Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
delare. Överläppsmatare användas för matning av
kopparsulfat och kalk till reaktionstanken och
droppmatare för Minerec E, pineoil och 301 till diverse
flotationsapparater.
Under år 1935 anrikade verket 92 420 ton malm och
erhöll därur 15 050 ton blykoncentrat med en halt av
3,9 gr Au/ton, 2 430 gr Ag/ton, 64,9 % Pb, 1,5 % Cu
samt 7 050 ton zinkkoncentrat med en halt av 229 gr
Ag/ton, 1,0 % Pb, 0,2 % Cu, 62,1 % Zn. Utbytet
framgår av tabell 4.
Tabell 4. Utvinning i % av de olika metallerna.
Koncentrat % Au % Ag % Pb % Cu % Zn
Blykoncentrat ............ 89 87 95 85 11 :
Zinkkoncentrat........... 6,5 7,6 1,3 8,5 83
Fasmätning vid elektrisk malmletning.
Av bergsingeniör HELMER HEDSTRÖM.
Av den tillämpade geofysikens fyra huvudmetoder
för prospekteringsändamål karakteriseras de
gravi-metriska och magnetiska metoderna därav att
mätning sker i statiska, permanenta kraftfält, vilkas
riktning och styrka undersökas. Med moderna
instrument äro dylika mätningar relativt enkla och billiga
att utföra; en undersökning av detta slag ger
emellertid för de flesta prospekteringsändamål alltför
ofullständiga uppgifter, beroende därpå att det statiska,
"naturliga" kraftfältet endast ger så att säga ett enda
perspektiv på de eventuella störningskropparna i
jordskorpan, vilket åter medför en embarras de
r i c h e s s e ifråga om olika tolkningsmöjligheter.
Vid de seismiska och elektriska metoderna
an-lägges, på olika sätt och från olika håll, ett
artificiellt kraftfält över undersökningsområdet. Med
dessa metoder kan man därför skaffa sig många olika
"perspektiv" på eventuella störningskroppar i
jordskorpan. Man kan dessutom i detta fall mäta icke
endast det anlagda kraftfältets riktning och styrka utan
även dess fortplantningshastighet. Denna hastighet,
eller fältets gångtid mellan olika observationspunkter,
är vid de seismiska metoderna i själva verket den
enda storhet, som mätes vid rekognoscering av större
områden; vid detaljerade undersökningar gör man
dessutom även riktningsbestämningar. Vid elektriska
undersökningar åter har det i allmänhet varit endast
det anlagda fältets riktning och styrka i olika
punkter som uppmätts, medan variationerna i fältets
fortplantningshastighet försummats.
Fasmätning.
De vanligaste geoelektriska
prospekteringsmeto-derna äro de som begagna sig av växelström för
anläggandet av det artificiella fält, i vilket mätningar
utföras. Vid dessa metoder kan man genom
fasmätning bestämma gångtiden för det elektriska
växelfältet till olika observationspunkter. Den fasvinkel
man därvid mäter, uttrycker i delar av en våg eller
en svängningsperiod, hur mycket växelfältet vid
observationspunkten är "ur takt" med det ostörda
växelfältet invid sändningsanordningen. Är denna
fasvinkel t. e. —10° och växelströmmens frekvens
500 perioder i sekunden, så betyder detta, att
växel-fältet tränger fram till observationspunkten med en
försening, i förhållande till fältet vid sändaren, av
—––— = — * sekund. Eftersom fasvinkeln
360 500 18 000
kan mätas med en noggrannhet av en tiondedels grad,
kan därför växelfältets gångtid bestämmas med en
noggrannhet av en bråkdel av en milliondels sekund.
(Vid seismiska mätningar är motsvarande
noggrannhet ca en tusendedels sekund. För seismiska
undersökningar i mindre skala, för grundundersökningar
etc. kan man emellertid höja denna noggrannhet just
genom användning av fasmätning. Med lämpliga
registreringsapparater omvandlas därvid
markvibrationerna till elektriska växelspänningar, vilkas fas
uppmätes.)
En vanlig sändningsanordning vid geoelektriska
undersökningar är en lång, rak växelströmsförande
kabel, som är jordad i bägge ändar. Det
koncentriska magnetiska växelfältet omkring en sådan kabel
utbreder sig i fri rymd med ljusets hastighet, alltså
300 000 km i sekunden. Med en frekvens av 500
perioder i sekunden motsvarar detta en våglängd av
600 km och en fasförskjutning (-försening) i fältet på
1 km avstånd från kabeln av endast 0,6°. I ledande
material nedgår fältets utbredningshastighet högst
avsevärt, med motsvarande minskning av våglängden
och ökning av fasförskjutningen på visst avstånd från
kabeln. (I solid koppar skulle hastigheten nedgå till
endast ett tiotal meter i sekunden, alltså våglängden
minska från 600 km till 20 mm!) Vid undersökningar
av detta slag över berggrund med relativt god
elektrisk ledningsförmåga, t. e. inom yngre
sedimentområden, har man därför rätt stora fasförskjutningar att
röra sig med: det är ingenting ovanligt att under
sådana förhållanden det magnetiska fältets
fasförskjutning redan på 100 meters avstånd från kabeln är av
storleksordningen 45°.
Vid dylika undersökningar över kristallin
berggrund, som är i det närmaste oledande, erhållas
däremot normalt inga märkbara fasförskjutningar. Vår
svenska kristallina berggrund överlagras visserligen
till större delen av ett jordtäcke med viss
ledningsförmåga, men detta är i regel för tunt för att
åstadkomma nämnvärda fasförskjutningar. (Ett
jämntjockt jordtäcke av 10 meters mäktighet och med ett
spec. ledningsmotstånd så lågt som i genomsnitt
20 000 ohmcm förorsakar vid denna anordning — 500
perioders växelfält — en total — summerad —
fasförskjutning av endast 4° på ett avstånd av 500 meter
från kabeln.) Ett stråk i berggrunden med bättre
ledningsförmåga än omgivningen, t. e. en
kisimpreg-nation, förorsakar däremot en lokal uppbromsning av
fältets fortplantningshastighet, vilket yttrar sig i
betydande fasförskjutningar över relativt korta
sträckor. Är det därvid fråga om en god ledare, t. e. en
4
15 jan. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
