Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
även en bit från själva randen. Men då
genomskärningsarean skall vara lika, så skulle då den på ytan
synliga bredningen vara mindre än den i godsets
mittelplan (i fig. 6’c B," < B/). Själva
material-sammanhanget tvingar alltså de vid randen liggande
strimlorna att intaga en större längd än de annars
skulle göra. På randpartierna utövas således ett
drag, som vid sprött material, t. e. plåtgöt, med
den-dritisk randstruktur eller genom långtgående
kall-valsning hårdnat material leder till kantsprickor.
Dylika bristningsfenomen hade redan av Tafel för-
Fig. 7. Deformationsförlopp vid hopstukning av paralleliepipedisk krupp
mellan parallella plattor.
klarats på grund av den hindrande bredningssträvan
hos randpartierna.
Då nu randpartierna verka bromsande i sin tur
på de inåt liggande materialdelarna, förekomma
stundom sönderklyvningar efter ett i valsriktningen
liggande plan, vilket iakttogs och förklarades av Sachs
(12). Även å fig. 2 synes en klyvning vid provets
bakre ända, på den delen som sköt över den bakre
hållbulten. Ett av mig utfört försök med en med
inskärningar på främre och bakre ändan försedd
blyplatta visade att provet böjdes isär under valsningen
framtill så långt slitsen sträckte sig men baktill
endast i mindre grad. Klyvningen åstadkommes
tydligen genom verkningar av skjuvkrafter mellan
längdstrimlorna som antytts å fig. 6 b vid ett genom
streckning markerat element. Vid bakre ändan
börjar klyvningen först, när endast så litet material
finnes kvar framför valsarna att skjuvkrafterna räcka
till för att övervinna materialets motstånd.
IX. Deformationen vid stukningen och dess analogi
med valsningen.
Redan av Rummel, Tafel och Ekelund hade
väfningens analogi med stukningsprocessen framhållits.
I det nu följande vilja vi något närmare ingå på den
intima relationen, som råder mellan dessa två
deformationsförlopp.
Tänka vi oss i fig. 7 ett rektangulärt provstycke,
vars längd är stor i förhållande till höjden och
bredden, hopstukat mellan parallella plattor, så erhålla
vi en deformation av elementen, som i
genomskärningen visas å fig. 7 till höger. Friktionen vid
pressplattorna medför att normaltrycket och de mot
detta proportionella friktionskrafterna avtaga åt
kanten till. Genom ytfriktionen bliva även de till
plattorna angränsande partierna hindrade i sin flytning
och verka därför stelare resp. mindre plastiska
gentemot det övriga materialet, Ytfriktionens inverkan
avtar kontinuerligt inåt. De vid plattorna anliggande
stelare partierna verka liksom kilar, som tränga in
i massan och söka spränga isär provstycket. Vid
rotationssymmetriska prover förorsakar kilverk-
ningen sprickor i periferien, om det rör sig om sprött
material. Denna kileffekt hade tidigare föranlett
den s. k. glidpyramidteorien. Å fig. 7 äro
huvudspänningarnas verkningsriktningar angivna med
punkterade linjer, som så tidigt som 1919 iakttagits
av Rummel. Huvudspänningslinjerna äro alltmer
avböjda från den vertikala till den horisontella
riktningen i medelplanet, ju mer vi närma oss kanten,
varvid detta medelplan sättes under dragspänning
och de ursprungligen vertikala begränsningslinjerna
av elementen krökas utåt. Vi ha då precis samma
företeelser soin vid valsningen, där, som vi sågo, vid
inträdet inåt verkande friktionskrafter råda vid
anliggningsyta^ och där de ursprungligen mot
valsplanet vinkelräta linjerna krökas bakåt, och där
dragspänningar uppstå i godsets kärna.
Allmänt gäller, att deformationsförloppet vid
genom de geometriska förhållandena (här
valsdia-meter och valsavstånd) påtvungna
formförändringarna är detsamma för alla material, alltså oberoende
av plasticitetsgraden. Denna lagbundenhet hade
redan upptäckts av Rummel och bekräftats vid av
mig utförda stångpressningsförsök (16). Kraftfältets
form är densamma, endast krafternas absoluta storlek
inrättar sig efter materialets plasticitetsgrad. Men
då nu friktionskoefficienten vid ytan är olika för
olika material, så kommer ytfriktionens inverkan,
här alltså krökningen av de ursprungligen vertikala
linjerna, att bliva större vid material med större
yt-friktionskoefficient.
Samma förhållanden råda vid utträdet ur valsarna.
Men eftersom den vid inträdet påbörjade krökningen
utsträckes och därmed förstoras på vägen genom
valsöppningen (A—C i fig. 6 a), måste då slutligen
en viss krökning kvarstå.
Man kan göra sig en förenklad föreställning om
valsningsprocessens mekanism på följande sätt: före
inträdet har materialet en viss hastighet i
valsriktningen vh efter utträdet en större hastighet v u, och
valsarnas omkrets en viss konstant hastighet i\,
varvid Vi < vv < vu. Vi kunna då subtrahera det
konstanta hastighetsbeloppet vt från de vid de olika
ställena rådande hastigheterna. Valsarna komma då
att stå stilla och det före inträdet liggande godset
erhåller en negativ, alltså bakåt riktad rörelse, samt
det efter utträdet belägna godset en hastighet, som
motsvarar överskottet över valsarnas hastighet, det
s. k. försprånget. Tänka vi oss vidare det
resulterande valstrycket anbragt i kraften R (fig. 6) —
horisontalkrafterna kunna vi bortse ifrån, då dessa stå i
jämvikt med varandra — så ha vi ett rent
stuk-ningsproblem, som i deformationshänseende i allt är
likvärdigt valsningen och som skiljer sig från det
ovan beskrivna stukningsförsöket endast däri att
pressplattorna icke äro parallella med varandra.
Anliggningsytan (bågen A—C i fig. 6 a) står i
jämvikt som en balk, materialets specifika mottryck
har ett maximum ungefär i mitten mellan A och C
och avtar mot inträdet och utträdet samt
representeras av den resulterande kraften R. Under verkan
av R förskjuter sig bågen A—C, men utför då
samtidigt en svängning omkring angreppspunkten for
denna kraft. Denna Svängning är ju förenlig med
jämviktsförhållandena och betingad därav, att valsen
annars även skulle intränga i materialet bortom
punkt C och där framkalla jämviktsstörande krafter.
20
11 dec. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
