Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 39. 28 sept. 1935
- Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
| HÄFT. 39 | UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN | 28 SEPT. |
| ÅRG. 65 | CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD | 1935 |
INNEHÅLL: Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén. — Tekniska högskolans nya kanslibyggnad.
— Branden i gasklockan. — Notiser. — Tekniska föreningar. — Sammanträden. |
DET UTRIKESPOLITISKA KVARTALET.
Av Rütger Essén.
Politisk kris hotar den ekonomiska
stabiliseringen. — Stresafrontens
sönderfallande. — Italiens krigsförberedelser mot
Abessinien. — England vänder sig mot
Italien. — Hotet om sanktioner.
Frågans behandling i Genève. — Frankrikes
tvekan. — Förhandlingarna ännu ej
avbrutna. — Utsikter och konsekvenser. —
Konfliktens bakgrund. — Frankrikes
inrikespolitiska läge: Lavals dilemma. —
Tysklands förmånliga yttre läge. Viss inre
oro. — Sovjetunionen och Komintern:
amerikansk protest. — Mot en inre avspänning
i U. S. A.
Stockholm den 21 september 1935.
Världen befinner sig åter i kris, och atmosfären är
fylld av krigsrykten och oro. Anledningarna äro
alltjämt närmast av politisk natur: den ostafrikanska
krigsfaran har utlöst alla latenta motsättningar i
stormaktspolitiken och står just nu i centralpunkten
för den diplomatiska aktiviteten. Den
världsekonomiska konjunkturen har eljest i stort sett fortsatt
att långsamt stiga, och i skarp motsats till de snabba
politiska växlingarna har denna uppåtgående
konjunktur även börjat få en viss karaktär av stabilitet.
Den fortsatta avvecklingen världen runt av
regeringarnas extraordinära krisåtgärder — särskilt i U. S. A.
— har även bidragit härtill. Diskussionen rörande
anpassningen av pappers- och guldvalutor fortsätter,
men några märkligare förändringar eller uppslag äro
icke att notera. Den ekonomiska barometern pekar
alltså på lugn. Men naturligtvis kan en allmän
politisk kris, framför allt krigsoperationer, göra ett
hastigt slut på denna stabiliseringsprocess. Det är
därför naturligt, att de politiska händelserna för
närvarande tilldraga sig uppmärksamheten i främsta
rummet.
Det är från det hållet, som förändringar äro att
vänta och omstörtningar kunna forceras.
Vad som inträffat i den europeiska
stormaktspolitiken sedan i våras kan sammanfattas under
benämningen Stresafrontens sönderfallande. Denna
upplösningsprocess har sannerligen försiggått hastigt. Det
är ej längre sedan än mitten av april som Englands,
Frankrikes och Italiens representanter vid Lago
Maggiores stränder enades i ett fördömande av
Tysklands "fördragsvidriga" upprustning. Den följande
förkastelsedomen i Genève fick visserligen i mycket
karaktären av en tom gest, men den första allvarliga
breschen i den samlade västmaktsfronten följde den
18 juni genom det i föregående kvartalsöversikt
refererade engelsk-tyska flottavtalet. Detta åter var
betingat av det gynnsamma intryck som Hitlers
riksdagstal av den 21 maj hade framkallat i England
samt av personalskiftena i den engelska regeringen.
Därefter återstod ej mycket av Stresafronten. Men
fullbordandet av upplösningen har skett genom den
italienska aktionen mot Abessinien.
Ännu för några månader sedan kunde allt tyda på
att detta expansionsföretag i diplomatiskt hänseende
var så väl förberett, att Mussolinis avsikter att
underlägga sig det stora abessinska riket ej skulle komma
att möta några mera allvarliga hinder från europeiska
makters sida. I den uppgörelse, som i januari i år
träffades mellan Mussolini och Laval i Rom, ingick
säkerligen också ett franskt medgivande av fria
händer åt Italien i Abessinien. Hur långt medgivandet
ifråga sträckte sig är visserligen ovisst, men att det
här gällde en klar uppgörelse med godtagen valuta
å ömse håll, därom kan intet tvivelsmål råda. Ej
heller Nationernas förbunds råds beslut den 20 maj
att upptaga konflikten Italien—Abessinien till
behandling efter förbundsaktens föreskrifter föreföll
komma att nämnvärt inverka på händelsernas gång.
Det var först efter det tysk-engelska flottavtalet
som den engelska regeringen började röra på sig i
den abessinska frågan. Mr. Eden besökte Rom och
sökte beveka Mussolini med ett förslag, enligt vilket
den brittiska regeringen skulle förmå negus till
avsevärda territoriska medgivanden åt Italien, mot det
att England till Abessinien skulle avstå en
landkorridor med en hamn — Zeila — i Brittiska
Somaliland. Mussolini avslog emellertid, och även i
England väckte projektet åtskillig misstämning.
Sannolikt var det ej heller mera än en försöksballong; men
England hade nu i varje fall trätt fram på arenan
som öppen motståndare till de italienska
erövringsplanerna. Den 11 juli höll utrikesministern sir
Samuel Hoare ett tal i underhuset, vari han tydligt
underströk detta, samtidigt som han dock i princip
erkände Italiens berättigade expansionsbehov.
Visserligen var den engelska uppfattningen icke
alldeles enig. I vissa pressorgan framhölls det
sålunda, att Italien borde få fullfölja sina planer, vilkas
lyckosamma genomförande egentligen låg i hela den
vita rasens intresse. Även i övrigt tycktes den
allmänna opinionen vara rätt förvirrad, särskilt rörande
motivet för Englands motstånd mot Mussolinis planer.
Härledde sig detta ur omtanken om "den odelbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:31:12 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1935a/0387.html
