Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 25. 20 juni 1936 - Den högre tekniska utbildningen, av Axel F. Enström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
20 JUNI UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HÄFTE 25
O
1 9 3 6 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD ARG. 66
INNEHÅLL: Den högre tekniska utbildningen, av kommerserådet Axel F. Enström. — Den högre tekniska
undervisningen och nutidsläget. — Nya arbetsområden för ingenjörer. — Ekonomisk översikt — Notiser.
— Litteratur. — Tekniska föreningar.
Den högre tekniska utbildningen.
Av kommerserådet AXEL F. ENSTRÖM.
Beklagligtvis var undertecknad av utrikes resa
förhindrad att deltaga i den stora debatten på
föreningen om den tekniska högskoleundervisningen.
Sedermera har såväl myntdirektör Grabes
inledningsanförande i sin helhet som ett referat av diskussionen
kommit till synes i tidskriften, och det är närmast
med utgångspunkt från dessa publikationer jag skulle
vilja anföra några synpunkter.
Grabe uppdrog i sitt anförande några allmänna
huvudlinjer för undervisningen, till vilken väl alla i
huvudsak kunna ansluta sig. Så ock jag. Även om
man nog måste gå den vägen att införa en distinktion
mellan blivande driftingenjörer och speciella
forskningsingenjörer, avsedda att ägna sig åt
framstegsarbetet, så kan det inte frånkommas, att alla måste
ha en viss träning i "forskning" i en ordets mera
vidsträckta bemärkelse. Det är inte nog med
inhämtandet av de grundläggande kunskaperna och en viss
övning i dessas överförande på tekniska
tillämpningar. I ingenjörens dagliga gärning — även
driftingenjörens — ingår i modern tid att knäcka problem.
Härtill behövs vana att treva sig fram på ett okänt
område, söka upp tidigare kända resultat,
systematiskt pröva olika möjligheter och med hjälp av logiskt
tänkande analysera och syntetisera. Det kan gott
kallas forskning, ty det behövs både forskareanda
och forskningsteknik. Sedan kommer vad jag skulle
vilja kalla "avancerad forskning", ett arbetsområde
för dem, som ha håg och anledning att utbilda sig för
det mera laboratoriemässiga och vetenskapligt
betonade arbetet inom industrien. Att denna senare
kategori av högskoleingenjörer med tiden kommer att bli
allt talrikare torde man väl få vara beredd på. Men
på samma gång kan man väl vara överens om att
tillsvidare är behovet av denna sorts specialister
mindre än av ingenjörer för industriens övriga behov.
Ser man högskoleutbildningen på detta sätt, bliva
de praktiska konsekvenserna härav behov av
laboratorieutrymmen av tre olika slag 1) för rutinövningar,
2) för vad jag skulle vilja kalla "forskningsövningar"
(examensarbeten), samt 3) för avancerad forskning.
Även personalbehovet röner självfallet inflytande av
en sådan uppdelning. Så var det det där med
vetenskapligheten. Det är inte tu tal om att det ordet
missbrukas och användes som fernissa på både det
ena och det andra. Jag har en gång tillåtit mig
det tillspetsade uttalandet, att lika väl som det kan
tänkas, att en skomakare kan arbeta vetenskapligt på
sitt område, lika väl händer det att en verksamhet,
som bär vetenskapens etikett, stundom avslöjar sig
som ett enkelt samlande av kunskapsstoff ungefär
som man samlar frimärken eller rent av inskränker
sig till jonglerande med augurernas vokabulär. Att
en sund ingenjörsutbildning skall uppbäras av ett
ärligt sanningssökande i smått som i stort, därom kan
endast råda en mening. Därmed är
vetenskaplighetens andemening tillvaratagen.
På en punkt måste jag emellertid energisk
opponera mot Grabes i övrigt utmärkta framställning.
Både han och för övrigt flera följande talare ha varit
inte så litet elaka mot 1934 års Chalmerssakkunniga
och deras "Epautredning". Tack för ordet! Det
förefaller mig något överdrivet.
Om man som Grabe kommer till det otvivelaktigt
riktiga resultatet, att en fullständig utredning av
högskolespörsmålet inte kommer att föra till något
förrän tidigast om ca 8 år och håller på att partiella
reformer måste genomföras under tiden, så förstår
jag sannerligen inte hur man skall komma vidare
under de många årens väntetid utan en serie av
"futtiga" problemlösningar. Om man vidare
accepterar distinktionen mellan forskningsingenjörer i
egentlig bemärkelse och övriga högskoleingenjörer,
så borde inte det förslag till höjande av Chalmerska
institutets standard, som de sakkunniga framlagt,
behöva nedklassas som så förfärligt uselt. Ser man
på de yttranden, som inkommit efter utremitterandet
av sakkunnigeutlåtandet, så spela dessa på ett
register i alla möjliga schatteringar mellan två
ytterligheter, å ena sidan Tekniska högskolans
ståndpunkt, enligt vilken förslaget var på tok för billigt
och å andra sidan statskontorets syn på saken, enligt
vilken med förfäran konstaterats den våldsamma
ökningen i kostnaderna för Chalmers, som förslaget
innebär.
När man från en del håll emfatiskt deklamerar,
att naturligtvis skall Chalmers bli högskola, bara
institutionen göres minst så fin som tekniska högskolan
och helst litet till, så är det med förlov sagt ren
hypokrisi.
Enligt en viss åsiktsriktning blir det billigare med
en högskola än med två. Det är möjligt, att det är
så. Men om man ser till praktiska realiteter, så
ligger ju Chalmers där, och anstalten producerar in-
20 juni 1936
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
