Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Mekanik - Mekaniken på gott och ont, av Nils Fredriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
efter den andra nästan hur länge som helst. Men
låtom oss stanna och i stället fråga oss: vad tjänar
nu allt detta till? Det är gott och väl, att vi fått
maskiner till en hel del arbeten, som människan eljest
icke skulle kunnat utföra, som spara hennes krafter
och bidraga till att göra livet mera angenämt och
bekvämt. Men är det icke ändå galet, att alla dessa
arbetsbesparande maskiner göra så många arbetslösa
och att arbetet vid maskinerna blir så själsdödande
enformigt ocli enerverande som det ofta är? Och är
det icke förfärligt, att maskiner också användas till
att förstöra folk i krig? Vilka faror hota oss ej nu
genom t. e. flygmaskinerna?
Ja, det är med maskinerna, med mekaniken
överhuvudtaget som med "kunskapens träd på gott och
ont". Liksom Adam icke kunde låta bli att njuta
av den förbjudna frukten och därför blev utdriven ur
paradiset, så ha människorna helt enkelt ej kunnat
låta bli att tillämpa mekaniken, att skaffa sig
mekaniska hjälpmedel och att förbättra dem i syfte att
få njuta av livet så mycket mer. De få därför finna
sig i att dessa hjälpmedel i olika former och
avseenden också kunna göra skada. Att skadegörelsen
riktas mot andra är egentligen ingenting annat än
det, som skedde när urmänniskan använde stenen
ömsom för att knäcka nötter eller slå ned frukt till
sitt eget livsbehov och ömsom för att slå ihjäl andra
människor. Skillnaden är blott den, att vår tids
hjälpmedel blivit så oerhört mycket mera effektiva,
vare sig det gäller nyttan eller skadan. Nu som förr
gäller det tävlan, tävlan mellan individer, mellan
företag och mellan hela folk. Och det blir alltid den
duktigaste som står sig. Därför måste den, som vill
hålla sig uppe, städse göra sitt bästa på vad sätt han
kan, även i fråga om arbetsbesparande maskiner och
deras effektivitet.
Men skola så människorna utdrivna ur paradiset,
trängas undan av maskinerna eller bli deras slavar
och tvingas till svält genom dem? Ingalunda! Så
har icke heller skett, om man ser på förhållandena i
stort. Ingen lär vilja förneka, att flertalet människor
ha det ojämförligt mycket bättre nu än förr,
åtminstone i yttre avseende, beträffande föda, kläder,
bostad och hygien — även i fråga om trygghet till liv
och lem och trygghet för framtiden, hur oviss den än
är. Ingen lär på allvar önska människorna tillbaka
till exempelvis stenålderns primitivitet. Ja, ej ens
romantikens och herdeidyllernas tid skulle väl
tillfredsställa nutidsmänniskan. Livet var på den tiden
kanske idylliskt för några få, men det var så mycket
mera tungt och eländigt för det stora flertalet. Livets
goda har aldrig i historisk tid kommit så stor procent
av mänskligheten till del som nu. Och detta har
skett i desto högre grad, ju bättre vi lärt oss att
använda mekaniska hjälpmedel till människornas tjänst.
Men arbetslösheten då och maskinarbetets
själsdödande enformighet?
Talet om enformigheten är nog icke så litet
överdrivet. Enformigheten var sannerligen icke mindro
i många slag av arbeten förr. Jag vet av egen
erfarenhet hur det kändes, då jag för 50 år sedan dag
ut och dag in höll på med att hugga ved eller tröska
säd eller att, sedan jag kom att arbeta i gjuteri, dag
ut och dag in forma ett visst slag av gj utdelar i
oändlighet, 10—12 timmar varje dag, även lördagen.
Aldrig tyckte jag, att det var tråkigt då. Jag för-
nekar ej, att det finnes många exempel på arbeten,
som äro både enformiga och tråkiga, men arbetet är
sällan så ansträngande nu som förr. Och det finns
många individer, som tycka bättre om enformigt
arbete än om arbete av mera varierande slag. För
övrigt mildras ju enformigheten och tråkigheten
därav, att arbetstiden numera förkortats, och att det
finnes så många tillfällen till omväxling och
uppfriskande rekreation. Än mera skulle vara vunnet,
om arbetaren kunde komma dit hän, att han funne
glädje i arbetet, att han kände, hurusom hans enkla
gärning är en viktig insats i det stora hela, i det
företag och det land, som också är hans, att han
arbetar alltså ej blott för andra utan i viss mån även
åt sig själv, att varje nyttigt arbete är i bästa
mening socialt.
Vad sedan arbetslösheten beträffar, så beror den
ju på konjunkturväxlingarna och på så många
outredda förhållanden, att det är svårt att säga, vilken
orsak som är främst. I många fall är det emellertid
uppenbart, att den beror på åtgärder, som framkallats
av arbetarna själva. Jag minns hurusom vid
lönerörelserna för 20—30 år sedan arbetsgivarnas svar,
att de ej kunde betala mera, ofta möttes med en
anmärkning, att industrien var dåligt skött, att den
borde moderniseras, så att den kunde betala mer.
Och för var gång lönerna drevos i höjden blev det
ökad anledning för arbetsgivaren att söka spara folk.
Ju högre arbetslönen blev, desto bättre lönade det
sig att köpa arbetsbesparande maskiner, att kosta på
omläggningar i driften, med ett ord att rationalisera,
i syfte att minska behovet av arbetare. I allmänhet
voro företagen väl ej benägna att lägga ned större
kostnader -på rationaliseringen, än som täcktes av
besparingarna. Men ju högre lönerna blevo desto mera
lönade det sig att skaffa arbetsbesparande maskiner
och desto längre måste rationaliseringssträvandena
gå. Det har givetvis haft sina konsekvenser, att den
genomsnittliga timförtjänsten för manliga arbetare
inom exempelvis verkstadsindustrien stigit från 26 öre
1888 till 36 öre 1898, 44 öre 1908, 51 öre 1913 och
127 öre 1937, alltså 5-dubblats på dessa 50 år. Och
det är väl just genom rationaliseringen, som
företagen kunnat bestå och bära icke blott de ökade
lönekostnaderna utan även följderna av arbetstidens
minskning från förutvarande 60 timmar i veckan och
mer ned till högst 48. Att trots minskningen i
arbetstid mekaniseringen gjort att en del arbetare blivit
överflödiga är beklagligt, men sammanhänger
otvivelaktigt därmed, att andra tilltvingat sig högre lön.
Nu är det emellertid icke så, att industrien genom
mekaniseringen kommit att sysselsätta mindre antal
arbetare än förr. Enligt den officiella statistiken var
arbetareantalet inom industrien år 1888 endast 114 000
mot 471 000 år 1935. Inom jordbruket, som ej
kunnat expandera på samma sätt som industrien, har
däremot antalet sysselsatta personer minskats
nämligen från 1 090 000 år 1890 till 927 000 år 1930. Men
tack vare mekaniseringen har jordbrukets produktion
ändå kunnat ökas rätt väsentligt under samma tid.
Så t. e. var spannmålsproduktionen under perioden
1881/1890 i medeltal per år 2 178 000 ton, men år
1935 nära 50 % mer eller 3 144 000 ton, varjämte
även sockerbetor och annat kommit till.
I detta sammanhang må vidare framhållas, att
maskintekniken skapat en hel del nya arbetstillfällen.
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
