Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 22. 29 maj 1937 - Industriens brandförsvar, av Torsten Mohlin - Brandskydd och brandpremier, av Einar Lindbohm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
I brist på vattenledning’ eller som reserv för denna
anlägges brandbrunnar eller branddammar, där
naturliga vattendrag ej stå till förfogande.
Vattentag-ningsställena skola vara så belägna, att de ocli
förbindelsen till dem ej kan hotas av brand, men måste
samtidigt ligga så nära, att ledningarna ej bli för
långa. Utläggande av långa ledningar är tidsödande
och den långa ledningen är under släckningsarbetet
besvärlig att bevaka. Önskvärt är att hava vatten
inom 100 m från eldstället och på större avstånd
än 300 m kan man ej med fördel utnyttja sprutans
egenskaper, ehuru det går att genom normalslang
pumpa mindre vattenmängder 500 m och t. o. m.
längre.
Alarmanordningar.
Alarmering av brandkåren kan ske antingen
akustiskt (ångvissla, siren m. m.) eller ock med
brandtelegraf eller telefon. Lokala förhållanden och
brandkårens organisation avgöra, vilken eller vilka medel,
som äro att föredraga.
Den automatiska larmen synes ännu ej hava
vunnit önskvärd spridning. Brandchefen Folkes försök
visa betydelsen av ett snabbt ingripande. Under
an-tändnings- och spridningsperioden göra små
vattenmängder god effekt, under den flammande branden
är resultatet även med större vattenmängder osäkert
och senare kan inget positivt resultat därmed vinnas.
Huruvida sprinkler eller automatisk larm skall
tillgripas som skyddsmedel beror på förhållandena.
I stora lokaler, där elden snabbt får en våldsam
spridning, är sprinkler det lämpligaste skyddsmedlet,
medan i sektionerade byggnader den automatiska
larmen kan vara ändamålsenligare.
På ett automatiskt alarmsystem måste ställas stora
fordringar, och det är därför beklagligt att en del
ofullkomliga system föras i marknaden. Då tillför-
litliga automatiska alarmsystem ofta medföra
premie-minskning, böra dylika system ej uppsättas utan att
försäkringsgivaren får tillfälle att taga del av system
och plan.
Tyvärr har nog försäkringsrörelsen, som gör
skadorna mindre kännbara, i någon mån verkat
hämmande på förståelsen för brandskyddet. Man hör allt
för ofta yttrandet "Vi ha försäkrat" som motiv för
att underlåta en brandskyddsåtgärd.
Försäkringsproblemet och brandskyddsproblemet är ur
ekonomisk synpunkt mycket komplicerat och de
komplettera varandra. Lika felaktigt som det är att
lägga alla utgifter för säkerheten på försäkringen,
lika felaktigt är det att lägga samma utgifter helt
på brandskyddet. En medelväg, visserligen
svår-funnen, är den riktiga.
Ingen företagare underlåter att med utgifter i form
av försäkringspremier söka skydda sig mot
brandskadans ekonomiska följder. Äro då icke utgifter,
som avse att förebygga eller minska själva skadan,
lika eller rent av mera berättigade? Tillbud och
smärre eldsvådor kunna vi tyvärr ej utrota men
storbränder finnas möjligheter att motverka. Det ha
städerna visat. Mera förståelse för brandskyddets
mål samt ökad kunskap om dess medel och
möjligheter är det fundamentala för att förhindra
storbränder. Ett rätt bedrivet brandskydd, dvs. väl
planerat, är ej någon utgift utan i verkligheten en
inkomst. Att rätta felgrepp är däremot betydligt
dyrare.
Rationellt kan industriens brandskyddsproblem
lösas endast genom intim och förtroendefull
samverkan mellan företagaren, som har de ekonomiska
trådarna och driftens krav i sin hand, den
premie-bestämmande försäkringsgivaren och det skolade
brandbefälet, som bättre än andra bör kunna bedöma
begränsnings- och släckningsmöjligheterna samt
härför erforderliga resurser.
Brandskydd och brandpremier.
Av kapten EINAR LINDBOHM.
Enligt för några år sedan verkställda beräkningar
skulle för den svenska industrien de normala
brandförsäkringsavgifterna pr år räknat belöpa sig till vid
pass 34 millioner kronor. I detta belopp skulle ingå
erforderliga premier för såväl brand- som
avbrottsförsäkring. Det säger sig självt att en uppgift av
denna art måste bliva ganska approximativ ocli att
vad som gäller det ena året ingalunda a priori kan
betraktas som norm ett annat år. Även om
industriens realtillgångar icke undergå några hastiga
fluktuationer i avseende på sin omfattning så kan
det icke undvikas att de motsvarande
försäkringsbeloppen kunna behöva höjas eller sänkas rätt
avsevärt på grund av växlingar i valutaförhållanden eller
andra värdebestämmande faktorer. Under det
senaste halvåret har väl snart sagt varje industri
nödgats ur denna synpunkt räkna om sina
försäkringsvärden. För tillfället har sålunda antagligen en
rätt betydande höjning av brandpremierna måst vid-
kännas. Med de nuvarande goda konjunkturerna
följer även behovet av väsentligen förhöjda
avbrotts-försäkringar. Om alltså siffran 34 millioner kronor
för några år sedan kunde anses vara normal såsom
mått på den svenska industriens årliga
brandförsäkringskostnad, så torde innevarande år motsvarande
siffra antagligen ligga vid 40 millionerstrecket.
Inför det faktum att den svenska industriens totala
produktionsvärde pr år ligger omkring 5 milliarder
kronor kan ju en omkostnadsbelastning pr år räknat
av 40 millioner kronor —- mindre än 0,8 % — te sig
tämligen oväsentlig. Det förefaller emellertid
oegentligt att jämföra nu nämnda siffror med varandra.
För att få ett begrepp rörande de 40 millionernas mer
eller mindre betungande art böra de jämföras med
den uppstående nettovinsten pr år räknat. En sådan
tankeoperation giver vid handen att
brandförsäkringskostnaderna kunna vara en faktor att räkna
med när det gäller att bedöma en industris ränta-
235 29 maj 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
