Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 3 sept. 1938 - Organisationsproblem inom industriella koncerner, av Gösta Klemming - Tackjärnsverket i Norrbotten, av Å. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Dubbelarbete bör också i möjligaste mån elimineras
genom duplicering, genomskrift etc. Mycket pengar
kunna sparas genom rationella åtgärder på detta
område. Ett företags samtliga grenar beröras härav.
I stora industriella koncerner kunna de sociala
problemen bli av mycket genomgripande betydelse.
Dessa omfatta rekrytering av arbetspersonal,
bostadsfrågor, hygien, läkarvård, undervisning, rekreation
etc. Att tillgodose dessa kräver icke endast mycket
arbete och omsorg utan också pengar. Det kan ofta
vara befogat att skapa en särskild organisation för
att taga hand om dessa uppgifter, som väl skötta
bli till allmän trevnad och även betala sig.
Slutord.
För ett lyckligt genomförande av en stor koncerns
olika arbetsuppgifter fordras, att dessa handhavas
av kvalificerade personer. Det är en
koncernbildningens styrka att kunna kosta på sig att utsöka
sådana krafter. Genom att rekrytera på ett lämpligt
sätt samt uppfostra och utbilda rekryterna skapar
man möjlighet att ha goda reserver till hands för att
fylla uppkomna luckor och bygga vidare på
företagets utveckling. Man måste även på detta område
ha reserver, ej blott i de ekonomiska balanserna.
En annan viktig förutsättning för en lycklig
utveckling är, att organisationen är levande, dvs. att
den kan anpassa sig efter de erfarenheter, som göras,
och efter de behov, som uppstå. Härmed må ej
förstås, att man ständigt skall hålla på att ändra, intet
är mera skadligt än att oupphörligt organisera om.
Stabilitet är här av betydelse.
Det intimaste samarbete måste finnas bland de
ledande personerna. Vidare måste alla i ledningen
varande fullt och helt känna sitt ansvar och äga stor
rörelsefrihet och auktoritet, varförutan all
organisation, hur god den i övrigt är, blir en halvmesyr.
Klara linjer för arbetets utförande måste finnas och
befälsföring en strängt genomföras.
Jag har särskilt understrukit betydelsen av, att
ett företag, för att kunna räkna med framgång i sin
verksamhet, måste arbete efter en allt omfattande,
omsorgsfullt uppgjord plan, och att planerandet icke
minst berör verksamhetens ekonomiska sida,
budgeteringen. Enligt mitt förmenande äro dessa
grundstenarna för all rationell industriell verksamhet.
Tackjärnsverket i Norrbotten.
Den 4 juni 1937 tillkallade chefen för
handelsdepartementet fyra sakkunniga för att verkställa utredning om
anläggande av ett tackjärnsverk i Norrbotten. De
sakkunniga utgjordes av generaldirektören W. Borgquist,
ordförande, kommerserådet P. A. H. Carlborg, tillika
sekreterare, landshövdingen D. Hansén och överingenjören
vid Jernkontoret M. Tigerschiöld. Som biträdande
sekreterare hos utredningsmännen har civilingenjören
Å. Rusck varit förordnad.
De sakkunniga ha i dagarna överlämnat ett
betänkande jämte ett särskilt yttrande av landshövding
Hansén.
Enligt lämnade direktiv har utredningen bedrivits
efter olika linjer, avseende framställning av
träkolstackjärn och kokstackjärn i såväl blästermasugn som i
elektrisk ugn. Den lämpligaste förläggningsplatsen för
ett järnverk i Norrbotten har befunnits vara Luleå.
Den malmkvantitet, som enligt 1927 och 1938 års
malmavtal mellan staten och Grängesbergsbolaget
finnes tillgängligt för järnframställning inom Norrbotten,
uppgår till 200 000 ton per år. Denna malmkvantitet skall
levereras till självkostnadspris. Ingen av de i
Norrbotten tillgängliga malmsorterna äro användbara för
framställning av fosforrent kokstackjärn utan
föregående anrikning och borttagning av fosforn. Enligt
1938 års malmavtal kan emellertid malm med hög
fosforhalt utbytas mot anrikad malm med lägre fosforhalt,
s. k. slig från LKAB:s anrikningsverk i Malmberget.
