Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1934 - N. Claes Fischerström: Åtgärder för bibehållande av rörledningars vattenförande förmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
27 JAN. 1934
extra nyinvestering av kapital för omläggning av
ledningar på grund av den oerhörda minskningen i
den vattenförande förmågan hos rörnätet, samtidigt
som vattenförbrukningen i regel stiger. De dyrbara
permanenta gatubeläggningarnas införande medför,
att detta problem ytterligare aktualiserats.
4. Rostningen medför olägenheter och ineffektiv
drift såsom:
a) Rostigt vatten i tappkranarna, trots att kanske
mycket spolvatten förbrukas för att hålla rörnätet
rent.
b) Hög driftkostnad vid purnpning på grund av stor
tryckförlust i ledningarna.
c) Ineffektiv drift på grund av att pumpar och
motorer ej alltid kunna arbeta under avsedda
gynnsammaste förhållanden. Om t. e. ett
motorpump-aggregat dimensioneras för den beräknade
framtida uppfordringshöjden, blir i början motorn för
stor och pumpen arbetar med för låg
uppfordrings-höjd; beräknas aggregatet åter för de närmaste årens
förhållanden, kommer pumpen framdeles att giva
för litet vatten osv.
För att minska eller undgå de nämnda
olägenheterna har nian gått fram efter tre skilda linjer:
1) Behandling av vattnet, så att det blir mindre
rostbefrämjande (ofta i samband med rörrensning).
2) Anbringande av effektivt skyddande invändiga
beläggningar i rören.
3) Övergång till rör av material, som icke angripes.
Under de senaste åren hava framsteg gjorts efter
samtliga dessa linjer.
Metoderna för behandling av vattnet för minskning
av dess rostbefrämjande förmåga grunda sig på
förändring av en eller flera av de egenskaper hos
vattnet, som befunnits äga särskilt inflytande på
rostningen. Sålunda nyttjas 1) luftning för minskning av
halten aggressiv kolsyra, höjning av pH-värdet och
stark syrsättning, 2) avluftning för avlägsnande av
halten kolsyra och luftsyre samt höjning av pH-värdet,
3) alkalisering för höjning av pH-värdet och därige-
Fig. 2.
nom minskning av reaktionshastigheten och 4)
mar-morbehandling eller kalkning för höjning av
pH-värdet eller eventuellt åstadkommande av
kalkkolsyre-jämvikt och utfällning av ett skyddande
kalciumkar-bonatskikt på insidan av rörledningarna.
Det sistnämnda förfarandet har tilldragit sig
särskild uppmärksamhet, och är väl det enda, som för
vattenledningsändamål visat sig kunna med
framgång mera allmänt tillämpas.
Tillförsel av kalk i relativt små mängder giver i
ett antal falj?,aågon färbättring^ men-är i regel föga
tillfredsställande. Endast en kalkning till närheten
av eller till vattnets kalciumkarbonatmättningsgräns^
kan väntas åvägabringa en effektiv minskning av
rostningen.
Kalciumkarbonatmättningsgränsen hos ett vattenr
som endast innehåller kalk och kolsyra, förändras
med pH-värdet ungefär som fig. 2 visar, men är
beroende av vattentemperaturen och för ett orent
vatten även av förekomsten av främmande salter m. m.
Vi se av figuren, att för ett vatten med t. e. en
kal-ciumkarbonathalt av 35 mg CaC08/l och ett pH-värde
av 7,5, mättningsgränsen kan nås antingen genom
1) en höjning av pH-var det till 8,4, 2) en ökning av^
kalkkolsyrehalten till 100 mg CaCOJl vid bibehållet
pH-värde eller 3) en samtidig stegring av pH-värdet
och kalkkolsyrehalten t. e. till 8 resp. 50 mg
CaC03/l.
En enkel och tillförlitlig metod att praktiskt taget
nå kalciumkarbonatets mättningsgräns är beskickning
av vattnet över marmorbäddar. Genom dosering till
vattnet av kalciumhydrat och eventue&t något soda
kan exakt mättning eller, om så önskas, en ringa
övermättning ernås.
Beskickning över marmor medför för större
anläggningar hög anläggnings- och driftkostnad och
ökar vattnets hårdhet med dubbelt så stort belopp som
tillförseln av kalciumhydrat, vilket i vissa fall är en
betydelsefull olägenhet, enär hårdhet är avgjort
skadlig. För små anläggningar är marmormetöden
emellertid billig i anläggning och överlägsen andra
metoder med avseende på enkelhet och lättskötthet.
Kalkningsmetodens främsta olägenhet är, att den
fordrar en sakkunnig och omsorgsfull skötsel. Alla
försiktighetsåtgärder till trots hava även då
olägenheter uppstått. Klagomål över fadd smak förekomma
vid ej fullt välskötta anläggningar, och grumligt
vatten kan förekomma även vid de bäst övervakade.
En exakt dosering, så att överdosering och fadd
smak och även underdosering och ineffektiv
rostskyddsbehandling förhindras, underlättas av goda
doseringsanläggningar, kontinuerlig registrering
av-vattnets pH-värde samt tillräckligt ofta verkställda
bestämningar av alkalitetens förändring hos det
behandlade vattnet efter kontakt med marmorpulver.
Grumling av renvattnet är svår att förhindra. I de
flesta fall måste kalkningen ske efter filtreringen,
dvs. på renvattnet. Tillförsel av kalk medelst
torrdosering förorsakar även vid användning av de
ren-naste kalkkvaliteter en grumling av vattnet, ty
mindre mängder förbli olösta och sedimentera i
reservoarer samt ryckas med vid bottensköl j ningar.
Våtdosering tarvar stora och dyra anläggningar, och
enär man då av ekonomiska skäl vanligen arbetar
med orenare kalkkvaliteter, blir resultatet ofta ej
bättre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
