Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 juni 1935
väg- och vatten byggnad skons t
135
Fig. 1.
Fig. 3.
Fig. 4.
alla olika punkter på spånten, och vilka några
inritas på fig. 4. Försöker man nu bilda sig en
uppfattning om huru spänningssystemet i jorden skall
vara beskaffat för att möjliggöra dessa glidytor,
hamnar man emellertid i orimligheter. Eftersom
friktionen mellan jord och spånt försummats, måste
spänningsellipsens storaxel i alla punkter på de
aktiva glidytorna vara vertikal och i alla punkter på
de passiva glidytorna vara horisontal. Men hur ser
ellipsen ut i skärningspunkterna mellan de aktiva och
passiva glidytorna?
satisfiera icke momentekvationen och äro sålunda
icke möjliga. Detta missöde har dock icke i och för
sig föranlett följande betraktelse. Om man
emellertid söker göra om de nämnda tryckdiagrammen så att
spånterna bli stabila, ställes man mera direkt inför
en fråga, som ing. Fellenius förbigår, men som förf.
tillmäter stor betydelse, nämligen frågan huruvida
den klassiska jordtrycksteorien överhuvudtaget kan
tillämpas i fall sådana som dessa.
För att på snabbaste sätt klargöra
problemställningen, låt oss inskränka oss till ett enda och det
enklaste av de av ing. Fellenius behandlade fallen,
nämligen fig. 1, t. v., gällande en ren friktionsjord
under förutsättning av plana glidytor. Det är då
utan vidare klart, att jämvikten kräver, att det
resulterande jordtrycket kastar om riktning en andra
gång, så att det på spåntens nedersta del verkar från
höger till vänster. Vill man nu konsekvent tillämpa
den klassiska jordtrycksteorien, så måste man
antaga, att detta resulterande tryck utgör skillnaden
mellan ett från höger verkande passivt och ett från
vänster verkande aktivt jordtryck enligt fig. 1.
Diagrammet över det resulterande jordtrycket återgives
i fig. 2 (jfr ing. Fellenii fig. 1) samt, efter
omrit-ning till vertikal grundlinje, i fig. 3. Ur de båda
jämviktsvillkoren, att momentekvationen och den
horisontella projektionsekvationen skola satisfieras,
beräknas de i figuren med l och n betecknade
storheterna, varigenom tryckdiagrammet entydigt
bestämmes.
För viss friktionsvinkel i jorden och viss
höjdskillnad m å ömse sidor om spånten har
jordtrycks-diagrammet det å fig. 1 visade utseendet, endast om
spånten har just längden 1. Är spånten kortare,
övervinnes friktionen och ras inträffar; är den längre,
tages friktionen icke helt i anspråk och jordtrycket
växer utöver sitt aktiva resp. avtager under sitt
passiva värde. Då man nu i avsikt att inskränka de
stora rörelser spånten i fig. 1 skulle undergå, vill
öka spåntens längd utöver värdet l, måste man
samtidigt öka motståndsmomentet utöver vad
tryckdiagrammet kräver. Huru stora ökningar man bör
vidtaga, undandrar sig beräkning. Så snart friktionen
icke är helt tagen i anspråk, är nämligen
förutsättningen för den klassiska jordtrycksteorien icke
uppfylld. Det bästa man kan göra för att undgå för
stora rörelser torde vara att från början införa ett
lägre värde på friktionsvinkeln än det verkliga.
För att söka bedöma, i vad mån
jordtrycksdia-grammet i fig. 1 motsvarar verkligheten, måste man
betänka, att den klassiska jordtrycksteorien vilar på
en hel rad obevisade och i varje fall delvis oriktiga
antaganden. För att ta ett enda exempel skall enligt
teorien i föreliggande fall friktionen vara fullt
utbildad i de glidytor, som utgå åt ömse håll från
Den klassiska jordtrycksteorien medför sålunda i
det behandlade fallet en betänklig inre motsägelse.
Förhållandet blir analogt, om man i stället för
friktion antager (konstant eller variabel) kohesion i
jordmassan. Då något bättre räknesätt tyvärr icke
står till buds, får man väl som i så många andra
fall blunda för motsägelserna och trösta sig med, att
det erhållna jordtrycksdiagrammet trots allt ser
något så när förnuftigt ut. En duktigt tilltagen
säkerhetsgrad är emellertid att rekommendera.
För en spånt försedd med förankring ställa sig
förhållandena annorlunda. I sådant fall behöver det
resulterande jordtrycket icke kasta om riktning två
gånger och därför inträffar icke den
ovannämnda motsägelsen. I stället kompliceras problemet
därav, att jordtryckets storlek i hög grad beror av
rörelsen hos förankringen. I fig. 8 i den förut
omnämnda artikeln har ankarets rörelse tydligen
förutsatts vara mycket stor. I motsatt fall, vilket skulle
inträffa t. e. om konstruktionen utgjordes av tvenne
inbördes förankrade spånter med jordfyllning emellan,
kan det på spåntens övre del verkande jordtrycket
bli mer än dubbelt så stort som det visade aktiva
trycket.
Walter KjeUman.
Sedan jag beretts tillfälle taga del av ovanstående
inlaga, får jag anföra följande.
Civilingenjör Kjellman gör i sin ovannämnda
inlaga gällande att jag råkat "förbise nödvändigheten
av att jordtrycksdiagrammen uppfylla
jämviktsvillkoren". Ett sådant påstående visar, att hr
Kjellman icke helt förstått min artikel. Fig. 1—7 äro
endast hjälpfigurer och diagram, och de å dem
angivna krafterna äro icke framställda med anspråk
på att de skulle vara i jämvikt. De visa hur ia — ip
varierar under förutsättning av fullt utbildat aktivt
och passivt jordtryck. Jämvikt blir det fråga om
först i och med att linpolygonen slutes, så som skett
i fig. 8.
Tyvärr synes jag icke tillräckligt tydligt hava
klargjort, att beräkningen gäller spånter med
förankringar. Att i praktiken använda spånter utan
förankringsanordningar i en eller annan form är oför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
