Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Vid det rena handarbetet erhålles direkt en
produktionsökning, om arbetsmomenten genom någon
förenkling i metoden förkortas. Till sin storlek står
denna ökning i direkt proportion till förkortningen av
arbetsmomenten, under förutsättning av samma
ansträngningsgrad hos arbetaren.
Om arbetsmomentet vid maskinarbete förkortas, så
kan arbetaren icke utnyttja detta till en motsvarande
höjning i produktionen med mindre hans
maskinantal ökas. Även i detta fall uppnår emellertid arbetaren,
under förutsättning av samma ansträngningsgrad, en
mot handtidernas förkortning direkt svarande
produktionsökning, om maskinantalet ökas till ett visst
antal. Då uppstår frågan, huru många flera maskiner
arbetaren därför skall ha, med bibehållande av
samma ansträngningsgrad, om på något sätt handtiden
minskas. (Minskningen kan t. e. ske genom övergång
till automatstolar, större spolar, viss hjälp m. m.)
Nära till hands ligger att förmoda, att maskinantalet
lämpligen skall ökas i proportion till vad handtiden
minskas, så att om varje handtidsmoment på något
sätt minskas till hälften, ett dubbelt så stort
maskinantal skall skötas, men så är icke förhållandet.
Genom minskning i handtiderna kommer ju
verkningsgraden att något stiga, varför icke fullt dubbelt anta!
maskiner kommer att ge lika mycket arbete som
förut, om handtiden pr eff. körtid sänkes till hälften.
Ökas antalet maskiner över detta värde, så ökas
härigenom icke produktionen pr arbetare, om
ansträngningsgraden förutsättes konstant. Endast en allt
mera sänkt verkningsgrad blir följden, vilket gör
förhållandet allt mera oekonomiskt.
Mot en viss grad av ansträngning och med givna
värden på handtiderna för en viss maskintyp, svarar
således ett bestämt värde på det antal maskiner, som
av arbetaren lämpligen bör skötas. Med kända
värden på de ingående hand- och maskintiderna kan fullt
matematiskt beräknas, a) vilket maskinantal som ger
den vid dessa maskiner erforderliga ansträngningen
eller den grad av ledighet, som vid detta arbete är
erforderligt, samt dessutom b) vilken verkningsgrad
som härvid uppnås i maskinerna.
Antag t. e. att för en maskingrupp en arbetare
normalt vid full arbetsprestation betjänar 5 maskiner och
därvid uppnår en verkningsgrad av 80 %. Vid en
minskning av handtiderna till hälften, blir
maskinantalet för samma ansträngningsgrad drygt 9y2
maskiner. Sättes maskinantalet till 9 maskiner, så erhålles
en verkningsgrad av 83y2 %■ Produktionen blir i
detta fall prop. mot 9 X 0,835 eller 7,5 i förhållande
till den ursprungliga 5 X 0,80 = 4. Hade just det
teoretiska antalet av drygt 9y2 maskiner kunnat
användas, så hade produktionen också blivit dubbelt
mot förut, eller prop. mot 8.
Av vikt är således att erinra sig, att genom
sänkning av handtiden vid maskinarbete, utan ökad
ansträngning för arbetaren, en fullt motsvarande ökning
av -produktionen fås genom ökning av maskinantalet
med ett antal icke fullt i proportion till sänkningen,
och att härvid verkningsgraden stiger i förhållande
till den ursprungliga.
Ansträngningsförhållanden.
Ansträngningsgraden eller utnyttjningsgraden kan
sägas vara 1 eller full, då en ökning av
ansträngningen, dvs. en minskning av de under arbetet be-
fintliga ledighetsmomenten, kommer att medföra
olust- och trötthetskänslor hos arbetaren, vilka
menligt inverka på arbetsresultatet vid stadigvarande
arbete. Tillfälligt kan givetvis väsentligt högre
ansträngning åstadkommas av arbetaren utan
olustkänslor för arbetet, men i det långa loppet uttages
alltid en viss grad av ledighet, vilken är olika stor
i olika slag av arbete. För mycket strängt och
enformigt arbete erfordras och uttages av arbetaren en
större ledighetsprocent av arbetstiden, för lätt och
omväxlande arbete givetvis mindre.
För olika slag av arbete får således fastställas, hur
stor ledighetsprocent som erfordras, då
utnyttjningsgraden är full eller ansträngningsgraden är 1.
Hur man sedan ökar eller minskar antalet
maskiner pr arbetare, spelar ur ansträngningssynpunkt
icke någon roll, blott ansträngningsgraden = 1, dvs.
tillräcklig ledighet bibehålles.
Ackordsbestämning.
För att kunna fastställa ett riktigt ackord, måste
man tydligen lia fullkomligt klarlagt för sig alla de
i det föregående omnämnda faktorerna och deras
inbördes samband med varandra. Detta kan endast
ske genom noggranna arbetsstudier och
tidsbestämningar på de olika arbetsoperationerna. Härigenom
kan emellertid deltiderna bestämmas och deras
samband inbördes och med material- och
maskinkonstanter fastställas.
Härigenom kan också beräknas vilket maskinantal
och vilken produktion som arbetaren bör ha i ett
visst arbete, för att ansträngningsgraden skall bliva
1, dvs. full arbetsprestation uppnås. För denna
prestation bör således full ackordsbetalning med
högsta pris för detta arbete utgå.
Är ansträngningsgraden mindre än 1 och således
full prestation icke åstadkommes, bör i
överensstämmelse härmed en mindre betalning utgå. Då
ansträngningsgraden härvid följer produktionsmängden,
kommer ett rent styckeackord, baserat på
produktionen vid full prestation, att städse giva en avlöning,
som står i direkt proportion till ansträngningsgraden
i olika fall.
I händelse svårigheter möter att städse ordna
maskinantalet pr arbetare så, att full prestation
uppnås, torde dock jämkning av denna princip få göras,
för att icke i vissa fall få för låga arbetsförtjänster.
Kan t. e. genom arbetsbrist, eller maskin- eller
utrymmesbrist en gruppering för full utnyttjning icke
ske, utan arbetaren får arbeta med ett maskintal
väsentligt lägre än vad han ur
ansträngningssynpunkt kan sköta, så är detta icke arbetarens fel,
varför en högre avlöning, än vad hans produktion
motsvarar, bör utbetalas.
Den lämpliga avvägningen vid sådant förhållande
torde endast kunna avgöras från fall till fall.
Därest dessa synpunkter för ackordsättning vunne
gillande och vid ackordsförhandlingar också
beaktades, skulle härigenom, till alla parters fromma, en ny
och bättre utgångspunkt för detta arbete vinnas, ocli
en till överenskommelsers avslutande, som jag
hoppas, väsentligt bidrag-ande grundprincip hava
åstadkommits.
I en följande artikel skall sambandet mellan
verkningsgrad och maskinantal pr arbetare, samt det mest
ekonomiska maskinantalet pr arbetare behandlas.
122
21 nov. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
