Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 18 juni 1938 - Notiser - Radionyheter i tryck, av —ne. - Litteratur - Anmälan: Synpunkter på ekonomiska konjunkturer, av Sw.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
storleken hos den tryckta tidningen är cirka 20 X 30 cm
och tre sådana sidor kunna framställas per timme.
Ehuru den vanliga tidningsstilen är fullt läsbar, anses
skrivmaskinsstil ännu så länge lämpligare. Bildmaterial,
fotografier, synoptiska kartor m. m. kunna rundradieras
med tillfredsställande tydlighet.
—ne.
LITTERATUR
Synpunkter på ekonomiska konjunkturer, av Albin
Johansson. Stockholm 1938. Kooperativa förbundets
bokförlag. 64 sidor. Pris kr 0: 75.
Denna skrift rymmer inom sitt ringa omfång så
många kloka tankar och praktiska synpunkter, att den
väl förtjänar allmän uppmärksamhet.
Författaren börjar med att säga, att han ej vill
försöka förklara orsakerna till konjunkturväxlingarna. I
stället nöjer han sig med att framhålla en del av de
omständigheter, som bidraga till att skärpa
svängningarna i den ekonomiska arbetsrytmen, och peka på
åtgärder ägnade att verka utjämnande.
I äldre tider, då det ekonomiska livet var
av-hängigt av jordens avkastning, var
konjunkturproblemet enkelt och lättfattligt. Då var det en naturlig
sak, att man under de goda åren skulle spara en del
av skörden för att ha något att leva av under
kommande missväxtår.
Vi nutidsmänniskor kunna ej tänka på att på
liknande sätt spara på nyttigheter, men väl kunna vi
spara på resultatet av vårt arbete. För oss gäller det
att ej öka konjunkturstegringen genom att i goda tider
lättsinnigt förbruka hela vår inkomst eller rent av
sätta oss i skuld för att, när pendeln svänger, bidraga
till att depressionen genom vår försvagade köpkraft
skärpes. Det är alltså i en klokt genomförd
sparsamhet som författaren ser det kraftigaste skyddet mot
alltför våldsamma konjunkturväxlingar. Detta gäller
naturligtvis icke blott den enskilde utan även de
ekonomiska företagarna samt stat och kommun. För vår
del skulle vi vilja säga, att det är det ekonomiska
lättsinnet hos allmänheten som förvaltare både av sina
egna och andras, icke minst statens och kommunernas
medel, som måste bekämpas. Det grundväsentliga är
med andra ord, att människornas ansvarskänsla inför
penningen och gentemot det allmänna stärkes.
Vad företagarna beträffar, skulle deras förnämsta
insats av konjunkturutjämnande innebörd bestå i att
föra en riktig utdelningspolitik, alltså begränsa
utdelningarna till att icke överstiga de verkligt intjänta
överskotten, redovisade enligt bokslut, som kunna stå
sig även i depressionstider, så att kapitalbildningen
tryggas.
Vidare borde svenska bolag, menar förf.,
tillerkännas rätten att lägga upp konjunkturfonder, till vilka
större delen av konjunkturvinsterna kunde föras.
Sålunda fonderade medel skulle givetvis icke beskattas,
förrän de toges i anspråk för utdelningsändamål.
Detta är otvivelaktigt ett uppslag som är förtjänt av
allvarligt beaktande från statsmakternas sida.
Författaren framhåller vidare, att lagstiftningen
angående aktieägares rätt att disponera vinstmedel,
vilken är bristfällig och illa genomtänkt, måste revideras,
därhän att hänsyn tages till bolagens varierande
behov av eget kapital. Lagen borde ändras, så att
utdelningen måste begränsas till 5 %, tills företagets
behov av eget kapital fyllts.
Det är med tillfredsställelse man erfar, att
näringslivet enligt författarens mening bör få arbeta och ut-
vecklas under fria former, och att ingripanden från
statens sida böra ske, endast när det är "absolut
nödvändigt för att trygga en lugn samhällsutveckling på
ekonomisk basis". Å andra sidan bör det, anser förf.,
om industrien verkligen vill leva självständigt, krävas
att den litar på sig själv och icke begär statens hjälp,
och att den tar nödig hänsyn till de allmänna
samhällsintressena.
Av stort intresse äro också författarens uttalanden,
som gå ut på, att vi människor än så länge äro allt
för ofullkomliga för att näringslivet skulle kunna
dirigeras från en central punkt, vare sig makten ligger
i händerna på en diktator eller en demokratisk
regering. Författaren är också övertygad om, "att de
demokratiska förvaltningarna, riksdagen, stadsfullmäktige
eller kommunalstämman icke äga stort bättre
förutsättningar än den enskilde att motstå
konjunkturernas påfrestningar".
Mycket intressant är förf:s påpekande att
rationalisering utan prissänkning är ägnad att öka
arbetslösheten. Detta faktum visar, skulle vi vilja säga, att
man ej kan avbryta rationaliseringsprocessen, där man
av mer eller mindre egoistiska skäl händelsevis anser
det lämpligt, utan man måste se saken i stort och
rationalisera hela det ekonomiska förloppet, i vilket
priset ingår som en mycket viktig faktor, så vida man
vill på lång sikt draga full fördel av de vidtagna
rationaliseringsåtgärderna.
Författaren hävdar, att den fria prisbildningen är
nödvändig och fördömer som konjunkturskärpande
kartellväsendet, vilket genom
produktionsinskränkningar söker hålla prisnivån uppe, varigenom
köpkraften på grund av ökad arbetslöshet minskas och
depressionskurvan fördjupas. På tal om
kartellväsendet söker förf. bemöta påståendet, att en kartell och
en fackförening skulle vara synonyma begrepp.
Fackföreningen har nämligen, i motsats till kartellen, icke
fria händer utan måste förhandla med en motpart om
priset på arbetet. Härtill skulle vi vilja anmärka, att
kartellen och fackföreningen ha det gemensamt, att
prissättningen sker med tanke på, att det svagaste
företaget skall tillåtas bestå, som förf. uttrycker sig,
och att den svagaste arbetaren skall beredas en
inkomst, som han egentligen inte är berättigad till. För
övrigt kan man säga, att det system för bestämmande
av lönerna, som numera praktiseras, verkar
konjunkturskärpande, i den mån som det driver arbetarna att
av taktiska skäl hellre finna sig i driftsinskränkningar
än att acceptera tillfälliga lönesänkningar i
depressionstider. En omständighet, som å andra sidan skulle
kunna betecknas som konjunkturutjämnande, men
som icke desto mindre är synnerligen beklaglig, är att
de dugligaste arbetarna icke tillåtas att lägga in hela
sin kraft i arbetet av fruktan att "förstöra ackorden",
som det heter. Det är mycket tunga offer av psykisk
och ekonomisk art som i solidaritetens namn
avtvingas våra bästa arbetare. Man måste med tanke
härpå ovillkorligen fråga sig, hur det under sådana
omständigheter går med intresset och arbetsglädjen,
och hur man skall kunna vänta sig lojalitet och
ansvarskänsla av människor, som av omständigheterna
tvingas att dagligen och stundligen stjäla tid från de
företag, där de äro anställda!
Det är självklart, att en man med förf:s
inställning måste vara en avbetalningsaffärernas fiende nr
1. Det råder nog heller icke något tvivel om, att
denna ’betalningsform, utom möjligen vad beträffar
arbetsbesparande redskap, måste betraktas som en
kräftskada för det ekonomiska livet, och enbart vad förf.
har att säga i denna fråga gör hans arbete
synnerligen läsvärt.
Sw.
302
16 juli 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
