Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 21 mars 1936 - Blåsverkan vid bågsvetsning, av Dag Du Rietz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
med plåtarna upp och ned, dvs. med svetsens rot
uppåt. Detta har skett beträffande kraftlinjebilderna för
att i annat fall pappskivan med järnfilspånen skulle
komma för långt ifrån svetssträngen, och beträffande
de andra bilderna därför att bågen annars icke skulle
synas på fotografierna då den komme att brinna nere
i fogen.
Fig. 25 har tagits strax efter det svetsningen
påbörjats i ena ändan. I fogöppningen framför svetsen
har järnfilspånen starkt hopat sig, beroende på att
kraftlinjerna i plåtarna här måste övergå i luften från
den ena plåten till den andra. Detta medför en bakåt
riktad kraftverkan på strömbanan. Men på andra
sidan, utanför plåtarna, måste ävenledes fältet i
dessa passera genom luften, vilket tydligt synes på
bilden, och i själva verket blir verkan av denna del
av fältet kraftigare än verkan av fältet i luftgapet
framför, så att bågen kommer här att blåsa framåt.
I fig. 26 är hälften av bottensträngen svetsad.
Förtätningen i fogöppningen är ungefär densamma som
i föregående bild, men bakom svetsstället förefinnes
ingen motverkande koncentration av fältet, varför
bågen i detta fall kommer att blåsa bakåt. Vid
sammansvetsning av två plåtar blåser bågen sålunda de
första ögonblicken framåt, men blåsningen avtager
hastigt, upphör ett ögonblick och börjar så på nytt,
fast i motsatt riktning, och ökar sedan i styrka,
allteftersom svetsningen fortgår. Om den bakåtriktade
blåsverkan blir störande för svetsningen, brukar man
häfta fogen framför. Hur kraftbältet härvid
förändras, framgår av fig. 27. Häftorna kommer att
tjänstgöra som ledare för det magnetiska fältet, varigenom
endast en mindre del tvingas ut i luften. I bilden kan
man ganska tydligt se var häftorna äro belägna.
Bågen blåser fortfarande bakåt, men avsevärt svagare
än innan häftningen. I fig. 28 återstå endast några
centimeter av fogen. Fältet i fogöppningen är
mycket starkt, och samtidigt börjar fältet utanför
plåtarna göra sig gällande. Vid början av svetsningen äro
verkningarna av fältet i fogöppningen och fältet
utanför plåtarna motriktade, vid slutet av
svetsningen verka dessa båda faktorer i samma riktning, vilket
utgör förklaringen till det kända förhållandet, att
störningarna äro mycket starkare vid slutet av en fog
än vid början, då första strängen lägges. Fig. 29
visar bågens utseende i det mot fig. 28 svarande
fallet, och i fig. 30 har elektroden lutats för att
motverka blåsverkan, som enligt vad som framgår av de
båda bilderna, är mycket stark. I fig. 32 har
jordledningen anslutits medelst en ledare, som placerats
parallell med elektroden bakom densamma i
överensstämmelse med det uppslaget, som erhållits av
försöket enligt fig. 23 och 24. Avståndet till
svetsstället är här valt så, att den repellerande kraften från
ledaren precis upphäver blåsverkan. I fig. 33 har
ledaren flyttats närmare svetsstället, och man ser hur
bågen härigenom kommit att blåsa åt rakt motsatta
hållet. Verkan av jordledningen, anbringad på
angivet sätt, kan tydligen göras starkare än blåsverkan
uppkommen av annan anledning. Förf. har heller
icke erfarenhet av blåsverkan, som varit så stark, att
den icke har kunnat bemästras på detta sätt. Fig.
31 utgör den mot fig. 32 och 33 svarande
kraftlinjebilden. Den vänstra ledaren svarar mot elektroden,
den högra mot jordledningen. Mellan ledarna
framträder en tydlig förtätning av fältet, men det är sär-
skilt intressant att konstatera, i hur hög grad fältet
i fogöppningen och utanför plåtarna har försvagats
(jämför fig. 28).
Ensidig strömtillförsel.
Fig. 34—36 illustrera på ett ganska övertygande
sätt verkan av ensidig strömbana. Man erhåller här,
förutom blåsverkan i längdriktningen, en sidoriktad
komponent, på grund av att strömbanan vid
svetsstället böjer av åt ena sidan. Betydelsen härav tordo
dock vara förhållandevis ringa, och endast
undantagsvis förorsakar blåsverkan av detta slag
svårigheter. De mycket utpräglade bilderna lia erhållits
endast tack vare, att bara någon centimeter av
svetsen var lagd.
Upphettning till över Ac2.
Om järnet upphettas till över den magnetiska
omvandlingspunkten, och således förlorar sina
magnetiska egenskaper, bör den för järn speciella blåsverkan
helt försvinna. För att verifiera detta har fig. 37
tagits. Bågen har hållits vid kanten av en plåt,
upphettad till ljust körsbärsröd värme. Blåsverkan är
riktad utåt i likhet med vad som var fallet vid
kopparplåt (fig. 2), och i motsats till förhållandet vid
kall järnplåt (fig. 7). Detta är av betydelse,
alldenstund den närmaste omgivningen kring svetsstället
blir glödande under svetsningen. Inverkan härav kan
av naturliga skäl icke studeras med hjälp av
järnfilspån, men det verkliga kraftfältet kan icke väsentligt
avvika från de upptagna kraftlinjebilderna. Om man
gör det tankeexperimentet, att det omagnetiska
järnet borttages och ersättes med luftmellanrum, blir
följden bara den, att fogöppningen kommer att
sträcka sig något bakom den punkt där bågen
brinner och därjämte blir en aning bredare vid själva
svetsstället, och att fältet modifieras härefter.
Förhållandena vid växelström.
Hittills beskrivna försök ha utförts med
användande av likström, emedan man icke kan draga en lång
båge med kolelektrod vid växelström. För att
emellertid kunna bilda sig en uppfattning av förhållandena
vid växelström, lia två kraftlinjebilder tagits, varvid
likström använts vid den ena och växelström vid den
andra (fig. 38 och 39). Strömmen har i båda fallen
varit omkr. 100 amp. Som synes av bilderna är fältet
väsentligt mycket svagare vid växelström, och
förklaringen härtill måste sökas i magnetisk
hysterisis-verkan i järnet, då ju fältet byter riktning med
strömmen. Detta måste göra sig gällande i samtliga fall
där blåsverkan förorsakas av magnetiskt material i
fältet, och den slutsats, som kan dragas, blir, att den
störande blåsverkan blir väsentligt svagare vid
växelström än vid likström, vilket överensstämmer med
erfarenheterna från praktiken.
Sammanfattning av blåsverkans orsaker.
Bågen strävar att följa elektrodens riktning,
varigenom den kommer att avvika från kortaste vägen
från elektrodspetsen till arbetsstycket, ifall
elektroden lutas. Detta slag av blåsverkan kan dock aldrig
uppträda som störningar, utan utnyttjas fastmera för
motverkan av störande blåsverkan. Frågan om denna
bågens blåsriktning påverkande faktors natur lämnas
i övrigt här öppen.
126
14 mars 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
