Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Mekanik - Mekaniken på gott och ont, av Nils Fredriksson - Ur protokoll och dagböcker, av August Jansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mekanik
.Tag tänker exempelvis på den ökade trafiken på
järnvägar och båtar, på alla de under de senaste åren
tillkomna bussarna och trafikbilarna, vilket allt
otvivelaktigt sysselsätter långt flera personer än som
sysselsattes i motsvarande verksamheter förr. Om man
så vill, kan man ju även räkna med dem, som
sysselsättas i det under tiden tillkomna
telefonväsendet, personalökningen inom posten och
tullverket m. m., ökningar, som mer eller mindre direkt
sammanhänga med maskintekniken och det därpå
grundade allmänna uppsvinget i verksamheten på
alla områden. Om man tänker på allt detta, tror jag
att man gott kan våga påstå, att maskintekniken,
den tillämpade mekaniken, jämsides med att den
sparat människorna och kraftigt bidragit till att
förbättra levnadsvillkoren, bortsett från lokala
minskningar i arbetarantalet och konjunkturbetonad
arbetslöshet, snarare ökat än minskat arbetstillfällena.
Och alldeles säkert skulle vi stått oss slätt i
konkurrensen med andra folk, om vi ej tagit maskinerna
och mekaniseringen till hjälp i den utsträckning och
med den framgång, detta skett. Hur vi framdeles
komma att stå oss i konkurrensen med folk, som ha
mindre anspråk på livet men lärt sig att mekanisera
lika bra som vi, är en fråga, som vi nog behöva tänka
på men som jag ej skall fördystra stämningen med här.
Ur protokoll och dagböcker.
Kåseri av AUGUST JANSSON.
Alldenstund föreningens förhistoriska data voro
för mig själv tämligen dunkla begrepp, så slog jag
upp dem, och som det kanske finns någon annan här,
som inte heller studerat ämnet samvetsgrant, så
antecknar jag serien som inledning.
Den 25 maj 1825 förordnade Kongl. Maj:t att ett
Teknologiskt Institut skulle upprättas i huvudstaden.
Någon egentlig undervisning börjades emellertid ej
vid det nya läroverket förr än den 6 juni 1827, då
lektion hölls i elementarmatematik.
Med anledning av att 50 år gått sedan
undervisningen börjades vid läroverket, hölls möte år 1876.
Där hade således en kompromiss ingåtts mellan åren
1825 och 1827.
Institutets namn ändrades 1876 av Kungl. Maj:t till
Tekniska Högskolan och nya stadgar för densamma
utfärdades den 2 mars 1877.
Första teknologmötet gick av stapeln år 1877.
Av från Högskolan — eller rättare sagt från
Teknologiska Institutet — utgångna elever bildades den
23 januari 1865 en sammanslutning, som fick namnet:
Ingeniörsföreningen.
Ordförande därstädes under ej mindre än 19 år var
lektor Wilhelm Hoffstedt, under vilkens
ordförandeskap, enligt protokoll av den 22 februari 1888,
väcktes förslag om bildande av en avdelning, som skulle
kalla sig "Svenska Teknologföreningens
fackavdelning för Mekanik" och den 28 mars samma år beslöts
med acklamation konstituerande av en avdelning med
föreslaget namn.
Efter denna introduktion kan jag med gott samvete
övergå till den s. k. avhandlingen.
Att koka soppa på en spik är ju kåsörens tunga
lott alldeles som juristens lär vara att i regel göra
svart till vitt och sällan tvärt om. Jag vill först
uppriktigt bekänna, att då vår ordförande meddelade
mig att styrelsen enhälligt beslutat, att jag skulle
prestera någon sorts historik över avdelningens
tillkomst och utveckling, så kände jag mig till viss grad
smickrad. Förnimmelsen påminde om vad skalden
inlagt i den välkända versraden: "Fältmarskalk Toll,
er ålder, er ära gör er värd...", men den känslan
hade inte lång varaktighet.
Oberäknat det tröttande arbetet att tröska igenom
protokoll för ett halvt århundrade, insåg jag snart,
att om jag också därigenom fick fram en kronologisk
utveckling, så hade överingenjör Erik August
Forsberg nyligen vid teknologföreningens 75-årsjubileum
den 19 maj 1936 gjort den saken ofantligt mycket
bättre än vad jag kunde hoppas prestera.
Allt efter som den övertygelsen mognade till
visshet, kände jag en stark sympati för Alexander den
store. Vi minnas alla hur han bittert klagade över,
att ingenting bleve kvar för honom att erövra. Och
likväl hade han bara att räkna med sin faders, kung
Filip av Macedonien, segrar, men jag hade att räkna
med Erik August.
När jag sålunda fått klart för mig, att det inte på
det rent tekniska gebitet fanns några lagrar att
plocka, så beslöt jag att försöksvis göra en axplockning
bland de namn, som voro att finna i de gamla
protokollen. Det var strax litet gladare. Där behövde jag
inte låna lyktan av Diogenes för att finna en
människa. Tvärtom! De voro stundom så typiskt
mänskliga, att man måste behandla dem med förståelse.
Som introduktion till vad jag själv kan bidraga
med, lämpar sig synnerligen väl den trevligt skrivna
och ur kultursynpunkt ytterst värdefulla boken om
"Teknologernas föreningslif" av Henrik Fredholm,
1877. Han säger där, "att de från Tekniska
institutet utgångna eleverna saknade det stöd, som
läroverket under studietiden lämnat dem, hvarföre
’Teknologernas förening’ bildades 1855. Efter
omorganisering, 1858, afsomnade föreningen helt och hållet,
1860, lämnande i arf åt sina medlemmar minnet, åt
Svenska Slöjdföreningen sin kvarlåtenskap på
omkring 400 kronor."
En redan på hösten 1860 stiftad kamratförening
"T. I." levde ett kort liv. Orsaken var nog till stor
del den, att deras skämttidning "Myggan" stack så
skarpt, att medlemmarna utgingo i stor mängd.
Ernst August Wiman bildade 1861 en ny
kamratförening, där bland stiftarna voro: Fahlstedt, Dalström,
Hesselgren, Lalin, Lilienberg, C. A. Ohlsson, Sporrong
och Zettersten. Alla voro elever på T. I. 1860—1863.
Första sammanträdet ägde rum hemma hos
Zettersten den 2 mars 1861, och därmed var Svenska
Teknologföreningen stiftad.
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
