Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
Sachs av en utvidgning i den däremot vinkelräta
riktningen [.101] y med ca 10 %. Dessa båda
riktningar ligga i oktaederplanet (111) y. Då
martensit-lamellerna kunna ha mycket stor utsträckning, måste
de på ett eller annat sätt glida mot austeniten,
förutsatt att de verkligen ligga i [lll] y-planen. Något
tecken på en sådan glidning har jag heller aldrig
iakttagit.
Efter Johanssons föredrag undersökte jag
marten-sitbildningen i ett stål med 12 % nickel och 1 %
kol. Stålet smältes i en liten rörformig degel och
fick svalna i ugnen. Vid stelnandet bildades ett
fåtal stora kristaller. Efter slipning och etsning
kunde de primära kristallaxlarnas läge bestämmas på
grund av dendritstrukturen. Stålet stelnade
austeni-tiskt och under det långsamma svalnandet och
därefter under några dygn vid rumstemperatur
omvandlades en mindre del av austeniten till stora, tunna
martensitlameller.
För bestämning av martensitlamellernas läge
slipades en yta parallell med (100) y och en annan
parallell med (011) y i det största kornet. För sådana
martensitlameller, som nådde till båda ytorna, kunde
läget bestämmas. I fig. 2 motsvarar den övre delen
(100) j/-planet och den undre (011) y-planet.
Det visade sig att martensitlamellerna ej voro ens
tillnärmelsevis parallella med{lll)j>. I så fall skulle
de ju skära (100)y längs [010]y och [001]y. De äro
ej ens alla likvärdiga med avseende på austenitens
axlar, och vid försök att indicera finner man så höga
indices att deras värde är illusoriskt.
Greninger och Troiano (Nature 141, 38, 1938) ha
funnit att martensitlamellerna i olegerat stål med hög
kolhalt ej heller äro parallella med {lll] y- De anse
dem vara tillnärmelsevis parallella med (421 ]y. Den
allmänt spridda uppfattningen om
martensitlamellernas läge visade sig även i detta fall oriktig.
Martensitlamellernas utseende i det av mig under-
Fig. 4. Martensitlamell och sulfidkorn. 1 500 X.
i I samma bild kan man också iakttaga pilspetsliknande
bildningar, som framträda ljusa i något höjd relief. De äro
märkbart hårdare än austeniten och förekomma endast i de
sent stelnade områdena, där sannolikt nickel- och kolhalt
ökats genom kristallisationssegring. Deras natur är ännu
outredd.
sökta nickelstålet är anmärkningsvärt. Deras
utsträckning är ofta flera mm2 vid en tjocklek omkring
0,01 mm. De ha ofta en tydlig mittrand. Den i fig.
3 avbildade lamellen är slät (med enstaka undantag)
på den ena sidan och med sågtandad sektion på den
andra; lamellplanet bildar ca 70° vinkel med
bildplanet. Den oregelbundna begränsningsytan
utesluter en glidning mellan martensit och austenit vid
bildningen.
I fig. 4 ser man en sulfidutskiljning i ett sent
stelnat område, som är i kontakt med en
martensitlamell.1 Sulfidkornet visar ej något tecken på
deformation. Fig. 5 visar en martensitlamell, som slutar
vid en korngräns i austeniten. Ej heller här syns
något tecken på starkare deformation. Fig. 6 visar
en martensitlamell med påtagligt ojämn begränsning.
Om den av Kurdjumow och Sachs angivna
omvandlingsmekanismen är riktig, kan man tänka sig, att den
stora utvidgningen i en riktning, som ligger i ett
plan [ill ]y just är orsaken till att
martensitlamellerna ej kunna ligga i detta plan. I så fall måste dock
martensitgittret antas ej vara sammanhängande inom
en hel lamell, utan uppdelat i submikroskopiska
kohe-rensområden, skilda av glidplan, som ej äro
parallella med lamellplanet. Ett sådant antagande är ej
tilltalande med hänsyn till den stora hastighet med
vilken en lamell bildas och till lamellernas
parallellitet gruppvis.
Det är på grund av dessa ännu ej på
tillfredsställande sätt förklarade företeelser, som jag anser ett
bevis vara önskvärt för Johanssons allmänna
antagande om kolatomernas läge efter en "diffusionslös"
austenit-martensit-omvandling.
Fig. 5. Martensitlamell, som slutar vid korngräns i
austeniten. 1 500 X.
11 juni 1938 47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
