Teknisk Tidskrift / 1934. Elektroteknik / 114 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Aug. 1934 - R. Ch. A. Grey: Grunddrag av eldledning för fartygdsartilleri och därmed sammanhängande frågor rörande fjärriktning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

114

TEKNISK TIDSKRIFT

4 AUG, 1934



Fig. 2. Kanonsikte med elektrohydraulisk fjärrinstälnning.

radiellt ställda elektromagneter, ordnade som
stator i mottagaren. Inuti statorfältet anordnas ett
ankare, vars axel uppbär en genomlysande skiva
med siffror eller order. Ett varv av mottagaren
motsvarar ett bestämt antal order eller siffror exempelvis
O-9. Genom kombination av flera sådana
siffergrupper sammanställas dessa till önskat sifferomfång.
Varje siffergrupp har tydligtvis en motsvarande
givargrupp.

Andra utföringsformer med endast ett givare- och
mottagarelement för hela siffer- eller orderomfånget
finnas även. Siffrorna sammanställas här i
mekaniska sifferverk, och order angivas endera på en
cylindertrumma eller ock på ett över valsar löpande
band.

Med de elektriska orderapparaternas införande
möjliggjordes nu en mera central och enhetlig
eldledning. Ehuru detta betecknar ett betydligt
framsteg, visade det sig, att ledningen ännu icke på
ett tillfredsställande sätt behärskade artillerielden.
Svagheten i systemet var i huvudsak att för lång
tid åtgick för orderns överförande samt att
felavläsning eller felinställning kunde äventyra eldledarens
planerade åtgärder. För undanröjande av denna
svaghet konstruerades apparater, med vilka den
centrala ledaren direkt kunde inställa siktelementen
vid pjäserna utan anlitande av mellanhänder. De
för detta ändamål använda apparaterna kunna
uppdelas i elektrohydrauliska och rent elektriska, samt
benämnas

Orderapparater för tjärrinställning.

Fig. 2 - återgiven efter "Nauticus" 1912, sid. 210
- visar ett kanonsikte försett med elektrohydraulisk
fjärrinställning. Anordningen är i huvudsak
följande: Den elektriska mottagaren är av samma
konstruktion, som förut angivits för orderapparater
enligt vridfältsprincipen, endast skiljande sig från
dessa genom storleken och den större
strömförbrukningen. Här användes i regel endast ett givare- och
mottagaresystem. Givaren är genom kuggutväxling
förbunden med en, eller för större område med två,
skalor eller ett sifferverk. Genom en av
mottagaraxeln påverkad ventil bringas den hydrauliska
motorn att vrida sig synkront med den elektriska. Den
hydrauliska motorn utför således här det egentliga
inställningsarbetet. Genom anslutning av ett
givarsystem till motorn kan eldledaren å en mottagare
kontrollera inställningen.

Ett rent elektriskt system, som synnerligen väl
lämpar sig för fjärrinställning av sikten och dylikt,
där mindre kraftbelopp erfordras, är det av
Telefonaktiebolaget L. M. Ericssons ryska filial före och i
början av världskriget konstruerade.

I systemet användes pulserande likström,
åstadkommen genom att endast den positiva delen av en
enankaromformares växelström utnyttjas.
Inställningselementet består av två fasta elektromagneter,
en för vardera rörelseriktningen.
Elektromagneternas ankaren påverka genom hävarmar och spärrar
var sitt spärrhjul, vilka bilda de båda sidorna i en
differential. Själva planeten eller krysset är
förbundet med drivaxeln. Ankaret kvarhålles i sitt
viloläge genom en fjäder. I sin första utföringsform
var det ankarattraktionens rörelse, som påverkade
spärrhjulet och utförde arbetet. I senare
utföringsformer däremot utföra ankarfjädrarna arbetet under
elektromagneternas strömlösa period. Vid varje
strömförande respektive strömlösa period
framflyttas spärrhjulet ett steg eller en delning. Denna blir
således ett mått på den minsta inställningsstorheten.

Elementen för givare och mottagare äro fullt lika
varandra, endast beträffande storleken kan givarens
element vara av en mindre typ. Vid givaren
tillkommer dock det strömgivande elementet, den så
kallade integratorn. Denna består av en
kontaktarm, vilken genom påverkan av en dubbel spårskiva
giver kontakt i ena eller andra riktningen.
Spårskivorna äro över en kuggväxel förbundna med var
sitt kugghjul, varav det ena nar exempelvis en kugg
mer eller mindre än det andra. I nolläge stå de
båda skivornas spår mitt för varandra och vid
följande varv förskjutas desamma så, att kontaktarmen
fortfarande ligger i kontaktläge. Integratorn, som
kopplas till inställningselementet över en
planetväxel, vars andra sida har motsatt rörelseriktning
och påverkas av manöverratten, återföres i nolläge
vrid lika stora rörelser. Då rörelserna icke behöva
utföras samtidigt, kan integratorn anses vara ett
magasin för manöverrörelsen. Inställningen av en
riktkikare eller dylikt utföres endast av det elektriska
elementet och icke av manöverratten. Då
inställningselementen vid givare och mottagare äro
parallellkopplade få de strömimpulser samtidigt och
därmed synkron rörelse.

Integratorns strömkrets påverkar i allmänhet icke
elementen direkt utan över ett relä. De elektriska
elementens inställningshastighet är beroende av
storleken. Den mindre typen kan mottaga 30 och den
större 20 strömimpulser per sekund.

Detta system har av okänd anledning icke vunnit
det beaktande det onekligen förtjänar. Systemet
erbjuder nämligen stora fördelar genom sin enkelhet,
sitt relativt kraftiga inställningsmoment och därmed
sammanhörande tillförlitlighet samt självkontrollen.

Bland övriga inom denna grupp fallande appa-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>