Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 24 dec. 1938 - Insänt: Kilning av staglinor etc., av Harald Larsson och Karl Ljungberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
förmodan bestyrkes av att händelsen var "mycket
uppmärksammad". Eller har noten likväl tillkommit
på grund av obekantskap med verkliga förhållandet?
För denna uppfattning talar nog den omständigheten,
att prof. Ljungberg förlagt bron till Lule älv, ty
förmodligen avses bron över Ume älv vid Umgransele,
ett par mil ovanför Lycksele. Den inträffade olyckan
bestyrker i varje fall icke prof. Ljungbergs åsikter om
kilningsmetoden, som nog är tillräckligt prövad för
att kunna anses tillförlitlig, förutsatt att kilar och
hylsor ha lämpliga dimensioner.
För den firma, där jag är sysselsatt, gjordes för 17
år sedan några dragprov vid Statens provningsanstalt
på kilade linfästen. Proven utfördes med
kabelstumpar, i vilkas ena ände ett s. k. skarvlås och i den andra
en s. k. ändmuff kilades. Det bör nämnas, att kablar,
skarvlås och kilningar i dessa utförts av samma
linfabrik som gjort kilningen vid ovannämnda bro.
Kablarna voro 37-trådiga och garanterades hålla 120
kg/mm2. Bästa resultatet vid provningen var följande:
ingen glidning vid 12 ton, 2 mm vid 20 ton, 8 mm
vid 40 ton och 15 mm vid 60 ton. Yid 61 ton brusto
5 yttertrådar och provet avbröts. Någon skada på
kilar, skarvlås eller ändmuff kunde ej upptäckas.
Provkabeln var 28 mm i diam. och den garanterade
brottlasten var ca 56 ton. Normal arbetslast för en
sådan kabel brukar vara 12—15 ton.
Den sålunda utprovade kilningen tjänar ännu som
norm vid bestämmandet av våra kilvinklar och kilar
och vi ha efter denna norm med gott resultat utfört
massor av linfästen.
Prof. Ljungberg anser, att kilning av grovtrådiga
linor med litet trådantal möjligen kan godkännas.
Med anledning härav vill jag nämna ett exempel bland
många ur vår praktik. För ca 5 år sedan levererade
vi en kabelkran, där det förekom ett stag, som var
75 mm i diam., hade 127 trådar och en belastning på
över 100 ton. Fästena kilades efter vår vanliga metod
och äro således, enligt prof. Ljungberg, ej pålitliga.
Några svaghetstecken hos fästena ha dock ej märkts,
oaktat staget är utsatt för ryck. Det s. k.
kontra-tornet är nämligen ett pendeltorn och ibland
förekommer det tyvärr, att lasten, cellulosaved, glider ur
slingorna, varvid ryck uppstår.
Prof. Ljungberg nämner, att ett kilat linfäste av
tyskt fabrikat gled vid en spänning, som endast var
% av brottlasten. Kilningen hade utförts av
specialutbildad person, men däremot nämnes ingenting om
kilarnas och hylsornas lämplighet. Uppgiften att
glidning ägde rum är svävande och bevisar ingenting,
vilket framgår av ovannämnda provningsresultat.
Slutligen vill jag påpéka det faktum, att här i
Norden de allra flesta fästen för spiralslagna linor till
kabelkranar, linbanor o. d. äro kilade. Där olyckor
med kilade fästen inträffat, har det berott på
felkonstruktioner av något slag eller dåligt utförd kilning
och det kan ju lika väl hända med ett gjutet fäste.
Ett kilàt fäste kan kontrolleras sedan det är färdigt,
men det kan man knappast med ett gjutet. Man vet
hur kilarna se ut och kan se hur de sitta. Och med
kilarna drivas trådarna så att de fördelas jämnt i
hylsan, vilket är praktiskt taget omöjligt vid gjutning.
Genom att anbringa linklämmor förhindras även, att
enstaka trådar slås in och bli spänningslösa.
Harald Larsson.
Med anledning av ingenjör Harald Larssons
ovanstående inlägg angående "kilning av staglinor etc."
vill undertecknad anföra följande.
Det är mig väl bekant, att många fall finnas, där
linor kilats fast i hylsor, så att jämnstark
infästning erhållits. Detta hindrar icke att jag anser
konstruktionen opålitlig, emedan flera fall finnas
då infästningar av detta slag alls icke äro jämn-
starka med linorna. Själv har jag sett flera dylika.
