Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 36. 4 sept. 1937 - Svensk motortrafiks första skede, av Carl Meurling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
mässiga trafiken. Ali den övriga statsuppsikten,
huvudsakligen av teknisk, trafikteknisk och rättslig
natur, står visserligen ej i allo över dagens
meningsskiljaktigheter, men ligger dock i stort sett utanför
ämnet för dessa korta reflexioner.
Att den yrkesmässiga trafiken endast får utövas
efter särskilt tillstånd av myndigheterna har redan
från början ansetts som en självklar sak, emot vars
berättigande väl ej heller några befogade erinringar
kunna göras. En dylik licensgivning torde få
betraktas som en ren ordningssak, på vilken den
nödvändiga person- och trafiksäkerhetskontrollen ytterst
vilar. Likaledes borde det vara en självklar sak, att
vid denna tillståndsprövning den rent personliga
lämpligheten får spela en avgörande roll. Något
direkt uttryck har detta viktiga krav väl aldrig erhållit
i vår motorfordonsförordning, vilket är så mycket
egendomligare, som de personliga kvalifikationerna i
verkligheten borde vara det måhända viktigaste
kravet vid meddelande av tillstånd till utövande av
yrkesmässig trafik. Men vi få väl hoppas, att
frånvaron av ett direkt stadgande endast är att tolka som
ett uttryck för kravets självklarhet!
Däremot återfinnas redan från början i våra
automobil- och motorfordonsförordningar bestämda
anvisningar om prövning av själva trafikens lämplighet
och behövlighet. Om man bortser från de rent
tekniska kraven, torde innebörden av lämplighet och
behövlighet i detta sammanhang smälta samman till ett
begrepp, som erhåller sitt uttryck i den så omstridda
behovsprövningen. Vad denna i sig bör innebära, liar
i motorfordonsförordningen givetvis endast kunnat
antydas. I 1906 och 1916 års förordningar omnämnes
endast, att de "övriga" — dvs. andra än rent
tekniska — förhållanden, som kunna befinnas inverka på
frågan om lämpligheten av trafiken, må, om
anledning därtill förekommer, på sökandens bekostnad
undersökas. Bestämmelsen röjer en välvillig
inställning till motortrafikens tillväxt, vilket även
bestyrkes av den nu avlidne departementschefen von
Sydows förklaring, att man vid detta stadgande hade
utgått ifrån, "att hinder och svårigheter icke borde
läggas för utvecklingen av automobiltrafiken", utan
att man tvärtom borde uppmuntra "användningen av
automobiler såsom ett viktigt led i landets
kommunikationsväsen".
Att denna utveckling dock även skulle få sina
avigsidor, började man emellertid i handlingarna skymta
redan år 1923, då frågan om ny
motorfordonsförordning åter kom på tapeten. I denna infördes för
första gången den strängare bestämmelsen, att vid
prövning av ansökan om tillstånd hänsyn skulle tagas till
"behövligheten och lämpligheten av den ifrågasatta
trafiken". Bestämmelsen gällde emellertid endast
linje- och lokaltrafik samt skulle tillämpas på den
så att säga "fria" yrkesmässiga trafiken, endast om
särskilda omständigheter sådant påkallade.
Departementschefen Örnes uttalande vid detta
tillfälle ger ett starkt intryck av den försiktighet, med
vilken man ansåg sig böra taga detta steg: det
underströks, att avsikten ingalunda var att söka
"monopolisera" motortrafiken utan endast att förhindra en
illojal och "oberättigad" konkurrens, vilken ansågs
kunna uppstå vid linjetrafik, men som praktiskt
taget knappast vore att befara vid yrkesmässig trafik i
övrigt. Hur litet man i verkligheten fruktade
konkurrensen även i linjetrafik visas för övrigt bäst av
den i 1923 års motorfordonsförordning inryckta men
sedan spårlöst försvunna anvisningen till landets
länsstyrelser, att, där önskvärd linjetrafik ej
bedre-ves, "låta sig angeläget vara att vidtaga lämpliga
åtgärder för tillkomsten av sådan trafik"! I 1930 och
1936 års motorfordonsförordningar har sedermera
stadgandet om att hänsyn skall tagas till
"behövligheten och lämpligheten av den ifrågasatta
trafiken" bibehållits, utan att därvid någon
skillnad vidare gjorts mellan olika slag av yrkesmässig
trafik.
Om man i det stadgande, vars korta
utvecklingshistoria här antytts, ej inlägger mera än vad som
från början torde hava varit avsikten, nämligen att,
såsom det i annat sammanhang uttryckts, "gjuta en
smula olja i utvecklingens maskineri för att hindra
dess gnissel", så lär man väl få medge, att systemet i
stort sett fungerat tillfredsställande, samt att det
till-lämpats i samma mot motortrafiken välvilliga anda,
vari det ursprungligen gavs. Detta jävas ej heller
därav, att tillämpningen givetvis måst bliva rätt
ojämn, beroende på olika personliga uppfattningar
om den alltjämt utöver alla beräkningar växande
motortrafikens krav och utvecklingsmöjligheter. Det
omfattande och i stort sett välordnade nät av
buss-ocn linjetrafik, som under den gångna tiden spunnits
över vårt land till gagn och fromma för landets
utveckling och därmed även för dess inbyggares
försörjning och trevnad, liksom den omfattande och i
regel välskötta lastbilstrafik, vilken inom hela
landet skapat helt nya förutsättningar för billigare och
ändamålsenligare transporter inom näringslivet,
hava ej kunnat växa fram, utan att myndigheterna
och i första hand våra länsstyrelser ställt sig
välvilligt tillmötesgående mot de enskilda initiativen till
biltrafikens utveckling och i huvudsak inskränkt sig
till att endast beskära dess mest uppenbara utväxter.
Som bekant har under senaste åren drivits
propaganda för att göra riksdagen "motorvänlig"; det skadar
givetvis inte med ökad förståelse, men i själva verket
kan man nog ej förneka, att under den gångna tiden
statsmakterna och dess representanter redan i stort
sett visat sig vara utpräglat motorvänliga!
Men krav på motorfordonsförordningens strängare
tillämpning skulle ej utebliva! Landsvägstrafikens
hastiga och kraftiga utveckling kunde ej, såsom ovan
erinrats, undgå att träda många intressen nära in på
livet och det var därför ej så märkvärdigt, att hos
dessa så småningom en önskan uppstod att i den
statliga behovsprövningen även inlägga en
"målmedveten återhållsamhet", som siktade till nya och
vidare mål. Från möjligheten att förhindra den
obehöriga konkurrensen syntes steget lätt till att
överhuvud taget kunna tvångsreglera konkurrensen inom
yrket och denna konkurrensreglering syntes i sin
ordning öppna möjligheter även för reglering av
konkurrensen mellan olika trafikslag. Det lätt
formulerade, men högt syftande kravet på en "ur det
samlade trafikbehovets synpunkt lämplig reglering av
förhållandet mellan de tre stora trafikmedlen järnvägar,
motortrafik och sjöfart" växte som bekant allt
starkare. Svallvågor av denna rörelse nådde även
riksdagen och denna begärde slutligen i ordalag, som vid
362
11 sept. 1937 362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
