Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 49. 10 dec. 1938 - Införande av industriell elvärme, av Karl Mertens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
10 DEC. UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HÄFTE 49
1 9 3 8 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD ÅRG. 68
INNEHÅLL: Införande av industriell elvärme, av dipl.-ing. Karl Mertens. — Undersökning angående stabilitet
hos timmerstaplar, av civilingenjör Gunnar Nilsson. — Litteratur. — Tekniska föreningar. — Sammanträden.
Införande av industriell elvärme.
Några erfarenheter från Rheinisch-Westfälisches Elektrizitätswerk.
Av dipl.-ing. KARL MERTENS.
Den 21—22 oktober anordnades
gemensamt av Ingenjörsvetenskapsakademien,
Jernkontoret, Svenska teknologföreningens
avdelningar för elektroteknik samt kemi
och bergsvetenskap ett möte för
behandling av industriens elvärmefrågor. Av
de föredrag, som höllos vid mötet,
kommer under hand ett flertal att publiceras >i
Teknisk tidskrift, dels i dess allmänna
avdelning, dels i av ämnet närmast
intresserade fackavdelningar. Början göres här
med dipl.-ing. Mertens’ redogörelse för
elvärmespörsmål i Tyskland.
Red.
Det torde vara bekant, att inom industriområdena
i Westfalen ligga stora stenkolsgruvor och även
Tysklands största tackjärnshyttor. Koks framställes i
stor skala, och den gas, som erhålles i koksverken,
användes sedan långt tillbaka som bränsle i hyttorna,
men för överskottet söker man annan användning.
Här finns det alltså jämförelsevis stora kvantiteter
gas disponibla för värmeändamål. Det kan därför
synas mindre rationellt att inom ett sådant område
göra propaganda för användning av elvärme. Trots
detta beslöt ledningen för Rheinisch-Westfälisches
Elektrizitätswerk år 1927 att undersöka elvärmets
möjligheter inom industri och hantverk och göra allt
för att öka avsättningen av energi för detta ändamål.
Som första åtgärd byggdes i Reisholz en
försöksanläggning, som direkt tog sikte på industriens
behov. Den fick en påkostad utrustning och
disponerade ugnar för glödgning, härdning och smältning
med en sammanlagd effekt av 400 kW. Vi trodde
på den tiden, att det skulle vara tillräckligt att
upplåta anläggningen åt industrien för dess försök och
att på detta sätt jämna vägen för elvärmet, men vi
kommo snart underfund med att industriens
fordringar på elvärmet voro stora och så differentierade,
att det icke var möjligt att tillfredsställa alla behov
med vanliga standardugnar. De ugnstyper, som vi
hade i försöksanläggningen, fingo därför
jämförelsevis liten utbredning. Vi blevo tvungna att mera
ingående fördjupa oss i industriens olika värmeproblem.
Såtillvida var arbetet intressant för oss som det inom
vårt försörjningsområde finns inte bara tung
järnindustri utan praktiskt taget alla slags industrier,
både av storindustriell typ och lokala medelstora
företag samt småindustri och hantverk.
Vi kommo ganska snart underfund med att
praktiskt taget alla företag voro intresserade av
elektriska ugnar och elvärmda verktyg m. m., men inte
därför att det rörde sig om elektriska apparater utan
på grund av att man hade fått det intrycket, att
med elektricitet vore det möjligt att få bättre
kvaliteter och större produktion än med fasta och
gasformiga bränslen.
Det visade sig också, att företagen i de allra flesta
fall inte hade något intresse av att ställa upp en
elektrisk ugn av ungefär samma typ som de
hittillsvarande gas- eller oljeeldade. Man begärde helt
enkelt större produktion och en anläggning, som
arbetade bättre. För att ta några exempel: om den
hittillsvarande ugnen för fast bränsle arbetade med
temperaturskillnader på 10 %, begärde man av en
ny ugn, att marginalen skulle gå ned till 1 %. Om
den gamla ugnen glödgade i etapper, skulle den nya
möjliggöra kontinuerlig glödgning. Hade man förut
behövt tre ugnar för en viss produktion, begärde
man nu en enda, som dessutom skulle arbeta
automatiskt.
Alla dessa önskemål gick det naturligtvis inte att
förverkliga med ugnar av standardtyp. Det krävdes
en noggrann undersökning i praktiskt taget vartenda
fall, så att fabrikanten kunde erbjudas en apparat,
som passade just för hans speciella behov.
Vi gjorde i detta sammanhang den erfarenheten,
att uppgifter, som lämnas om driftförhållandena,
nästan alltid äro otillräckliga. Temperaturvärdena
stämde sällan, ej heller uppgivna tider för glödgning
och värmebehandling. Sådana data kunde vara
riktiga för den gamla anläggningen men gick ej att
överföra på den nya, där det var möjligt eller rent av
nödvändigt att arbeta med högre eller lägre
temperaturer eller genomföra liela
värmebehandlingsproceduren på väsentligt kortare tid. Man kunde t. e.
säga, att glas endast får avkylas långsamt, dvs. med
ca 100° i timmen. Detta stämmer för glas med en
väggtjocklek av 8 eller 10 mm och är inte heller fel
för 1 mm tjockt glas, men det är dock känt från varje
laboratorium, att man t. e. kan avkyla kolvar av
Jenaglas på några sekunder.
Liknande förhållanden kan man träffa på praktiskt
taget inom varje industrigren. En
träbearbetnings-firma anger, att virket lämpligen bör torkas i 100
timmar vid 30°. Samma träslag torkas i en annan
12 nov. 1938
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
