Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 10 okt. 1936 - Industriens luftförsvar, av Nils Lindquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk Tidskrift
skärmning och förtäckning måste vidtagas för att
förhindra, att skenet från innerbelysning och
eldhärdar tränger ut, och ytterbelysningen måste på
liknande sätt dämpas. Det behöver således ej alis bli
fråga om att mörklägga hallar och verkstäder, där
belysningen som regel torde kunna vara den vanliga.
Först vid alarmering måste hela området läggas i
fullständigt mörker, så att bombflygplanen ej ens på
nära håll kunna få någon ledning av
markbelysningen.
Även under dager försvåras upptäckten av en
fabriksanläggning, därest de olika byggnaderna ligga
oregelbundet grupperade och anpassats i den
omgivande terrängen. Genom att därjämte måla
byggnaderna i en färg, som så att säga "sammansmälter"
med färgen hos terrängbeklädnaden i övrigt, kan man
undandraga etablissementet från den anfallandes
uppmärksamhet.
Dimbeläggning har till ändamål att göra själva
målet osynligt från luften, varigenom flygarna
antingen måste avstå från att anfalla eller också
tvingas att fälla sina bomber över en mångdubbelt
större yta än den, för vilken den medförda
bomblasten beräknats. Det fordras dock både ett
gynnsamt geografiskt läge och omfattande anordningar
på marken för att tillräckligt snabbt kunna utlägga
dimma, vilken måste alstras från olika platser
alltefter för varje fall rådande vindriktning. I händelse
av kraftig vind är det för övrigt synnerligen svårt
att överhuvud kunna åstadkomma en tillräckligt tät
dimbank. En direkt olägenhet med den konstgjorda
dimman är, att den drager på sig flygarnas
uppmärksamhet och sålunda visar vägen till anfallsmålet.
Vidare kan det inträffa, att den utlagda dimman
förtager möjligheterna för luftvärnsartilleriet att ingripa
mot flygarna. Fördenskull kan dimbeläggning
knappast komma ifråga annat än för oförsvarade
anläggningar, vilka på grund av den omgivande terrängens
utseende ändå äro lätta att upptäcka från luften och
vilkas för bombanfall känsliga delar hava särskilt
ringa målyta.
Den andra kategorien passiva åtgärder skall, som
redan i det föregående antytts, tjäna till att begränsa
verkningarna av bombförbandens anfall. Det gäller
att vidtaga anstalter för direkt skydd av såväl själva
fabriksanläggningen som för dess personal. Skyddet
måste uppbyggas så, att driftsverksamheten så litet
som möjligt kommer att lida av de vidtagna
åtgärderna. Efter flyganfallet bör driften åter genast
kunna igångsättas, förutsatt att icke några större
skador inträffat, och i händelse av sådana måste
åtgärder vara vidtagna för deras snara avhjälpande.
Det är att förmoda, att bombförbanden komma att
använda såväl 50—300 kg minbomber med brisant
sprängladdning som 50—100 kg gasbomber och 1—10
kg brandbomber. De tunga minbomberna fällas för
att sönderslå själva målet. I den mån verkan av
fullträffar icke kan ernås, beräknas skador likväl
kunna uppstå genom splitter och det i samband med
brisaden uppstående starka lufttrycket.
Brandbomberna äro avsedda för antändning, men det är att
räkna med. att även nedslag från minbomber kunna
förorsaka eldsvåda, därest byggnader raseras.
Gasbomber användas för att försvåra personalens
räddningsarbeten.
Vid en industrianläggning måste först och främst
vissa förberedande åtgärder vidtagas för att
luftskyddet skall kunna bliva effektivt.
Skyddsrum måste anläggas för den del av
personalen, som ej behöver tagas i anspråk för vissa
skyddsuppgifter i samband med flyganfallet. Det
torde i allmänhet ej vara lämpligt att använda under
fabriksbyggnaderna eventuellt befintliga källare som
skyddsrum. Själva etablissementet kommer att
utgöra den farligaste platsen vid ett bombanfall, och
därför böra skyddsrummen anordnas på något
avstånd härifrån, så att de ej bliva direkt utsatta för
mot byggnader riktade bomber. Skyddsrummen få
dock ej ligga längre bort från arbetsplatsen, än att
personalen vid flyglarm med säkerhet hinner dit i tid.
Ett skyddsrum bör vara splitter- och gassäkert.
Anläggandet av skyddsrum såsom skydd även mot
fullträffar från tunga bomber blir ofta dyrbart och
därigenom knappast att tänka på. Därest
skyddsrummen ej äro gassäkra, måste därvarande personer
utrustas med gasmasker och skyddskläder.
Den del av arbetsstyrkan, som under anfallet måste
kvarstanna på eller omedelbart invid arbetsplatsen
för tillsyn av ugnar och maskiner eller för att vara
till hands för omedelbart ingripande, därest skador
komma att uppstå, måste beredas skydd på annat
sätt. Detta kan ske genom uppförande av särskilda
skyddskurar av betong och stål enligt utländskt
mönster. Man kan även tänka sig att vissa inom
verket belägna lokaler utbyggas till skyddsrum för
ifrågavarande personalkategori.
För att förebygga och begränsa bombverkan mot
särskilt ömtåliga och för driftens återupptagande
oundgängligen nödvändiga maskiner, ställverk etc.
måste särskilda skyddsanordningar vidtagas. Här
kunna exempelvis mellanväggar av sandsäckar
komma till användning. Vidare är det av vikt att
rörledningar, eldhärdar, fördämningar etc. beredas sitt
speciella skydd, så att sekundära faror icke uppstå
på grund av utströmning av ånga, gaser och smält
metall eller till följd av översvämningar. Brandfaran
kan minskas genom att särskilt lättantändlig materiel
förvaras på lämpligt sätt och genom att anordningar
finnas för eldsläckning.
Tydligt är, att stora kostnader kunna undvikas,
därest man redan vid nyanläggningen av ett
fabriks-etablissement tager hänsyn till faran från luften och
från början inrättar sig därefter.
Det återstår så att beröra skyddsåtgärder, som
böra vidtagas i samband med själva bombanfallet.
Dessförinnan skall emellertid några ord ägnas
skyddsverksamhetens organisation i stort.
Det industriella luftskyddet intager en
särställning gentemot det övriga hemortskyddet såtillvida,
att varje verk, fabrik etc. måste själv sörja för
genomförandet av speciella skyddsåtgärder inom sitt
område. Ansvaret för dessa åtgärder bör inom varje
industrianläggning åvila en särskild person, vars
uppgift blir att såväl planlägga som i samband med
bombanfall leda skyddsverksamheten inom
anläggningen ifråga. Denna "industriluftskyddschef" har
därvid att samarbeta med ortens luftskyddschef.
Det måste sörjas för att viktigare
industrietablisse-ment erhålla anknytning till den statliga
luftbevak-ningsorganisationen, så att meddelanden om flyglarm
snabbt kunna erhållas och utan omgång
vidarebefordras till verkets olika delar. För varje industri-
10 okt. 1936
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
