Teknisk Tidskrift / 1934. Elektroteknik / 66 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1934 - Otto Stålhane: Några synpunkter rörande konstruktion av elektriska ångpannor av elektrodtyp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

66

TEKNISK TIDSKRIFT

5 MAJ 1934



Fig. 1. Vattens elektriska ledningsförmåga som funktion av temperaturen.

omfattning som hade varit önskvärd, utan inriktades
på att vinna pålitligt konstruktionsunderlag speciellt
för den panntyp, till vilken min dåvarande
arbetsgivare, firman Hjalmar Löfquist, kort förut hade
förvärvat tillverkningsrätten, nämligen Forssblads
elektriska ångpanna, men de giva dock en tämligen
god bild av den viktiga roll matarvattnets
egenskaper spela. Visserligen publicerades
undersökningsresultaten i Teknisk tidskrift år 1924, och följande
år även i Ingenjörsvetenskapsakademiens meddelande
nr 41, men då de för pannornas konstruktion
betydelsefulla synpunkter, som där framlades, alltjämt ej
synas ha beaktats av konstruktörerna av en del i
marknaden förekommande panntyper, tillåter jag mig att
som stöd för den nedan följande diskussionen av
dessa olika typer i korthet rekapitulera de viktigaste
resultaten av nämnda undersökning.

Först var det då fråga om på vad sätt
temperaturen påverkar vattnets elektriska ledningsförmåga,
varvid jag fann, att denna kan ges följande uttryck:

&#967;_t = &#967;₁₈ [0,565 + 0,0185 . t^1,09]

Och denna funktion gäller för alla förekommande
matarvatten, oberoende av arten och mängden av de i
vattnet lösta ämnena. Detta vid första påseende
överraskande förhållande torde ha sin enkla förklaring
däri, att temperaturens inverkan på ledningsförmågan
är en funktion av det rena vattnets med stigande
temperatur avtagande viskositet, som alltså efter en
och samma lag vid stigande temperatur ger mer och
mer rörelsefrihet åt jonerna oavsett dessas
beskaffenhet. De i koordinatsystemet å fig. 1 inlagda
punkterna representera mätningsresultat från olika
matarvatten resp. saltlösningar, men de genom
punktserierna dragna kurvorna äro ej uppritade med hjälp
av punkterna, utan motsvara exakt den nyss angivna
formeln - överensstämmelsen är ju praktiskt taget
fullkomlig.

För vatten med temporär hårdhet sker en
avvikning från normalkurvan i det temperaturområde, där
hårdheten till större eller
mindre del utfaller, se t. e.
"Västerås vattenledningsvatten".

För att nu återgå till
ångpannorna, komma de i
matarvattnet lösta salterna,
bortsett från vissa karbonater
m. m., att vid vattnets
förångning i stort sett
oförändrade kvarstanna i pannan,
varigenom pannvattnets
ledningsmotstånd under
pågående drift successivt avtager.
För att motväga denna
saltanrikning i pannan måste
utblåsning av pannvatten
företagas, kontinuerligt eller
periodvis, och självklart är, att
mängden per tidsenhet
utblåst vatten blir beroende av
förhållandet mellan
salthalten hos pannvattnet resp. hos
matarvattnet. Enär man vid
här ifrågakommande
salthalter kan betrakta vattnets
ledningsmotstånd som praktiskt taget omvänt
proportionellt mot salthalten, kan mängden utblåst vatten
angivas på följande sätt. Vi kalla förhållandet
mellan matarvattnets och pannvattnets spec.
ledningsmotstånd "vattenfaktorn", vilken å kurvbladen
betecknas med bokstaven m. Fig. 2 angiver den mängd
pannvatten, uttryckt i % av samtidigt uttagen
ångmängd, som vid olika värden på vattenfaktorn måste
utblåsas per tidsenhet, för att salthalten, resp. det
elektriska ledningsmotståndet hos pannvattnet skall
förbli konstant. Utgående härifrån och med hänsyn
tagen till pannans genom ledning och strålning
uppstående värmeförluster (som vid
en väl isolerad panna på över 1 000
kW uppgå till högst 1 % av
panneffekten), kan man upprita en
kurvskara (fig. 3), angivande den
utblåsningsförlust i % av
panneffekten, som uppstår vid olika
ångtryck och vid olika värden på
vattenfaktorn. Man ser, att det under
ogynnsamma förhållanden kan bli
fråga om mycket stora
utblåsningsförluster. För att ernå hög
verkningsgrad skola de
strömfördelande organen i pannan konstrueras
så, att pannan vid den givna
spänningen upptager sin normala effekt
vid så hög salthalt i pannvatt-



Fig. 2. Utblåsningsförlusterna som funktion av vattenfaktorn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>