Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Östersjöbärnstenens utbredning.
rande s. k. Firnisstyckena. Hartsa vsöndringarna i
den inre cellvävnaden, som bildats genom
förhartsade parenkymceller, lämnade de stora stycken, som
utgöra flisor och plattor. Genom inflytandet av
solvärmet försiggick en sakta omvandling av den
oklara bärnstenen till den klara genomskinliga formen.
Bildningssättet för Samlandets bärnstensfyndigheter.
Samlandet är den halvö, som ligger mellan
Ku-riches Haff och Frisehes Haff i Ostpreussen. Här
uppträda de rikaste av f. n. kända fyndigheter av
bärnsten, vilken här förekommer som stycken och
bitar i ett rent havssediment benämnt "blå jorden"
("Blaue Erde"). Detta kan alltså ej vara den
ursprungliga bildningsplatsen för bärnstenen, då
denna är en typisk landprodukt och blå jorden är
således ej någon primär bärnstensfyndighet i egentlig
betydelse.
Under hela den tid, som bärnstensurskogen
existerade, och som skattas till några årtusenden, måste
marken i denna lia anrikats med betydande mängder
av bärnstensstycken och denna urskogsmark var
således bärnstenens primära avlagringsområde. Detta
har dock, enligt vad vi hittills veta, ej på något
ställe återfunnits. Den bärnsten, som nu hittas,
förekommer alltid i sällskap med avlagringar, som
bildats efter den tidsperiod, under vilken
bärnstensur-skogarna existerade. Enär blå jorden innehåller
talrika rester av havsdjur, måste den vara ett
havssediment och bärnstenen, som finnes däruti, måste
således medelst vatten ha transporterats från sitt
ursprungliga avlagringsområde.
Den blå jorden, vilken liksom de över- och
underlagrade skikten har fått sitt namn tack vare den
urgamla bärnstensletningen, bildar ej något vanligt
skikt i geologisk mening och begränsas ej av några
särskilda skiktytor utan går både uppåt och nedåt
omärkligt över i andra skikt och skiljes från dessa
13 april 1935
endast genom sin
ymnigare halt av
bärnstensstycken, vilken betingat den
blå jordens brytvärdhet
inom bärnstensutvinningen.
Benämningen blå jord är
alltigenom felaktig, ty i
verkligheten är den svagt
grönfärgad i torrt och
mörkgrön i fuktigt tillstånd,
beroende på förekomsten
av glaukonit. Vad
kornstorleken beträffar kan den
blå jorden vara lerhaltig
fin sand eller sandig lera
beroende av om finsanden
är övervägande eller ej.
Halten av glimmer är
alltid stor.
Den blå jordens
mäktighet varierar mellan 1 och 9
meter och är större vid
Samlandets västkust än vid
nordkusten. Mäktigast är
den i närheten av
Palm-nioken, där man också på
industriell väg tager vara
på bärnstenen. Bärnstensmängden är ej lika i hela
skiktet varken horisontellt eller vertikalt räknat.
Mot norr avtar den betydligt vid Palmnicken och
dessutom är det ett mycket tunt skikt, benämnt
stenskiktet eller liuvudbanken, av den blå jorden,
som håller huvudmassan av ’bärnstenen, vilken
förekommer oregelbundet fördelad i huvudbanken eller
stenskiktet i stycken av alla färger, storlekar och
former.
I den blå jorden särskiljer man två större
bankar, en övre, vilken är mäktigast och känd
genom bärnstensutvinningen, och en undre, vilkens
mäktighet är mindre och som blott är känd genom
borrningar, då förekomsten av bärnsten i densamma
är så knapp, att utvinning ej lönat sig. Den övre
bankens geologiska bildningsålder är entydigt
fastställd till undre oligocen, vilken här lokalt benämnes
bärnstens- eller glaukonitformationen. Vad
beträffar åldern hos den undre banken är denna ej säkert
fastställd, men anses troligen vara eocen.
Den tolå jorden måste ursprungligen ha utsträckt
sig över ett mycket större område inom Baltikum,
särskilt längre åt väster. Från dess förstörda delar
härstammar den bärnsten, som genom upprepade
omlagringar inblandats i samtliga yngre skikt ända upp
till de yngsta alluviala avlagringarna. Under dessa
omlagringar har understundom bärnstenen anrikats i
stora mängder inom vissa begränsade områden, så
att det varit mycket vinstgivande att utvinna den
inom dessa lokaler. Det är i synnerhet under
dihi-vium som de bärnstensiförande tertiära
avlagringarna förstörts och bärnstenen omlagrats i andra
sediment, varvid ofta en anrikning eller utarmning
av bärnstenen ägt rum. Isen har varit den störste
bärnstenstransportören och har ej blott transporterat
den till kanterna av is jöklarna. Smältvattnet har
fört den ännu längre, och vattendragen av idag
fortsätta delvis med denna transport. Bärnstenens
utbredning i norra Europa sammanhänger i det när-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
