Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 12 nov. 1938 - Bergoljebränslenas användning inom världssamfärdseln, av Gustaf E. W. Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
eller mindre grad äro biandoljor, vilka givetvis
måste få ett lägre cetanvärde än oblandade naturliga
destillat. Att den nuvarande verkliga tillgången på
högvärdiga oljor för snabbgående motorer är knapp,
bekräftas ytterligare av de i ovan i tabell 10 angivna
cetanvärdena för amerikanska solaroljor liksom även
av Boerlages och Broezes undersökningar, vilka visat
att de i handeln förekommande solaroljorna ha
cetanvärden varierande mellan 30 och 50, men
endast i enstaka fall över 50, medan däremot många
ligga under 30.
Ölägenheter av lågt cetanvärde.
För närvarande drivas fordonsdieselmotorerna ofta
med solaroljor, som ha ett relativt lågt cetanvärde.
Minimifordringarna bestämmas med hänsyn till att
någorlunda säker start skall ernås och feltändningar
i drift undvikas. Men ett sådant bränsle förorsakar
i många avseenden avsevärda olägenheter. Gången
blir desto hårdare och avgasernas färg desto sämre
ju lägre cetanvärde bränslet liar. Ju högre
varvtalet är desto högre cetanvärde fordras. Det har
visat sig, att förutom ökning av knackningen även
en ökning av bränsleförbrukningen inträder med
minskande cetanvärde hos det använda bränslet,
därtill uppträda lätt feltändningar vid högre varvtal,
även under belastning, och vidare ökar även
koks-avsättningen i förbränningsrummet, på
avloppsventilen och i avloppsledningen. Det må i detta
sammanhang framhållas, att Conradson-provet icke synes ge
korrelation med de vid motorprov uppmätta
koksavsättningarna. Av flera olika skäl kan ett lågt
cetanvärde även bidra till en snabbare förslitning av
motorn. Dieselmotorns tryckstegringsförlopp är ju
praktiskt taget okontrollerbart under perioden
närmast efter tändningens inträdande, och
tryckstegringshastigheten under denna period bestämmes
väsentligen av bränslets cetanvärde, som avgör
tänd-ningsfördröjningen. Ett lågt cetanvärde ger
särskilt vid höga varvtal stor tändningsfördröjning, och
då tandningen inträder blir tryckstegringshastigheten
mycket stor, varigenom särskilt lagren bli svårt
utsatta. Det är också en allmän erfarenhet, att
motorerna oftare få lagerskador etc. då bränslen med lågt
cetanvärde användas.
De sista årens utveckling visar ingen tendens till
minskning av fordringarna på cetanvärdet, vilka i
stället snarare skärpts. Behovet av ett specificerat
bränsle för dieselfordon är i själva verket
synnerligen aktuellt redan nu. För närvarande arbetar man
intensivt på att få fram enhetliga metoder för
bestämning av cetanvärdet, och särskilt i U. S. A.
har The Volunteer Group for Compression-Ignition
Fuel Research delvis i samarbete med en
motsvarande organisation i England utfört omfattande
undersökningar.
I detta sammanhang kan nämnas, att bränslen för
snabbgående dieselmotorer icke kunna bedömas med
hjälp av C/H-värdet, som efter allt att döma dock
stundom fortfarande användes. Två kolväten med
samma kemiska bruttoformel kunna ha väsentligt
olika struktur, vilket orsakar betydande olikheter i
fråga om tändegenskaperna, Normala paraffiner äro
utmärkta dieselbränslen, men paraffinseriens
isomerer äro däremot ofta mycket dåliga. Exempelvis
normal dekan har ett cetanvärde över 50, medan där-
emot en del isodekaner (75 isomerer äro möjliga),
vilka ha samma C/H-väide, endast ha cetanvärden
omkring 20. Hos olefinerna kan av två kolväten med
samma C/H-värde det ena ha en trefaldig bindning
och det andra två dubbelbindningar, och skillnaden
i tändegenskaper är påtaglig. Vid samma C/H-värde
hos olefiner inverkar t. e. dubbelbindningens läge
liksom även grening av kedjan väsentligt på
tändegen-skapen. Beträffande naftener och aromater är
förhållandet likartat; där förekommande sidokedjors läge
och struktur inverka avsevärt på tändegenskaperna.
Möjligheterna tör ökad produktion av dieselbränslen.
Raffineringsindustrien har i enstaka fall börjat
framställa speciella solaroljor för fordonsmotorer. I
U. S. A. har därvid hydreringen kommit till
användning, enligt uppgift dock endast i ett fall, och man
producerar en solarolja med cetanvärdet 60.
Utgångsmaterialet är ett mindervärdigt solar- eller
brännoljedestillat. Man har även börjat använda det
selektiva lösningsförfarandet enligt Edeleanu, vilket
sedan gammalt använts för raffinering av lysfotogen.
Lösningsmedlet är flytande svaveldioxid, som löser
omättade och aromatiska kolväten samt
svavelföreningar, vilka till största delen extraheras. Raffinatet
kommer sålunda huvudsakligen att bestå av
paraffin-kolväten. Medelst detta förfarande kan man
framställa solaroljor, som ha betydligt högre cetanvärde
än de bästa naturliga destillat, men utbytet blir
beroende av utgångsmaterialets ursprung. Av
icke-paraf-finbasdestillat liksom även av krackdestillat har man
erhållit raffinat med mycket höga cetanvärden, från
60 upp till över 70, med 50—70 % utbyte. Starkt
krackade destillat och framför allt ångfaskrackade
sådana, vilka ha ytterst liten halt paraffiner, lämpa
sig icke för Edeleanu-raffinering.
Tillsats av nitroparaffiner, diacetylen, peroxider
etc. har föreslagits för förbättring av solaroljornas
tändegenskaper, men dessa ämnen ha icke kommit till
praktisk användning, enär de för närvarande ställa
sig för dyra. De nämnda ämnena ha en
tandnings-inducerande verkan, som minskar knackningen, men
å andra sidan förefaller det som om de icke helt skulle
kunna eliminera de övriga olägenheter, som följa med
användningen av bränslen med lågt cetanvärde.
De syntetiska metoderna för framställning av
flytande bränslen ur kol, torv, trä etc. ha ännu mycket
ringa användning; produktionen uppgår till mindre
än 1/2 % av bergoljeproduktionen men är å andra
sidan till allra största delen koncentrerad till
Tyskland. Vid den syntetiska bensinproduktionen
erhållas även en del dieselbränslen och de bästa fås vid
Fischerprocessen, som huvudsakligen ger
paraffin-kolväten med rak kedja. Fischerbensinen får därför
lågt oktanvärde och måste förbättras genom
krack-ning, medan däremot dieseloljorna tack vare den
höga halten av paraffiner få högt cetanvärde. De äro
till och med bättre än de bästa naturliga destillat från
paraffinbasoljor och användas därför ofta för
inblandning i vanliga solaroljor för förbättring av
cetanvärdet. Enär produktionen är ganska
betydande i jämförelse med solaroljebehovet för dieselfordon,
har Tyskland uppenbarligen stora möjligheter att
förbättra de importerade solaroljornas cetanvärde, så
att det motsvarar relativt högt ställda fordringar.
Av den tidigare utredningen framgick, att raffine-
538
’17 dec. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
