Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Febr. 1936 - Vertikalsvängning hos kontaktledningar, av Th. Thelander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
framgår av det ovannämnda, att de av
vertikalsvängningar framkallade olägenheterna uteslutande
måste bekämpas genom åtgärder, hänförande sig till
ledningsnätet. Då svängningarnas frekvenser icke
utan risk för andra olägenheter kunna minskas, är
det också nödvändigt att inrikta ansträngningarna
l>å förebyggande och undertryckande åtgärder.
Sådana förutsätta emellertid kännedom om
svängningarnas uppkomst.
Vertikalsvängningarnas uppkomst.
Vid tekniska högskolans aerodynamiska
laboratorium utförda vindtunnelförsök hava ådagalagt, att
en horisontellt upplagd och anblåst profiltråd har viss
benägenhet att råka i vertikal svängningsrörelse.
Benägenheten är olika stor för olika trådtyper och
framträder mer eller mindre tydligt, beroende på
den inverkan, som utövas av vindens infallsvinkel a-
Har profiltråden genom den horisontella, med
hastigheten V1 framrusande luftströmmen i visst
ögonblick bibragts vertikalrörelse med hastigheten
V2, kommer tydligen den resulterande
luftströmningen, V3, omkring tråden att sammansättas av
hastigheterna Vx och — F2 såsom fig. 5 visar. F3
avviker med vinkeln a ur horisontalplanet.
Vindtryckets vertikalkomposant N varierar i
storlek med infallsvinkeln a. Ett exempel härpå
återgives i fig. 6. Denna visar, att
vertikalkomposan-ten N inom ett visst område växer med vinkeln «.
Då N framkallar en ökad vertikalrörelse F, och
denna i sin tur förstorar a, upparbetas
vertikalrörelsen helt automatiskt till den gräns, som bestämmes,
dels av det a-värde, för vilket N ändrar tecken, dels
av förefintlig, av luftmotstånd och molekylararbete
orsakad dämpning.
Det område, inom vilket vertikalsvängning på
detta sätt kan upparbetas, är för olika trådtyper
begränsat av olika a-värden, vilka alltså känneteckna
typernas egenskaper. Föreligger benägenhet för
svängning, när luftströmmen blott obetydligt avviker
ur horisontalplanet, måste det givetvis antagas, att.
jämvikten är mera instabil, än om samma
benägenhet gör sig gällande först vid större avvikelser.
Även om laboratorieundersökningarna sålunda
givit intressanta och vägledande resultat, torde
deras betydelse icke
få överskattas.
Under praktiska
förhållanden äro nämligen
vindarna så
turbu-lenta, att
luftströmmarnas avvikelser
ur horisontalplanet
torde kunna antaga
alla möjliga värden.
Detta i och för sig
mycket sannolika antagande bestyrkes av
iakttagelsen, att svängningsfenomen, såsom inledningsvis
blivit nämnt, uteslutande kunnat iakttagas i terräng,
där luftströmningen är relativt jämn och regelbunden.
Erfarenheten visar, att även linor kunna försättas
i vibrationer av jämna vindar. Orsaken härtill är
som bekant numera klarlagd. På läsidan av en
cylindrisk kropp uppstå symmetriskt belägna
luftvirvlar, som periodiskt avskiljas för att åter nybildas.
Förhållandet åskådliggöres i fig. 7, som visar, att
Fig. 5. Vindtryckets angrepp mot kon
takttråden.
kraftkomposanter Pa resp. Pb uppstå varje gång
luftvirvlarna A och B bortryckas.
På kontaktledningsnät torde det hittills icke hava
påvisats, att fenomen av denna karaktär medfört
olägenheter, vilket sannolikt beror därpå, att
periodisk virvelavskiljning endast äger rum vid relativt
-0.6 +
Fig. G Samband mellan infallsvinkel och vindtryckets
vertikalkomposant vid trådprofil enl. fig. 5.
låg vindhastighet, då benägenheten för svängning i
övrigt är liten.
Av det sagda framgår, att partialsvängningarna
oftast äro en omedelbar följd av vindens inverkan.
Då de uppstå på fritt svävande "strängar" torde med
approximativ riktighet på dem kunna tillämpas den
kända relationen:
11— k
1
V
F-s
där n är svängningstalet, P dragspänningen samt L,
F och s resp. längd, area och specifik vikt hos
"strängen". Konstanten k beror av valda
måttenheter.
Detta uttryck visar, att för visst material erhålles
högre svängningstal, när bärtrådsavståndet minskas
och dragspänningen ökas. Likaså är det tydligt, att
om bärtrådsavstånden, dvs. de frisvävande delarna,
överallt äro desamma och förutsättningarna i övrigt
likvärdiga, alla partialsvängningar erhålla samma,
frekvens.
Ett högt svängningstal
medför ökad dämpning
och försvårad svängning.
Identiska frekvenser äro
däremot till olägenhet, då
de möjliggöra, att
partial-svängningarna sammansätta sig till fortlöpande
vågor av den typ, som
visats i fig. 1.
Vid ojämn
bärtrådsin-delning bortfaller denna olägenhet. Varje
frisvä-vande del svänger då med sin egen frekvens och
våglängd, såsom fig. 8 visar. Fortlöpande vågor
sönderbrytas härigenom synnerligen effektivt. Däremot
uppstår mellan de olika svängningarna interferens
eller "svävning", som möjligen kan bliva besvärande.
Svävning inträder i de regelbundet återkommande
ögonblick, när partialsvängningarna råka i fas med
varandra.
Detta förhållande åskådliggöres av fig. 9 och 10.
Fig. 7. Virvelbildning bakom luft
ledning.
1 febr. 1936
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
