Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•68
TEKNISK TIDSKRIFT
20 april 1935
Någon fullt uttömmande förklaring- till detta fenomen
har väl ännu icke presterats, men sannolikt torde
kristallbildningen påverkas av det elektriska fältet
på ett eller annat sätt. Att avsättningen av
kristallerna på pannväggarna skulle förhindras av på
metallen utfälld vätgas eller på grund av en
elektrostatisk repulsion är ju icke antagligt, då
anbringandet av växelström tillskrives samma verkningar som
likström. Det intresse metoden väckt ådagalägges
emellertid av de otaliga patent, som sökts på
användningen av såväl likström som växelström i de
mest varierande utföringsformer.
Ångpannan uppladdas statiskt och bildar
kondensator med en metallplatta inuti pannan eller med en annan
ångpanna eller inkopplas i serie med en kondensator,
lågspänd eller högspänd likström användes, lågfrekvent
eller högfrekvent växelström etc. Praktiskt taget synes
allt vara patenterat, t. o. m. inbesparingen av en
särskild strömkälla genom att strömmen alstras på
termo-elektrisk väg med lödställen dels i det kalla
matar-vattnet, dels i det varma matarvattnet, pannvattnet eller
ångan.1
Det allra mesta är naturligtvis humbug eller
självbedrägeri, men även i sina mera vederhäftiga
utföringsformer har metoden stött på mycket stora
svårigheter. Av omfattande undersökningar i
Tyskland framgår sålunda, att under det lovande resultat
otvivelaktigt erhållits på en del håll, metoden på
andra håll slagit fullkomligt fel utan att man kunnat
utröna, vad orsaken härtill är. Och innan så skett
kan metoden naturligtvis icke rekommenderas till
allmänt bruk — hur lockande den än kan synas vara
för ägare till smärre ångpannor.
Samtliga nu nämnda förfaringssätt ha haft till
ändamål att dirigera utfällningen i ångpannan så,
att den sker i form av siam och icke som pannsten.
De lämpa sig — naturligtvis med de reservationer,
som redan gjorts — utan förbehandling av
matarvattnet endast, där spädvattenmängden är liten i
förhållande till kondensatmängden eller spädvattnet
mjukt och där ångpannorna äro av eldrörs- eller
annan enklare typ med icke alltför högt drifttryck.
Äro dessa betingelser icke uppfyllda, måste en
rening av spädvattnet oundgängligen företagas, ty det
i ångpannan utfällda slammet kan annars framkalla
svåra störningar i driften. Bortsett från att
utfällningen av större mängder siam nödvändiggör en
kraftig bottenblåsning av ångpannan, kunna
vattenståndsrör och tuber, i vilka vattencirkulationen är
dålig, sättas igen, varigenom allvarliga skador
kunna förorsakas.
För ångpannor med hög specifik belastning är
också att märka, att kolloida! substans i
pannvattnet på ett mycket ofördelaktigt sätt påverkar
skumningen. Detta gäller framförallt organiska
ämnen, men man har även konstaterat, att andra
fasta partiklar i storleksordningen 0,1—1 ju ha
förmågan att stabilisera eventuellt bildat skum —
under det att större eller mindre partiklar i detta
hänseende utöva föga eller ingen inverkan.2 Yid
utfällningen av ett ämne passerar detta från
molekylärdispers! tillstånd efter utbildning av
kristallisations-kärnor över kolloidal storleksordning till utfallande
grovdispersa partiklar. Om vi nu för att motverka
1 HüLSMEYER, r>. R. P. 546423 (1932).
2 Niehaus, Vom Wasser, i, 140—53 (1930).
pannstensbildning företaga ett sådant ingripande i
kristallisationsförloppet, att antalet nuclei ökas men
tillväxten av kristallerna fördröjes, kommer detta
oundvikligen att medföra en förhöjd
skumnings-tendens hos pannvattnet.
I synnerhet för högeffektpannor är sålunda en långt
gående avhårdning av vattnet ofrånkomlig, så att
utfällningarna i ångpannan inskränkas till ett minimum.
Ett flertal olika metoder stå också till förfogande
härför, evaporering, basutbyte samt termiska och kemiska
fällningsförfaranden av skilda slag och i olika
kombinationer. Det faller utanför ramen av denna
framställning att ingå på en utförlig kritisk granskning av
förutsättningarna för de olika metoderna, men jag måste
med skärpa framhålla, att det icke gives något
generellt förfaringssätt för rening av matarvatten.
Valet av reningsmetod måste noga anpassas efter
ångpannetyp, drifttryck och övriga
driftförhållanden samt matarvattnets beskaffenhet, om en
tillfredsställande teknisk och ekonomisk lösning av
matar-vattenproblemet skall i varje särskilt fall erhållas.
Jag vänder mig särskilt mot de försök, som av
utländska leverantörer — av bristande kännedom om
svenska förhållanden eller rent vinstbegär — göras
för att få dyrbara, ofta patenterade eller patentsökta
reningsanläggningar installerade för behandlingen av
mjuka vatten. Ett belysande exempel må anföras.
Vid en ånganläggning, där spädvattnet är mycket
mjukt med endast 0,8°dH, hade man haft vissa
svårigheter, bl. a. i form av pannsten, och infordrade
offerter å lämplig reningsanläggning. Bland
inkomna förslag märktes en anordning, i vilken en
apparat för fällning av hårdheten under återföring
av pannvatten ingick — till en kostnad av 30 000—
40 000 kronor — och vad glädje man kunde ha av
denna är svårt att förstå, då av med offerten följande
prospekt framgick, att hårdheten i fällningsbehållaren
kunde nedbringas till 1 à 2°dH.
Överhuvudtaget torde det nog vara berättigat att
intaga en kritisk hållning gentemot patentskyddade
reningsmetoder. Erfarenheten har nämligen visat,
att vederbörande leverantör ofta haft en alltför
sang-vinisk uppfattning om metodens tillämplighet eller
att de resultat, som erhållits, många gånger icke stå
i någon som helst rimlig proportion till kostnaderna
— vilka som bekant i allmänhet ej bli lägre för det
metoden är patenterad.
Om något exempel skall nämnas, har på senare tid
ett förfaringssätt lanserats, som består i en partiell
termisk fällning av bikarbonater en följande fällning
med natron och slutligen en efterbehandling med
fosfat i en separat fällningsbehållare. Bland de
anläggningar av detta slag, som jag varit i tillfälle att
besiktiga, märkes en ångcentral, där spädvattnet
utgjordes av lednings vatten av mycket konstant
sammansättning med 8—9°dH, varav hälften
bikarbonat-hårdhet och andra hälften gips. Efter fällningen med
natron var hårdheten 2—3°dH och efter
fosfatbehand-lin gen 0,5—0,7°dH, under det att motsvarande siffror
enügt leverantörens uppgift skulle vara 0,8—l°dH
resp. praktiskt taget noll. Felet ligger dock icke i
en bristfällig skötsel av reningsanläggningen, utan
denna är principiellt felplanerad. Då
bikarbonathårdheten är ungefär lika stor som gipshårdheten,
hade det givetvis varit riktigare att icke avlägsna en
del av bikarbonaten, innan natronluten tillsättes. i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
