Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 42. 22 okt. 1938 - Flygväsendets inverkan på stadsbyggandet, av A. Lilienberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
till anfall icke blott mot hans lager av förnödenheter,
såsom spannmål och dylikt, utan även mot
civilbefolkningen själv, särskilt därigenom att man
bombar städer och även sådana industriorter, där icke
krigsmateriel tillverkas.
Flygvapnet och dess anfallsmetoder.
Beträffande flygvapnens storlek, beskaffenhet och
anfallssätt skrev kaptenen vid flygvapnet G. A.
Westring i somras bland annat följande:
Under världskriget voro stormakternas flygvapen
av avsevärd styrka. För fronttjänst disponerade
hösten 1918 engelsmännen 3 300, fransmännen 3 100
och tyskarna 2 800 flygplan. Emellertid funnos 4 till
5 gånger så många flygplan i hemorten för utbildning
samt under förberedelser för att förstärka och ersätta
frontförbanden.
Dessa väldiga flygstridskrafter användes i
världskriget så gott som helt och hållet i direkt samverkan
med de båda andra försvarsgrenarna. Härutöver
förekom, ehuru i mycket mindre skala, en mera
självständig luftkrigföring riktad mot anläggningar
långt bakom fronten och avsedd att påverka den
fientliga motståndskraften i stort.
Mot slutet av 1920-talet började man emellertid
fråga sig, huruvida icke flygvapnet innebar en
möjlighet att mera direkt och på ett mera avgörande
sätt påverka fiendens motståndskraft, och man spann
därvid vidare på de trådar, vilkas utgångspunkt var
de relativt få bombanfallen mot hemorten under
världskriget. Även om skadorna vid dessa
bombanfall voro proportionsvis små, bundo de dock
stridskrafter till hemortens försvar, och alarmerna
nedsatte industriernas produktionsförmåga.
Den, som startade diskussionen om dessa frågor,
var den italienske generalen Douhet. Denne ansåg,
att bombanfall på djupet, som han kallade det, kunde
tvinga den fientliga nationen till underkastelse, därest
anfallen utfördes i tillräckligt stor skala och på ett
noga systematiserat sätt efter ingående studier av
motståndarens befolknings- och näringsförhållanden.
Diskussionen om douhetismen, som den blivit
kallad, har sannerligen burit frukt. Sedan ungefär 5 år
tillbaka (dvs. ungefär från och med den nya regimen
i Tyskland) ha alla stormakters flygvapen förändrats
på ett genomgripande sätt. En febril kvantitativ
förstärkning pågår samtidigt som vapnens struktur
gives en mera offensiv prägel, som gör dem lämpade
för en luftkrigföring i stor skala, riktad mot de
militära maktmedlen eller mot hemorterna.
I Spanien kämpa för närvarande 200 à 400 plan
på varje sida, och tyskar, italienare och ryssar pröva
sin materiel och personal där. En rad anfall ha
utförts även mot öppna städer, bland annat Barcelona,
Även om verkningarna i form av döda människor
och skadade hus till synes varit stora, så kan det
dock starkt ifrågasättas, om dessa anfall på något
avgörande sätt inverkat på krigets utgång. Militärt
sett äro därför dessa anfall — till skillnad mot dem
som riktas mot hamnar, fabriker m. m. — knappast
berättigade; att de humanitärt sett äro förkastliga,
behöver ej understrykas.
Man hör sällan talas om, att det republikanska
flygvapnet bombarderat städer, som innehas av
general Franco. Detta beror bl. a. på att luftvärnet
är fullt modernt på Franco-sidan, medan motstån-
daren är betydligt svagare. Erfarenheterna på
regeringssidan ha varit, att flygning på måttlig höjd
utan hänsyn till luftvärnet icke kan ske utan stora
förluster för den angripande, men att luftvärnet i
många fall helt eller delvis kan undvikas av
angriparen genom flygning på mycket hög höjd eller
mycket låg höjd samt genom klokt lagda flygvägar.
Regeringssidans luftvärn har visserligen icke varit
starkt nog att hejda bombanfall, som utförts i stor
skala, men dess luftvärn har dock orsakat förluster
samt därmed minskat effekten och försvagat förnyade
anfall. Därtill har det visat sig, att luftvärnet
tvungit de fientliga bombplanen att flyga spridda,
vilket underlättar de egna jaktplanens anfall.
Förlusterna i flygplan uppgå i medeltal till 25 % i
månaden, varav dock endast’hälften går totalt
förlorad, medan återstoden repareras.
Låt oss nu, sedan vi i huvudsak efter kapten
Westring noterat oss till minnes det moderna
flygkrigets utveckling och efter att ha konstaterat, att
våra skandinaviska länders vitala delar redan på
flygteknikens nuvarande ståndpunkt bli ett lätt byte
för främmande länders bombplan, om vi sakna medel
att försvara oss, övergå till att något behandla de
detaljer i det moderna luftkriget, som ha särskild
betydelse för stadsbyggandet.
I luftkrig mot städer, industrier, trafikanläggningar
m. m. använder man sprängbomber för
åstadkommande av demoleringar, brandbomber samt i
undantagsfall även gasbomber.
Sprängbomber och det största slaget av dessa, s. k.
minbomber, samt gasbomber kunna icke medtagas i
flygmaskinerna i samma antal som brandbomber,
emedan de förra äro mycket tyngre än de senare.
Sprängbomberna väga i allmänhet 10 till 50 kg, och
de mot byggnader i allmänhet använda s. k.
minbomberna ha i regel en vikt av omkring 100 kg, men
mot skyddade eller kraftigt byggda föremål användas
även tyngre bomber.
Bombanfallen utföras antingen såsom höganfall,
dvs. från höjder över 500 m, såsom låganfall från
höjder under 500 m, eller såsom störtanfall. Det är
numera tekniskt möjligt att flyga med bomber upp
till 8 000 m höjd, och höjden ökas alltjämt. Men på
grund av att personalen blir så starkt pressad på
de höga höjderna, torde höganfallen i allmänhet icke
komma att göras från större höjd än 5 000 m, om
icke luftvärnsartilleri tvingar planen högre upp.
Vid höganfall kastas bomben framåt såsom
visas i fig. 6, å vilken flygplanets höjd antagits
vara 5 000 m. Har flygmaskinen normal
flyghastighet, måste bomben kastas från maskinen ungefär
3,5 km framför målet, såsom figuren utvisar. Ur
stadsbyggnadssynpunkt är det av särskilt intresse,
att bomben sällan träffar sitt föremål fullt vertikalt
utan i t. e. 75 graders vinkel. Detta kan vara av
betydelse att ihågkomma, när det gäller åtgärder
för mildrande av bombanfalls verkan.
Störtanfallen utföras på sådant sätt, att maskinen
från ca 2 000 m höjd dyker i 70 à 80 graders vinkel,
varvid bomberna under dykningen fällas på låg höjd,
varefter planet rätas upp och stiger snabbast möjligt.
Brandbomberna fällas antingen som komplettering
till sprängbomberna för att sätta eld på demolerade
byggnadsverk eller också självständigt. De äro små
och lätta och kunna därför medföras i stort antal.
29 okt. 1938
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
