Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fcwj TekniskTidskrift
^k^Li ^EHARBHKICA KEMI Redaktör: EVERT NORLIN ■Ht- UTOIVEN AV SVENSKA T C K N O LOG FÖRE N 1 NG EM. ■■■■»■■i
INNEHÅLL: En snabbprovningsmetod vid korrosionsundersökning-ar, av professor Wilh. Palmær. —
Destillationsapparat för analytiska ändamål, av civilingenjörerna Karl-Ivar Skärblom och Åke Linder. — Plexiglasets
genomsläpplighet för ultraviolett ljus, av teknolog Torsten Jakobson.
En snabbprovningsmetod vid korrosions-
undersökningar.
Av professor WILH. PALMÆR,1
i. Allmän teori för korrosion.
o
Ar 1830 framträdde som bekant den schweiziske
kemisten och fysikern de la Rive med den
åsikten att metallers upplösning i syror åstadkommes av
galvaniska lokalelement, i vilka den metall som
upplöses är anod, under det att en som förorening
inblandad metall, vilken själv har mindre tendens att
lösa sig, tjänar som katod. Denna åsikt grundade
de la Rive därpå, att möjligast rena metaller endast
långsamt upplösas samt på den olika verkan som
olika inblandade metaller visade. Faraday, om
vilken man sagt, att han ägde förmågan att "vädra
sanningen", anslöt sig snart till denna åsikt.
De la Rives uttalande kan endast betecknas som
en åsikt eller en hypotes, ty för utbildning av en
kvantitativ teori fattades på den tiden de nödvändiga
förutsättningarna, såsom kännedomen om lösningars
elektriska ledningsförmåga och en teori för de
elektromotoriska krafterna. När man vill beräkna
strömstyrkan i ett galvaniskt lokalelement, dvs. metallens
upplösningshastighet, är ju tydligen den drivande
EMK och lösningens ledningsförmåga av
utslagsgivande betydelse. I överensstämmelse härmed kunde
de la Rives hypotes under en lång tid icke föras till
slutgiltig seger.
Under denna tid framfördes även andra åsikter.
Så gjorde Guldberg och Waage försök att tyda
upplösningshastigheten av zink i syror med hjälp av
den av dem uppställda lagen för massverkan —- dock
utan framgång. Orsaken var, att deras betraktelsesätt
ifråga om reaktionshastigheten endast är giltigt för
homogena system, men icke för heterogena,
exempelvis metall -|- syralösning.
År 1901 uppställde jag en kvantitativ teori för
metallers upplösningshastighet på grund av
galvaniska lokalelements verksamhet2, vilket framför allt
möjliggjordes därigenom att under tiden Arrhenius’
teori för elektrolytisk dissociation och Nernsts teori
för de elektromotoriska krafterna hade framkommit,
och dessutom den experimentella kännedomen om
1 Föredrag’ vid Svenska metallografförbundets höstmöte i
Stockholm den 3 okt. 1936.
2 Z. physlk. Chem., S9 (1901) 1, J,5 (1903) 182, 1,6 (1906)
689. Vid utförandet av de i detta arbete förekommande
beräkningarna var lektor T. Aurén författaren behjälplig.
lösningars elektrolytiska ledningsförmåga, de
elektromotoriska krafterna och den spänning, som är
erforderlig för att utfälla väte på olika metaller,
yäsentligt ökats.
Kort därefter (1904) uppträdde likväl en ny
teori, Nernsts diffusionsteori. Enligt denna teori är
reaktionshastigheten i ett heterogent system, under
förutsättning att den kemiska jämvikten vid
gränsytan momentant inställer sig, bestämd av den
hastighet, med vilken ett för reaktionen nödvändigt ämne,
i vårt fall alltså syran, genom diffusion respektive
konvektion når gränsytan. Men den nämnda
förutsättningen är vid metallers korrosion i allmänhet
icke uppfylld och därför kan en metalls upplösning
endast i enstaka fall förklaras genom
diffusions-teorien — nämligen i sådana fall, där strömstyrkan
i de kortslutna galvaniska lokalelementen bestämmes
åtminstone i huvudsak genom diffusion av t. e. en
depolarisator. Dessa undantagsfall stå naturligtvis
leke i strid med den åsikten att lokalelementens
verksamhet är den primära faktorn vid upplösning
respektive korrosion av metaller.
Under senare år (1929—1931) har jag publicerat
tvenne utförliga arbeten över metallernas upplösning
i syror, i avsikt att komma till ett slutgiltigt
avgörande.3 Enligt min mening har det också lyckats.
Följande har sålunda fastslagits.
Närvaron av en främmande metall eller ett annat
lämpligt ämne, t. e. grafit, är nödvändig för att
åstadkomma en märkbar upplösning, varvid den som katod
tjänande främmande metallen naturligtvis måste vara
ädlare än huvudmetallen, under det att för övrigt
endast den spänning, som är erforderlig för att
utfälla väte på det främmande ämnet, är av betydelse.
Den kvantitativa relationen mellan
upplösningshastighet och överspänning för väte är så noga uppfylld
som man kan vänta av iakttagelsernas grad av
noggrannhet. En katalytisk effekt har härigenom
förklarats såväl kvantitativt som kvalitativt.
3 The Corrosion of Metals, Theory and Experiments:
Part. I: General Theory (Stockholm 1929,
Ingeniörsvetenskapsakademiens handlingar nr 93); Part. II: Special
rese-arches concerning the dissolving of metals (Stockholm 1931,
Ingeniörsvetenskapsakademiens handlingar nr 108). I tredje
delen skall järnets röstning behandlas.
13 febr. 1937. häfte 2
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
