Teknisk Tidskrift / 1934. Skeppsbyggnadskonst / 73 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10. Okt. 1934 - E. C. H. Almquist: Några erfarenheter som varvsingenjör i Holland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

efterkrigsårens högkonjunkturer togo en hel del av
dessa mindre varv också itu med byggandet av
sjögående fartyg.

Vid en flodresa uppför Maas – från Vlaardingen
eller Schiedam till Dordrecht – passerade man
20 större och mindre varv. Detta stora – ja, för
landets behov för stora – antal skeppsvarv
orsakade, när de goda tiderna voro förbi, naturligtvis
en oerhörd konkurrens. Detta insågs på många håll
redan tidigt, och för var och en gällde det, att i tid
modernisera och rationalisera driften så gott sig
göra lät; resultatet blev också, att mer eller mindre
genomgripande förändringar började genomföras
redan under åren 1920–1925 och delvis ännu
tidigare, för att sedan fullföljas de följande åren vid
de varv, som lyckades hålla huvudet över vattnet.

På vilka områden inom varvsindustrien kunde då
förändringar genomföras i syfte att nedbringa de
totala fabrikationskostnaderna? Jo, beträffande
den maskinella utrustningen, arbetsmetoder,
transportförhållanden, organisationen, såväl inom driften
som på ritkontoren och inom administrationen. Med
ett ord sagt: överallt!

När jag kom till Holland på försommaren 1921,
hade en hel del varv tagit itu med modernisering av
maskinutrustning och arbetsmetoder – övrig
rationalisering påbörjades nog i regel inte förrän mellan
åren 1922–1925.

De detaljer, som jag i det följande kommer att
behandla, inskränka sig till utvecklingen under det
gångna decenniet, så som jag var med om dem vid
det eller de företag, vid vilka jag då var anställd.

Stansning och borrning.

På grund av omständigheterna blev det i viss mån
krigsfartygsbygget – varvet hade då fyra U-båtar
under byggnad – som i många fall blev
bestämmande vid införandet av nyheter. För dessa
nybyggnaders behov anskaffades de första
radialborrmaskinerna och de första elektriska
svetsningsaggregaten. Då ovannämnda beställning omfattade tre
systerbåtar, varvid borrning i paket kom till
vidsträckt användning, så märktes ju snart den
ekonomiska fördelen med denna bearbetningsmetod –
under vissa förutsättningar förstås – framför den
gammaldags stansningen, och det dröjde heller inte
långe, förrän man strävade efter att införa denna
metod inom det övriga plåtslageriet.

Emellertid varken kunde eller ville man så utan
vidare låta alla gamla starismaskiner stå där som
dött kapital och bara invertera nytt i nya
utrustningar. Man hade dock fått ögonen öppna för, hur
oekonomisk den gamla stansningsmetoden var, och
därför monterades nu till ett par äldre maskiner de
för ändamålet mest lämpliga stansvagnar av
"Endert-Churchins" patent, vilken finnes beskriven i
Skeppsb. 1928, häfte 12. Samtidigt ökades
maskinernas slagantal, för att i deras nya arbetssätt få
fram högsta möjliga prestation. Med dessa sålunda
moderniserade maskiner var dock en stor nackdel
förbunden, nämligen deras relativt ringa djup.
Härigenom tvingades man att vända plåtarna och ändå
förekom, att en eller flera hålrader i mitten måste
lämnas vid stansningen och plåtarna härför
transporteras till borrmaskinerna, vilket allt minskade
stansmaskinernas verkliga prestation. Därför
anskaffades senare en "Schiess"-portalstansmaskin med
optisk markering av själva stansens anslag på
plåten. Med sin bredd av omkring 2,5 m tillät
denna maskin en kontinuerlig bearbetning av
praktiskt sett de bredaste, hittills inom Skeppsbyggeriet
förekommande plåtar. Jag förmodar att maskintypen är känd.

Vid en ekonomisk jämförelse mellan de två nyss
nämnda maskintyperna, medtagande samtliga
kostnader, såsom ränta och avskrivning,
energiförbrukning, upptagen golvyta i verkstaden, arbetslön samt
fulla omkostnader, kommer man för den gamla,
moderniserade maskinen till en kostnad av Fl. 3,55 per
1 000 stansade hål mot för den nya Fl. 2,91.

I vissa fall är emellertid borrningen den mest
ekonomiska bearbetningsmetoden:

1) Till följd av minskade kostnader för
märkningen, då minst två plåtar borras samtidigt.

2) Vid paket-borrning genom betjäning av två
maskiner av en man.

Beträffande punkt 2) må jag nämna, att som ett
praktiskt villkor för lämpligheten av denna metod
bör den tid, som erfordras för borrens inställning
vara lika med eller mindre än genomborrningstiden.
Vi funno således följande minimum pakettjocklekar
för olika borr diametrar:

Borrdiam., mm. . . .	10	12,5	16	20	22	25	28	32	36
Ansättning, mm/min. . . .	80	104	104	111	96	84,5	74	66	59
Min. pakettjocklek . . .	32	42	42	45	38	36	30	27	24

En övre gräns för paketens tjocklek på mellan 50
och 60 mm fastställdes också; denna grundar sig
emellertid blott på vunnen erfarenhet. Underlagen
voro ej riktigt fasta, plåtarna lågo ej alltid fullt an
mot varandra m. m., vilket allt förorsakar varmgång
av borrarna jämte brott.

Denna metod, att låta en man sköta två eller
flera borrmaskiner samtidigt, ökar naturligtvis risken
att borrarna brytas i större antal, än när en
arbetare ständigt är till hands att ingripa, enär orsakerna
till borrbrott i detta fall i regel äro:

ej absolut fasta underlag, varvid brott förekommer,
när borrspetsen bryter sig genom plåtens underkant;

att, vid borrning av paket av ett flertal tunnare
plåtar, borrspån och grader pressas in mellan
plåtarna, vilket i sin tur gör, att dessa ej mer ligga fast
och jämnt.

En hel del andra orsaker till borrbrott förekomma
naturligtvis också, såsom t. e. felaktig slipning o. d.
I sådana fall kan emellertid mannen vid
borrmaskinen under arbetets gång ingenting göra åt
saken, varken till eller ifrån, utan det kommer
därvidlag an på, att hava lämpliga slipmaskiner och
framför allt en god kontroll i verktygsmagasinet. Lika
betydelsefullt är nog också, att blott använda goda
kvalitetsborrar. Vi använde ett engelskt fabrikat,
men hade också påbörjat jämförande försök med två
svenska – Malcus Holmquist och Wedevågs bruk.
Dessa visade sig båda utmärkta; några slutvärden
hunno vi dock ej få, förrän vi blevo så gott som utan
arbete och lämpligt material för jämförande provningar.

Resultatet av alla gjorda jämförelser och förbättringar
beträffande stansning och borrning visade att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>