Priset på sligen skall motsvara LKAB:s självkostnader.
Utredningsmännen ha beräknat priset för malm från
Luossavara till 9: 75 kr per ton och från Gällivare till
8: 50 kr. per ton fritt järnverket på Svartön.
Kostnaderna per ton slig har beräknats till 17: 75 resp.
15: 60 kr. per ton vid en fosforhalt av 0,oio % resp.
0,o3o %.
Träkolspriset har beräknats till normalt 22 kr. per
läst och kokspriset till 24 kr. per ton.
Det totala arbetareantalet i alternativen med
bläster-masugnar beräknas till 125 och i alternativen med
elektrisk ugn till 100 resp. 65 man vid träkols- resp. koksdrift.
Utredningsmännen ha utarbetat situationsplaner för
ett blästermasugnsalternativ samt ett alternatv med
elektrisk tackjärnsugn. I båda alternativen har det
räknats med såväl träkol som koks som bränsle.
Ritningar ha dessutom uppgjorts för en hel del detaljer
med ledning av vilka på basis av 1936 års prisnivå
anläggningskostnaderna uträknats. Resultatet är
sammanfattat i nedanstående tabell.
[-Bläster-masugnar-]
{+Bläster-
masugnar+}
Elektrisk tackjärnsugn
[-Träkol
Träkol-]
{+Trä-
kol
Trä-
kol+}
Koks
Hamn och spåranordningar 1,4 1,4 1,4 1,4 mill. kr.
Järnverk ................. 5,8 7,9 5,5 4,7 „
I det fall anrikningsverk
bygges i Luleå
tillkommer .................... 1,3 0,9 1,3
Tillverkningskostnaderna för tackjärn ha beräknats
i de olika alternativen såväl exkl. som inkl.
kapitalkostnader samt vid olika träkols- och kokspriser.
Avsättningsområdet för träkolstackjärn, som
tillverkas i Luleå, torde i stort sett behöva sökas
utomlands. Exportpriset på träkolstackjärn har under
10-årsperioden 1928—1938 varierat mellan 82 och 140 kr/t.
och har i medeltal utgjort 102 kr/t, medan
tillverkningskostnaderna för träkolstackjärn i Luleå beräknas till
102 à 110 kr/t. och bortsett från kapitalkostnaderna till
84 à 87 kr/t. En tillverkning av 30 000 ton
träkolstackjärn per år i Luleå skulle motsvara i det närmaste
hälften av den genomsnittliga exportmängden under det
senaste decenniet, och tackjärnsverket i Luleå torde
icke kunna skaffa sig utrymme för sin produkt på
exportmarknaden utan att en del av de mellansvenska
järnverken nedlägges eller deras verksamhet begränsas.
Någon utsikt till ökad export av träkolstackjärn synes
ej föreligga, snarare kan man vänta motsatsen.
Under den senaste 10-årsperioden har det såväl
tillverkats som importerats stora och successivt ökade
mängder av kokstackjärn. Medeltillverkningen utgjorde
under den senaste 10-årsperioden 135 000 ton, medan
importen i medeltal utgjorde 94 000 ton. År 1937
importerades 190 000 ton kokstackjärn. Det synes sålunda
föreligga utrymme för en avsevärd höjning av den
inhemska produktionen av kokstackjärn. Priset på
importerat kokstackjärn har under det senaste decenniet
varierat mellan 57 och 113 kr/t och i medeltal utgjort
68 kr/t, medan framställningskostnaden för
kokstackjärn i Luleå beräknas till 59 à 69 kr/t och bortsett från
ränta och amortering av kapitalet till 48 à 51 kr/t.
Framställningskostnaden i Luleå skulle sålunda ha legat
408
3 sept. 1938
Koks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
