Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 9. Sept. 1934
- Bertil Domeij: Moderna metoder för bärgning på stora djup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HÄFTE 9 SEPT. 1934
TEKNISK TIDSKRIFT
SKEPPSBYGGNADSKONST
REDAKTÖR: NILS J. LJUNGZELL
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN.
INNEHÅLL: Moderna metoder för bärgning på stora djup, av civilingenjör Bertil Domeij. – Anton Gustaf
Carlsund, ett hundraårsminne. – Imo-konstruktionernas användning å fartyg, av civilingenjör Harald Almqvist.
MODERNA METODER FÖR BÄRGNING PÅ STORA DJUP.
[1]
Av civilingenjör Bertil Domeij, Västerås.
Dykarkonst och bärgningsteknik hava mycket
gamla anor som med säkerhet datera sig till tiden
omkring Kr. f., vid vilken tidpunkt de första beskrivna
bärgningarna hava ägt rum. Bärgningstekniken har
undan för undan utvecklats, men ända till för omkring
ett decennium sedan var dykarens djupgående
begränsat till omkring 50 m. Ett bärgningsarbete kräver
emellertid i regel en dykarutrustning för motsvarande
djup, varför också bärgningsarbeten tidigare
begränsats till detta djup. Den vanliga
gummidykardräkten medger trots alla tekniska finesser
fortfarande icke nedstigande till större djup än 60 m,
och arbetstiden på sådana djup blir mycket
begränsad genom dykarens långsamma uppstigande.
Skall man kunna nå ännu större djup, måste man
på ett eller annat sätt göra dykaren oberoende av
det yttre vattentrycket. Det är därvid ganska
intressant att planer i denna riktning, i stort sett
överensstämmande med nuvarande konstruktioner,
framlagts så tidigt som 1875 av en fransman Lafayette,
men med dåtida tekniska tillverkningsmetoder var
man ej kapabel att framställa en praktiskt
användbar apparatur. Detta lyckades först genom den av
en tysk skollärare Gall år 1924 konstruerade s. k.
pahsardykapparaten, som numera efter ganska
radikala förbättringar tillverkas av firman Neufeldt
& Kuhnke i Kiel. (Fig. 1.)
Den består i prinqip av en sluten behållare av
svetsad stålplåt med observationsfönster och i
kulskålar ledade armar och ben. Alla ytor äro sfäriskt
utformade för erhållande av likformig
tryckfördelning och därmed smäcker konstruktion.
Godstjockleken är sålunda endast 3,5 mm, trots att den
konstruerats för upp till 200 m djup, motsvarande ca
20 atm yttre tryck. Armarna äro ledade vid axlarna
och benen hava leder vid höften och vristerna. I
armarna finnas utbytbara och inifrån apparaten
manöverbara verktyg, som möjliggöra enklare arbetens
utförande, och benen ge dykaren en viss om ock
mycket begränsad rörelseförmåga. Genom ett lock
kommer dykaren ned i apparaten, som därefter
slutes hermetiskt. Dykaren medför för andningen ett
syrgasbatteri och är försedd med andningsmask med
ett filter, som absorberar den utandade kolsyran.
Andningsluften dirigeras därvid genom ventiler i
masken på så sätt, att inandningsluften tages direkt
från klockans inre, under det den utandade luften
passerar kolsyrefiltret. Härigenom förbrukas
emellertid så småningom syret inuti klockan, vilket
kontrolleras genom manometer. När trycket sjunkit
till visst värde, insläppes från batteriet så stor
kvantitet syrgas, att det normala atmosfärstrycket
återställes. Dykaren kommer sålunda att hela tiden
befinna sig ungefär under atmosfärtryck, och
apparatens inre volym är så stor, att en förnyad tillsats
av syrgas ej behöver ske oftare än var tionde eller
var femtonde minut.
Syrgasbatteriet har emellertid också en annan och
viktig uppgift att fylla. För att giva dykaren
möjlighet att själv variera sitt deplacement är apparaten
försedd med en flytväst, som med hjälp av ventiler
och syrgasbatteriet efter önskan kan fyllas med gas
eller vatten. Normalt vid djup över 100 m arbetar
dykaren i apparaten hängande i en bärkabel, med
vilken han firas ned, och medelst en telefonkabel står
dykaren per telefon i ständig kontakt med sina
medhjälpare ombord på moderfartyget. Då dykarens
rörelseförmåga på större djup är utomordentligt
begränsad och hans rörelser i regel helt måste
dirigeras genom bärkabeln, kommer flytvästen vanligen
endast till användning vid force majeure, om
exempelvis bärkabeln brister eller trasslar in sig i ett vrak
e. dyl. Med tanke på en sådan situation har
bärkabelns infästning utförts så, att såväl denna som
telefonkabeln kunna lossas inifrån apparaten,
varefter denna med hjälp av flytvästen själv kan taga
sig upp till ytan. Hela apparaten väger i luft
omkring 400 kg och nedsänkt i vatten med flytvästen
vattenfylld omkring 20 kg. (Fig. 2.)
På basis av denna uppfinning bildades 1926 ett
italienskt bolag Società Ricuperi
Marittimi, vanligen kallat SORIMA, för ändamål
djuphavsbärgning, på vilket område de praktiskt taget
helt lett utvecklingen fram till teknikens nuvarande
ståndpunkt. Bolaget började 1927 med att plundra
ett på 80 m djup i Genua-bukten liggande vrak
"Washington" på 30 ton järnvägsmaterial. Av
intresse i detta sammanhang kan vara, att materialen
fortfarande efter endast smärre justeringar var fullt
användbar, trots att den legat under vatten i över
10 år. Efter denna lyckosamma början övergick
inan till ett på 85 m djup utanför Belle Ile i
Biskayabukten liggande vrak "Elisabethville". Sedan detta
berövats ungefär 10 ton elfenben, ansåg man sig hava
samlat såväl erfarenhet som kapital för att våga sig
[1] Koncentrat av föredrag, hållet vid Svenska teknologföreningens
avdelnings för Skeppsbyggnadskonst ordinarie
höstmöte den 25 november 1933.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:31:01 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1934s/0067.html
