Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
nätet enl. fig. 2 b och sätta Z’ = 100 Q, ett vanligt
värde, erhålles ß = 5,5 Neper.
Denna siffra är inte ensam utslagsgivande för
störningens undertryckande. Härvid inverkar också
anpassningen mellan mottagare och antenn, men dessa
beräkningar böra göras för det svåraste fallet,
nämligen exakt anpassning.
I fig. 3 a visas schematiskt ett annat utförande av
anslutningsdosa (centralantennsystem B). Över en
nedtransformator matas spänningen till två
seriekopplade motstånd på 50 Q. Spänningen över det
ena av dessa uttages via en kondensator på 200 uuF
till radiomottagaren. Fig. 3 b visar ekvivalenta
kretsen. I anslutning till vad som ovan sagts ifråga om
svåraste störningsfallet skall vid beräkning av
dämpningsexponenten ingen hänsyn tagas till
kondensatorernas dämpande verkan, då dessa vid exakt
anpassning ingå i svängningskretsen.
Dämpningsexponenten blir i så fall 6,4 Neper. Denna dämpning är
fullt betryggande och ger praktiskt taget fullkomlig
störningsfrihet. I ett hus, där varje hyresgäst har
sin egen utomhusantenn, kan en apparat med
återkoppling till antennkretsen förstöra mottagningen för
samtliga hyresgäster. Något sådant är omöjligt i ett
hus med centralantenn, för så vitt radiomottagarna
äro anslutna till denna. Eljest kunna givetvis
störningar erhållas direkt på den gemensamma antennen.
Ledningsnätets totaldämpning.
Dämpningen från förstärkarens utgångsklämmor
till antenn-jordkontakterna hos en abonnent
sammansättas av följande termer:
1) ledningens dämpning ß, Neper/km,
2) anslutningsdosornas "shuntdämpning" ßa Neper
per dosa, vilken beror på att denna ligger som en
shunt till ledningen,
3) anslutningsdosornas "seriedämpning" ßs, vilken
förorsakas av de kopplingselement som denna
innehåller,
4) antennens "anpassningsdämpning" ßg, en siffra,
som innehåller den dämpning, som uppkommer vid
anpassningen av radioapparaten till centralantennen.
Dämpningen till en antennkontak£ p, s km ledning
från förstärkaren blir således
D = s.ß, + (p—l)ßa + ßs + ßr
1500 Ar
(1)
Ledningens dämpning är givetvis helt beroende av
den använda kabeln. Härvid har oftast koncentrisk
kabel använts där mellanrummet mellan ledarna helt
eller delvis utfyllts med gummi. Härvid är manteln
jordad och bildar en skärm, som förhindrar att
störningsfält åstadkomma någon elektromotorisk kraft
i ledaren. Denna typ av kabel användes i ovan
omnämnda utförande A. I centralantennät B äro
ledningstrådarna i balans till jord. Ledarna äro
omgivna av en skärm, som kan bestå av en blymantel
eller av det skyddsrör som omgiver ledaren, i det fall
denna ligger förlagd i väggarna. På detta sätt
skyddas ledningen från störningsfält. Det har påståtts,
att de mest minutiösa försiktighetsmått i fråga om
skärmning etc. skulle krävas för att erhålla en
störningsfri centralantenn. Detta är nog i någon mån
överdrift, då centralantennkabeln har låg
karakteristik, oo 100 Q, och dessutom nivån ligger högt, ofta
3 Neper eller mera över nivån i antennen. Den
svagaste punkten i en centralantennanläggning ur stör-
Fig. 4. Variation av dämpningsexponent och faskonstant med frekvensen.
ningssynpunkt är antennen och dess nedledning till
förstärkaren. Framför allt den senare tager upp
störningar och bör göras möjligast störningsfri, och
det är ofta fördelaktigt att även här genom
användande av en transformator i början och slutet av
ledningen få en ledning med låg karakteristik.
I normala fall är avståndet i ledningslängd mellan
två antenndosor 5—10 m. För en anläggning om 30
antennkontakter blir således i genomsnitt
kabellängden 200 m. Ledningar isolerade med vulkaniserat
gummi och vid vilka inga försiktighetsmått vidtagits
för att erhålla små förluster vid högfrekvens ha för
rundradiofrekvenser en dämpning på 1—3 Neper/km.
För 200 m belöper sig således dämpningen till oo 0,5
Neper, en siffra, som är av relativt liten betydelse vid
sidan av den dämpning, som måste läggas in i
anslutningskontakterna för att hindra störningar från
radiomottagarna inbördes. Ur dämpningssynpunkt är
det således inte nödvändigt att använda någon
speciell kabel för centralantennätet. Det är ur dessa
synpunkter som i centralantennanläggningar vanlig
starkströmsledningsmateriel i vissa fall kommit till
användning. Ledningarna kunna då förläggas på
samma sätt som belysningsledningarna i ett hus och böra
därvid ställa sig billigare än om speciell kabel
användes. I fig. 4 visas hur dämpningsexponenten och
faskonstanten varierar med frekvensen för en ledning
bestående av OVIR 2 X 1,5 mm2 förlagd i pansarrör.
I det fall att blykabel användes föredrages de typer,
där ledarna äro tvinnade och isolationen utgöres av
gummi. Med hartsolja impregnerade ledningar äro
olämpliga.
För att kunna uppskatta den dämpning, som
förorsakas genom att en del av strömmen genom kabeln
avledes för varje kontaktdosa, skall först den
belastade kabelns karakteristik angivas. Beräkningen av
denna är gjord med tillhjälp av de vanliga
fyrpols-ekvationerna, varvid lika avstånd i ledningslängd
mellan kontaktdosorna förutsatts. Den belastade
kabelns karakteristik Z’ blir
Z’ =
yr+
m
+ tgh y • l
(2)
där
Z är den obelastade kabelns karakteristik,
y dess fortplantningskonstant,
l avståndet mellan två belastningspunkter,
Z
P ’
P impedansen av en kontaktdosa.
m en belastningsfaktor m
(3)
6 mars 1937
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
