Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1935
den statliga geologiska kartläggningen numera från
luften.
Flygkarteringens praktiska utförande.
Flygfotografering är en specialitet, som enbart bör
utföras av personer med grundlig erfarenhet, eljest
blir resultatet lätt, att erhållna fotografier bli
oanvändbara för sitt ändamål. Flygfotografering för
prospekteringsändamål är även på sitt sätt alldeles
speciell, och det är tillrådligt att vid planering av
dylik samarbeta med personer, som haft erfarenhet
på detta specialområde. Det är önskvärt, ehuru i
allmänhet icke nödvändigt, att en geologiskt skolad
person medföljer som observatör under flygningen.
Vad den tekniska sidan av flygfotograferingen
beträffar, medgiver utrymmet endast en summarisk
redogörelse. För den som vill tränga närmare in i
denna teknik, hänvisas till exempelvis Captain
Ho-tine’s utmärkta bok "Surveying from Air
Photo-graphs".
Flygfotografier kunna indelas i tvenne klasser, allt
eftersom de äro tagna med kameran i vertikalt eller
lutande läge. Om fotografier av sistnämnda slag
skola kunna komma till användning för
karterings-ändamål, vilket givetvis i allmänhet är önskvärt,
måste horisontlinjen återfinnas på varje fotografi.
Kameran måste inmonteras på sådant sätt i
flygmaskinen, att kameran blir vibrationsfri, varjämte
densamma måste kunna orienteras i vilket plan som
helst. I allmänhet manövreras kameran automatiskt,
dvs. den inställes på viss exponeringstid och visst
tidsintervall mellan varje exponering, varpå den
sköter sig själv. Yid varje exponering fotograferas
dessutom en grupp instrument, varigenom varje
fotografi förses med följande data:
1) fotografiets löpande nummer, 2) exakt tid i
exponeringsögonblicket, 3) maskinens höjd över marken.
Andra anteckningar av vikt ske även ofta
fotografiskt.
Numera torde alltid film, ej plåtar, användas.
Filmen bör vara finkornig, för att detaljer skola
framträda, och pankromatisk för att motverka "oklar
sikt", vilken som bekant orsakas av fina
stoftpartiklar i luften, som åstadkomma dispersion av spektrums
blåa del. En del av de blåa ljusstrålarna kunna
därför nå kameran efter att ha vridits nära 180° och
åstadkomma en suddig bild, om en filtrering ej sker.
Ju högre flygkameran befinner sig, dess starkare
filter måste användas, och filter behöves, även om den
visuella bilden är skarp, enär den blå färgton, som
på stor höjd framträder för ögat, i själva verket hör
till spektrums ultravioletta del.
"Infraröd fotografering" skulle vara mycket
användbar för vissa slag av geologisk kartering från
luften, men hittills har den långa exponeringstid, som
dylik fotografering erfordrar, omöjliggjort dess
användning. Arbeten pågå emellertid, varigenom denna
svårighet måhända inom kort kommer att övervinnas.
Yid vertikal fotografering erhålles en bild i skalan
q, där q — kvoten mellan kameralinsens brännvidd
och kamerans höjd över marken. Den kortaste
praktiskt användbara brännvidden utgör ca 7", i
allmänhet användes 8" linser, och den längsta brännvidd,
som av praktiska skäl kommer till användning, är
ca 20". Den största höjd, på vilken fotografering är
ekonomisk, utgör ca 6 000 m över havet, enär på
större höjd specialaeroplan och andningsapparater
skulle erfordras. Fotografier tagna på lägre höjd än
ca 1 500 m över markytan medgiva ej noggrann
kartering utom i absolut plan terräng på grund av
svårigheten att anbringa den för höjddifferenser
nödvändiga s. k. topografiska korrektionen. Det följer
sålunda av det sagda, att vid flygfotografering bilder
kunna erhållas i en skala varierande från ca 1 : 2 500
till 1 : 30 000.
Flygfotografier tagna vertikalt kunna studeras i
stereoskop, varvid landskapets topografi framträder,
vilket i allmänhet är av stor praktisk betydelse. För
att möjliggöra åstadkommande av en stereoskopisk
bild måste emellertid fotografierna överskjuta
varandra med minst 50 %, dvs. varje punkt i terrängen
måste återfinnas på tvenne fotografier, varvid även
nivålinjer kunna konstrueras med tillhjälp enbart av
det fotografiska materialet. Vid fotograferingen sker
flygningen fram och åter i med varandra parallella
banor, varvid ett antal bildserier erhållas.
Exponeringstiden avpassas så i förhållande till maskinens
hastighet, bildskalan och maskinhöjden, att ca 60 %
överskjutning erhålles mellan tvenne på varandra
följande exponeringar. Avståndet mellan de olika
bildserierna väljes så, att bilderna i närliggande serier
skjuta över varandra med ca 25 % av bildbredden.
Yid särskilt viktiga detaljstudier kan det vara
önskvärt att studera fotografierna stereoskopiskt i tvenne
mot varandra vinkelräta riktningar, varvid givetvis
varje punkt måste fotograferas fyra gånger.
Vid fotografering med kameran i sned ställning
uppdelas området på likartat sätt i remsor, ocli
tagas i allmänhet tre fotografier samtidigt, en på
vardera sidan om maskinen samt den tredje för eller
akter om densamma.
För att utan komplicerade anordningar kunna
kon-nektera närliggande fotografiska bilder erfordras, att
kamerans axel under hela flygningen är vertikal. Det
är därför av stor vikt, att flygningen utföres med
största omsorg i detta avseende. Fullkomlighet
ernås dock givetvis aldrig på grund av luftströmmar
m. m., varför de försök, som pågå för stabilisering
av flygkameran medels inmontering av gyroskop i
flygplanet, äro av stort intresse. Betydelsefullt är
även det av finnen Nenonen uppfunna systemet att
vid lodbildupptagning infotografera tvenne bilder av
horisontallinjen, varvid kameraaxelns exakta läge i
exponeringsögonblicket erhålles, och justeringar för
avvikelser från lodlinjer relativt enkelt kunna
företagas.
För att ur flygbilderna erhålla en användbar karta
sammanfogas de individuella fotografierna till en
flygbildsskiss eller mosaikkarta. För att komma
fram till en geodetiskt- exakt karta måste varje
originalfotografi justeras dels på grund av höjdskillnader
och dels på grund av att bilderna ej tagits fullt
vertikalt. Dessa justeringar äro relativt mödosamma och
dyrbara och torde i de flesta fall ej komma till
användning vid karteringar, utförda enbart för
prospekteringsändamål, utan nöjer man sig i regel då med
att studera mosaikkartorna. I vissa fall
sammanställas ej ens mosaikkartor, utan upprättas endast en
indexkarta, varå de numrerade primärbildernas läge
inritas, varpå primärbilderna studeras stereoskopiskt
och gjorda observationer inritas å indexkartan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
