Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Väg- och vattenbyggnadskonst - Arbete och levnadsvillkor, av Fr. Enblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk Tidskrift
litet, men med hänsyn till att deras bearbetning till
nyttigheter giver oss arbete, äro de ovärderliga. Varje
arbetare eller grupp av arbetare kan liknas vid en länk
i en produktionskedja. Brister en länk i kedjan eller
skadas den, exempelvis genom en lönetvist, hindras
eller försvåras arbetet och produktionen tillintetgöres
eller minskas och fördyras, så att dess försäljning ej
täcker kostnaden för tillverkningen, utan förluster
uppstå med ty åtföljande arbetslöshet för alla övriga
länkar i kedjan.
Av det ovan sagda torde framgå:
att en varas framställningskostnad är lika med
arbetslönen
samt att kostnaden för framställningen av en vara
ej får överstiga det pris som köpare betala.
Härav följer,
att arbetslön ej kan ökas till större höjd, än att den
färdiga varan finner köpare.
Om vi således icke kunna öka vår inkomst och höja
vår levnadsstandard genom höjning av timlönen utan
fördyring av arbetsprodukten, varan, i så hög grad,
att densamma ej kan finna köpare, hur skola vi då
bära -oss åt? Svaret är av ecklesiastikministern i
hans nyårsradiotal (1934) till utlandssvenskarna på
ett utomordentligt kort, riktigt och moraliskt högt
sätt formulerat i orden: "genom frihet och tävlan".
Om vi i överensstämmelse härmed fritt tävla uti att
efter förmåga utföra mesta och bästa arbete, lider det
intet tvivel om, att vi kunna höja våra inkomster och
våra levnadsvillkor, detta gällande såväl den
enskilda individen som sammanslutningar och stater.
För uppnående av goda levnadsvillkor eller
välstånd fordras utöver arbete även sparsamhet, det vill
säga, att vi ej utgiva hela lönen för vårt arbete utan
spara en del av densamma till ett sparkapital, vilket
rätt använt ökar vår inkomst och därmed vårt
välstånd. Men förefintligheten av ett sparat kapital är
dessutom en nödvändig förutsättning för allt arbetes
utförande. Med sparkapitalet skola nämligen
bekostas för varans framställning nödiga verktyg och
maskiner, verkstäder och fabriker, åkerfält,
lantmannabyggnader, vägar, bostäder m. m. Utan ett
tillräckligt stort sparkapital är det ej möjligt att leva ett
civiliserat liv. Ej ens vildar eller naturfolk, vilka
leva av urskogens frukter, jakt och fiske samt själva
tillverka de härför nödiga redskapen, nödigt skydd
mot väder och vind samt mot fiender etc., kunna leva
och arbeta utan sparkapital. Deras besparingar
ligga nämligen uti direkt sparat arbete i form av boning,
redskap och insamlade födoämnen.
Finnes det då icke något annat sätt att skaffa ökad
inkomst än genom arbete i frihet och tävlan? Jo,
genom bedrägeri, list, stöld, våld eller tvång kan
man tillägna sig besparingar av andras arbete. Av
dessa sätt anses bedrägeri, list och stöld såsom
ohederliga, varför dessa metoder ej nu skola beröras.
Men då emellertid användandet av våld eller tvång
under vissa former av många anses hederliga eller av
andra åtminstone försvarliga och i alla händelser i
stor utsträckning användas, bör dessa sätt att skaffa
sig ökad inkomst något beröras.
Väld och tvång förekomma i många former,
straffbart i vissa men ej i andra.
1) Rån benämnes den handling, då en människa mot
en annans fria vilja med våld eller med hot om
våld från en medmänniska tager någon av hennes
tillhörigheter. Rån är i civiliserade stater belagt
med straff. Då en ensam man ej utan risk ansåg
sig kunna utöva sin verksamhet med rån, förenade
han sig med andra till att utöva rov eller röveri.
Han bildade ett rövarband.
2) Strid.
Rövarhanden, vilka levde på rov, som de med
vapenmakt tilltvingade sig av den värnlösa
befolkningen, vuxo i antal och storlek och råkade i strid
med varandra om bytet inom sina resp.
"verksamhetsområden", byggde starka borgar till skydd
mot angrepp på dessa områden, över vilka de
vakade och härskade samt skyddade befolkningen
mot andra rövarband, för vilken tjänst hövdingen
utkrävde ersättning eller skatt. Hungern efter
ökade rov och ökade verksamhetsområden lände
till nya strider, huvudsakligen om land. Den
starkare hövdingen tilltvang sig land från den
svagare och bildade riken. Av hövdingarna blev
riddare, furstar, hertigar, konungar, kejsare,
presidenter, statsledare och partiledare, men striderna
om land fortsatte och striderna utvecklades till
3) Krig.
Rikena under sina hövdingar bekrigade varandra
under årtusenden för att frånhända sina grannar
landsdelar och nyttigheter, boskap, slavar och
skatter. Krigen äro oräkneliga från egypternas,
persernas och grekernas krig om främre Asien
över folkvandringarna, vikingatågen och
romar-krigen till romanernas och germanernas krig om
besittningen av länderna kring Rhenfloden, senast
men säkerligen ej det sista, världskriget 1914—18.
Varje sådant krig har åtföljts av en fred, ofta med
bedyrande av dess eviga varaktighet, stundom
med skapandet av organ för fredens bevarande:
1815 års Heliga alliance, som ej överlevde sitt
15:e år, och Nationernas förbund, vilket sedan
1917 under enahanda tidrymd arbetat på fredens
bevarande genom rustningsminskning i den naiva
tron, att det är vapnen och styrkan, som förorsaka
krigen, men grundligt misslyckats. Det är
nämligen alltför enkelt och bekvämt, att, som vi ofta
göra, skylla olyckan på de döda tingen. Men nej!
Vapnen äro oskyldiga, likaså händerna, som föra
dem, och folken, vilka ej önska något högre än att
i frihet genom fredligt arbete få förbättra sina
levnadsvillkor. Skulden måste därför ligga hos
de delar av folken, hos de politiska partier och
hos de ledare, som vilja tillägna sig frukterna av
andras arbete för att därmed höja sina
levnadsvillkor. Vapnen hava utvecklats från rånarens
knytnäve och den slungade stenen till nutidens
gevär, kanoner och flygbomber, från hans kniv till
svärdet, lansen och bajonetten, från antikens
stridsrop till nutidens giftgaser och trycksvärta.
Som ovan är nämnt hava rån, strid och krig
under tusentals år i regel avsett att med väld
avtvinga medmänniskor eller stater deras land eller
egendom och kommer så att ske under nya
tusental år.
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