Jag vill nu helt lämna åsido olyckan vid hängbron
över Umeälv och den förklaring, som givits
angående verkan av svetsningen. Att icke flera olyckor
med kilade lininfästningar ägt rum beror säkerligen
därpå, att den säkerhetskoefficient, man i regel
använder vid linkonstruktioner, är så stor, att ingen
direkt brottrisk föreligger även om infästningen är
betydligt svagare än linan. Linor dimensioneras ju
ofta med hänsyn till böjningsspänningar vid
brottrullar och dylikt och bliva på grund härav ofta
överdimensionerade vid själva infästningen. Den
omnämnda tyska linan tillhörde en mycket stor
linbanekonstruktion, vilken konstruerats och utförts av en
av Tysklands förnämsta firmor på detta område. I
kontraktet fanns föreskrivet att säkerheten i
konstruktionens alla delar skulle vara 4-faldig. Linans
brotthållfasthet var emellertid nära 6 gånger så stor
som den beräknade maximikraften, varför jag ansåg
mig kunna godkänna infästningen trots att stark
glidning ägde rum redan vid % av brottbelastningen.
Denna lina var gjord av specialtråd med sådan
sektion, att hela linan fick en slät cylindrisk yta.
Kilningen var av sådan art att jag aldrig sett ett bättre
utförande. Även hylsorna och dessas fastsättningar
voro av hög kvalitet såväl till konstruktion som
utförande. Firmans ingenjörer voro också minst sagt
lika säkra som ingenjör Larsson nu är, att
infästningen skulle vara jämnstark med linan. Provningen
utfördes i detta fall av Statens provningsanstalt.
Beträffande kontroll är det riktigt att sedan ett
ingjutet linfäste blivit färdigt kan ingen verklig
kontroll utföras men detsamma gäller kilning. En ytlig
kontroll kan visserligen företagas men kontroll över
huru kilarna ligga an mot trådar och hylsa samt över
vilket tryck, som förefinnes, är omöjlig att utföra.
Den mycket stora skillnaden är emellertid att vid
gjuten infästning kan fullgod kontroll utföras under
själva arietet, under det att vid kilning en fullgod
kontroll under arbetet är omöjlig. Man blir helt
beroende av arbetarens skicklighet och omdöme.
Detta är lätt att förstå, om man tänker sig in i
huru en kilning verkar t. e. vid en 61-trådig
spiralslagen lina. En dylik lina består av en kärntråd samt
utanpå denna 4 lager med respektive 6, 12, 18 och
24 trådar. När kilningen är färdig, skall slutligen
hela linkraften (P) överföras till hylsan genom det
yttre lagrets 24 trådar. Varje tråd får således
överföra en kraft av P/24 i stället för P/61, som är
kraften per tråd i själva linan, dvs. mer än 2,5 gånger så
stor kraft. För att detta skall vara möjligt utan att
tråden överanstränges måste de yttersta kilarna hava
sådan längd och en så lång anliggningsyta mot en
tråd, att dennas kraft först överföres till hylsan innan
en inre kil överför ny kraft från linans inre lager till
en annan del av yttertråden. Samma förhållande
gäller ett innanför ytterlagret liggande lager i
förhållande till de omgivande trådlagren. De inre kilarna skola
således vara korta och längden tilltaga utåt. Att en
dylik kraftfördelning är möjlig visa utförda prov, men
det är klart, att det icke behöves mycket olikhet vid
kilningens utförande för att kraftfördelningen skall
bliva en annan, så att full kraft ej erhålles. Jag
anser mig därför hava starka skäl för att kalla en dylik
infästning opålitlig. Klart är, att även vid ingjutning
måste stor omsorg iakttagas om infästningen skall
vara fullt pålitlig. Det gäller framför allt att
ingjut-ningsmetallen skall utfylla alla mellanrum och
fördenskull måste man vara mycket noga med
temperaturen så att metallen ej stelnar och hindrar tillflöde
till alla håligheter. Vidare måste metallen fästa vid
tråden varför förtenning är nödvändig. Men en
kontroll över dessa saker är dock alltid möjlig.
Karl Ljungberg.
606
’17 dec. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
