargöra förhållanden, vilka borde
beaktas vid uppgörandet av sådana planer, det här
gällde. Denna statistik hade under årens lopp alltmera
utvidgats och under de år, regionplanearbetet pågått,
särskilt inriktats på utredandet av arbetsplats och bo-
stadsplats för de inom hela regionplaneområdet boende.
De ingående trafikräkningar, som staden gjort, hade
också bidragit till det material, som erfordrades för re-
gionplan. Talaren ingick därefter på en del tekniska
spörsmål och uppehöll sig först vid förortsbanorna.
Han förordade i likhet med ingenjör Nordendahl, att
dessa skulle göras få men goda. Därigenom lockades
till bosättning utmed banornas sträckningar, vilka
borde vara väl valda, så att för bebyggelse lämpliga om-
råden bleve exploaterade. Utginge man från dessa förut-
sättningar, skulle endast tre linjer söderut från Stock-
holm anläggas, till vilka lokala trafikmedel kunde för-
medla trafiken från mellanliggande områden. Dess-
’utom borde Statens järnvägar framdeles som hittills om-
besörja den lokaltrafik, de nu betjänade. Gentemot arki-
tekt Åhrén framhöll talaren, att inom mark, som det all-
männa icke hade i sin ägo, detta i ganska stor utsträck-
ning kunde reglera utvecklingen genom kommunika-
tionsledernas sträckningar och beskaffenhet.
För förorternas busstrafik gällde det bl. a. att inne
i stenstaden få lämpliga ändstationer med goda anknyt-
ningar till stadens inre trafikmedel. ’;Som ett exempel
på en god busstation för förortsbussar vad såväl be-
skaffenhet som anordningar beträffar förevisade talaren
en bild från busstationen vid Jarlaplan.
I likhet med ingenjör Nordendahl ansåg talaren, att
infartsvägarna i så stor utsträckning som möjligt borde
gå genom parker såväl med hänsyn till trafiksäkerheten
som med hänsyn till att folk åtminstone inom ytterom-
rådena ej längre önskade bo invid bensindoftande trafik-
leder. Från dessa huvudleder borde avtagsvägar till
bostadsområdena utgå vid buss- och spårvägshållplatser
på cirka 800 meters avstånd från varandra. Sålunda
planerades för närvarande den nya Södertäljevägen gå-
ende i park och även de nya trafiklederna i Bromma så
långt detta av lokala skäl låtit sig göra. Vad beträffar
sektionerna för dessa infartsvägar hade stadsplanekon-
toret kommit till ungefär samma mått som regionpla-
nekontoret.
Stadsplanedirektör Lilienberg slutade sitt anförande
med att uttala en förhoppning, att samarbetet mellan
staden och förorterna allt framgent skulle få fortgå på
samma lyckliga sätt som hittills.
Förste stadsingenjör ERIK BULOW HUBE ville likna
förortsbebyggelsen vid en biologisk företeelse och trodde,
att den som varje sådan skulle kunna påverkas av göd-
ning eller saxning från stadens sida, allteftersom bebyg-
gelse på en viss plats vore önskvärd eller icke. Ingen-
jör Hiibe sade sig vara glad över det resultat som hit-
tills tydligen uppnåtts och lyckönskade Stockholms stad
till att hava kommit så långt med sin regionplanering.
Arkitekt UNO ÅHKÉN framhöll, att även om en viss
markinventering enligt stadsplanedirektör Lilienberg
företagits på sina håll år 1910, så hade den i varje fall
icke utförts så som man nu skulle hava önskat, varför
dess värde icke vore så stort.
Byråingenjör I. LINDGREN påpekade, att en markin-
ventering gjorts i Bromma-Brännkyrkaområdet redan
år 1923’-24 och att markundersökningskartor upprättats
i samband därmed.
Civilingenjör TORSTEX LJUNGBERGER påpekade, att ca
250 förortsområden redan låge spridda som prickar på
Stör-Stockholms karta. Denna bebyggelse, som från
början koncentrerats omkring järnvägs- och sedermera
även omkring spårvägslinjerna, hade efter busslinjernas
tillkomst börjat uppträda överallt, där möjlighet till
bussförbindelse med staden varit att finna. Utveck-
lingen hade gått hän mot en viss komprimering av be-
byggelsen inom ett inre förortsområde, medan ytterbe-
byggelsen utanför 15 km-gränsen avstannat. Komprime-
ringen hade uppkommit, då småsamhällena ökat i antal
och storlek och börjat att växa ihop, varvid bl. a. de sa-
nitära problemen blivit allt mer komplicerade, krävande
sin snara lösning. Detta förhållande ansåg talaren med-
föra en stor fara för de berörda kommunerna och icke
minst Stockholms stad, sorn förr eller senare sannolikt
finge taga hand om småsamhällenas kommunikationer,
avlopp och vattenförsörjning osv., hur dyrt det än skulle
komma att bli. Det vore orimligt, att vederbörande myn-
digheter exempelvis icke skulle äga befogenhet att före-
byggande ingripa med avseende på de sanitära anord-
ningarna, ehuru envar kunde se, vart det pekade hän.
Vidare framhöll talaren, att om något skulle kunna gö-
ras, effektivare medel måste ställas till förfogande. Han
beklagade de människor, som nu köpte en s. k. "epa"-
tomt för 500 kr. "utan väg" eller l 000 kr. "med väg"
för att, när de väl byggt, komma till insikt om, att de
saknade det mesta av vad ett modernt samhälle skulle
bjuda. Markexploatören borde kunna göras ansvarig
för utförandet av anordningar för avlopp etc., då han i
motsats till vad som nu är fallet skulle bliva tvungen att
bedöma sin mark ur slutanläggningssynpunkt.
Det av arkitekt Åhrén föreslagna sättet, att staden
skulle köpa in all mark inom regionen, vore nog bra
men alldeles för betungande. Stockholms stad hade re-
dan för länge sedan inköpt stora markområden, men där-
ifrån och till att köpa så mycket mark, att skadlig be-
byggelse undvekes, vore steget alltför stort. Talaren
ville i stället ifrågasätta, om det icke skulle vara möjligt
att för hela den inre förortsrayonen tillämpa stadsplane-
lagens föreskrifter om stadsplan och gatukostnads-
bidrag.
Ingenjör NORDENDAHL framhöll med anledning av
stadsplanedirektör Lilienbergs påpekande, att den karta,
som av regionplanekontoret använts vid markinvente-
ringen hade upprättats av stadsplanekontoret, och att
kartan hade varit av ovärderlig nytta vid arbetet, trots
att skalan l : 20 000 varit i minsta laget. Då emellertid
en karta j önskvärd skala - l : 10 000 eller ännu bättre
l : 8 000 - skulle hava kostat ungefär lika mycket som
hela regionplanekontorets anslag, hade man nu fått
vara glad, att en användbar karta dock förelegat, ett
förhållande, som bättre hade bort framhållas uti inled-
ningsanförandet. G-entemot ingenjör Ljungberger ville
han invända, att det f. n. uppenbarligen bruste i mycket,
men att man ej borde ställa kraven för höga. Man hade
för något år sedan för förortsbanefrågorna konsulterat
en bekant tysk trafiktekniker, vilken uppehållit sig i
Stockholm ett par veckor. Denne hade till en början varit
förvånad över den primitiva exploateringen i våra för-
ortsområden. I hans hemland gällde, att allt måste vara
klart beträffande vägar och avlopp osv., innan tomter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
