Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12. Dec. 1933 - Karl Sundberg: Elektriska och andra geofysikaliska metoders användning inom väg- och vattenbyggnadsfacket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 12
TEKNISK TIDSKRIFT
DEC. 1933
RE DAK ro/?.- WÅL o Fwni
INNEHÅLL: Elektriska och andra geofysikaliska metoders användning inom väg- och vattenbyggnadsfacket,
av bergsingenjör Karl Sundberg. - Ett 10-årsprogram för vägväsendet. - Notiser.
ELEKTRISKA OCH ANDRA GEOFYSIKALISKA METODERS
ANVÄNDNING INOM VÄG- OCH VATTEN-
BYGGNADSFACKET.1
Av bergsingenjör KARL SUNDBERG.
Geofysiken liar till ändamål att utforska de fysiska
förhållandena i jorden och dess omhöljen och om-
fattar en mängd underavdelningar, av vilka de vik-
tigaste äro: oceanografi, meteorologi, geodesi, seis-
mologi, gravimetri och isostasi, läran om jordmagne-
tism och jordelektricitet, om atmosfärisk elektricitet
samt om jordens värme- och tempe-raturförhållanden
och dess radioaktivitet.
Som varje vetenskap har även geofysiken sin
praktiska tillämpning. Den praktiska geofysiken är
endast omkring 20 år gammal och hade ursprung-
ligen till uppgift att uppleta malmer, olja och andra
nyttiga mineral, för vilka bergsingenjören närmast
intresserar sig. Emellertid har den praktiska geo-
fysiken under de allra sista åren även kommit till
användning inom civilingenjörens och då speciellt
väg- och vattenbyggarens fack. Denna senaste till-
lämpning är av så färskt datum, att den i vissa fall
ej hunnit över experimentstadiet.
De för lösandet av ifrågavarande tekniska upp-
gifter använda geofysikaliska metoderna äro de
magnetiska, de seismiska och de elektriska. Den
praktiska geofysikens fjärde huvudgrupp av meto-
der, de gravimetriska, ha däremot hittills endast i
undantagsfall använts för lösande av rent tekniska
problem, men kunna tänkas tillämpas exempelvis för
lokaliserande av förkastningar vid grundundersök-
ningar eller för kartering av gamla flodbäddar, vilket
ju kan vara av betydelse, då det gäller leta vatten.
De problem inom civilingenjörsfacket, som äro lös-
bara med den praktiska geofysikens hjälp, kunna
grupperas på följande sätt:
Problem Geofyöikalisk metod
A. Geologiska
1 Uppletning av byggnads-
material ................ Magnetisk.
2 Grundundersökningar .... Elektrisk, seismisk.
3 Vattenletning ........... " "
B. Undersökning av för skak-
ning utsatta konstruktioner Seismisk.
C. Materialprovningsproblem,
t. e. provning av bergarters
och betongs täthet, provning
av svetsfogar .............Elektrisk.
i Föredrag hållet inför Svenska teknologföreningens av-
delning för Väg- och vattenbyggnadskonst den 13 nov. 1933.
Av dessa geofysikaliska tillämpningar äro de geo-
logiska resp. elektriska f. n. ojämförligt viktigast.
Magnetiska metoder och deras tillämpning.
Den praktiska geofysikens magnetiska metoder
kunna användas för uppletning av som byggnadsma-
terial lämpliga bergarter, vilkas magnetiska egen-
skaper avsevärt skilja sig från omgivningens. För
att bedöma, huruvida det är möjligt att magnetiskt lo-
kalisera en viss bergart, måste i första hand dess mag-
netiska permeabilitet vara känd, dvs. den faktor, var-
med det jordmagnetiska fältet förstärkes inom ma-
terialet i fråga. Permeabiliteten för magnetit utgör
ca 2,3, varför medels de moderna synnerligen käns-
liga magnetiska instrumenten, bergarter, innehållande
minimala mängder magnetit kunna lokaliseras, även
under avsevärda jordbetäckningar. En dylik berg-
art är basisk granit, vilken ofta är ett användbart
byggnadsmaterial. En annan bergart, som är efter-
sökt, exempelvis för vägbyggnader, är basalt, vars
permeabilitet är ca 1,01, vilket är ett tillräckligt högt
värde för att göra en uppletning med magnetiska me-
toder möjlig.
För magnetiska undersökningar av det slag, varom
här är fråga, användas huvudsakligen de s. k. magne-
tiska variometrarna, varmed antingen horisontal-
eller vertikalkomposanten av det jordmagnetiska fäl-
tet uppmätes. Vertikalvariometern är mest använd-
bar och utgöres av tvenne parallella med varandra
medels ett aluminiumblock hopfästade tunna magne-
ter. Aluminiumblocket uppbär en kvartskniv, som
vilar på ett agatunderlag på analogt sätt som en våg-
balans. Magneterna äro så utbalanserade, att de i
magnetiskt ostört område intaga horisontellt läge.
Uppträda störningar, gör den magnetiska vågen ett
visst utslag, som uppmätes, och av vilket det stö-
rande magnetiska fältets vertikalkomp o sant beräk-
nas. Vid de svaga fält, varom här är fråga, användes
som enhet för fältstyrkan i allmänhet l y eller 10~5
Gauss. Det jordmagnetiska fältets styrka på våra
breddgrader utgör som bekant ca 0,5 Gauss eller
500 000 y.
Som exempel på en magnetisk undersökning av in-
tresse i detta sammanhang må anföras en mätning
över en till största delen jordtäckt basaltförekomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
