Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
kV.
förrn A
tv
Form B
form C
En annan impulsform som kommit i fråga, är en
spänning, som stiger linjärt med tiden (kurva B, fig.
1), till dess att den bryter samman på grund av över {+-+}
slag eller genomslag. Impulsformen har sannolikt en
praktisk motsvarighet i de förhållanden, som uppstå
vid vissa direkta åskslag, men dels är den föga
lämplig vid exempelvis prov på transformatorlindningar,
dels kan den väsentligen ersättas av följande
impulsform.
Största likhet med det praktiska fallet av en
överspänning på en anläggning och samtidigt fördelen av
att lätt kunna framställas har en impulsform enligt C
(fig. 1), dvs. en spänning som under en viss tid
stiger upp till sitt maximivärde och därefter mer eller
mindre raskt avtager mot noll. De senare årens
överspänningsforskning har givit vid handen, att de
i praktiken uppträdande överspänningarna i regel
lia en spänningsstegring under en tidrymd av 1 à
10 mikrosekunder (^us), och att spänningen sedan
sjunker mot noll under en vanligen avsevärt längre
tidrymd. Oftast förekomma omväxlande stegringar
och sänkningar — ej minst på grund av reflexioner
av de som vågor utefter ledningarna fortskridande
överspänningarna — men den valda impulsformen
kan nog betraktas som typisk, och då, som av det
följande skall framgå, avsevärda svårigheter uppstått
att noggrant definiera redan denna till synes enkla
impulsform, får man vara glad, att inga försök gjorts
att välja någon mera komplicerad form som
standardform. Den normaliserade impulsformen måste
för övrigt ingalunda nödvändigtvis ansluta sig till de
i praktiken uppträdande överspänningarna, utan i
första hand måste man fordra av den, dels att den
skall kunna väsentligen återge alla de fenomen, som
uppträda vid överspänningar i praktiken, och dels att
den skall vara så entydigt definierad, att den ger
entydiga resultat.
Definitioner.
Den stigande delen av impulsspänningskurvan
brukar kallas impulsens front, medan den avtagande
delen ännu icke fått någon alltmänt accepterad
svensk benämning. I väntan härpå skola vi använda
ordet rygg, ehuru svans har fördelen att vara en
direkt översättning av det engelska tail eller franska
queue.
Ofta ser man den angivna impulsformen beskriven
genom ekvationen
e = E (e~at— ë~’ßt)
men på grund av svårigheten att överskåda
betydelsen av de ingående konstanterna angiver man i
stället enligt I. E. C:s rekommendationer, se fig. 2,
Fig. 2. Definition av impulsform.
dels maximivärdet V av spänningen, uttryckt i
voit eller kV,
dels fronttiden Ox X, uttryckt i mikrosekunder
(Äts),
dels halveringstiden 01 Xé, uttryckt i
mikrosekunder (^s).
En impuls med fronttiden 1 ^s och halveringstiden
50 jiis brukar betecknas 1/50 och just denna
impulsform är den, som framförallt rekommenderas till
användning av I. E. C., ehuru även andra former
tilllåtas, såsom 1/5- och 1/500-impulser.
Enligt I. E. C:s definition på fronttiden skall en rät
linje dragas genom de punkter D och C, där
spänningen uppnått resp. 10 % och 90 % av maximivärdet
V. Denna linjes skärning, Ov med nollinjen
utgör impulsens nominella början i motsats mot den
verkliga begynnelsepunkten, O, med vilken den dock
ibland kan sammanfalla. Tidpunkten, då linjen
genom D och C uppnår spänningen V, är betydligt
bättre definierad än den tidpunkt Xi; då impulsen
uppnår sitt maximivärde, och detta är anledningen till
att tiden 01 X valts som fronttid.
I U. S. A. definieras fronttiden som tiden O Xt och
tyska normerna begagna sig av tangenten i den
punkt, där spänningen uppnår 50 % av V.
Som nämnt räknas halveringstiden enligt I. E. C.
för enkelhets skull ävenledes från impulsens
nominella början Or En del tidigare amerikanska
mätningar angåvo halveringstiden- som tiden X1 X4, och
de tyska normerna begagna sig i stället för
halveringstiden av "halvvärdestiden", som definieras som
den tid, under vilken spänningen överstiger 50 % av
sitt maximivärde V.
I. E. C. angiver så pass vida toleranser för
front-och halveringstiderna, att I. E. C:s 1/50 impuls även
skall kunna omfatta den i U. S. A. vanliga impulsfor {+-+}
men 1,5/40. Med hänsyn till den begränsade
mätnoggrannheten man alltid får räkna med vid impulsprov,
torde det vara svårt att fastställa några härigenom
uppstående systematiska fel.
När en impuls förorsakar överslag eller genomslag,
talar man om en stympad impuls. Om man succes-
e-E;
Fig. 1. Olika impulsformer.
18
3 aprii. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
