Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
Utah Lake och några småsjöar öster
om Magna tillgodose verkets
färskvattenbehov, och vattnet pumpas upp
till ett flertal stora bassänger av betong
ovanför verket. Returvatten användes
dock i största möjliga utsträckning, och
färskvattenförbrukningen är endast 1,8
minutliter per ton malm per dygn.
Förbundna med de båda verken finnas
en kalkbränningsanläggning för
framställning av kalkmjölk för floteringen,
ett gjuteri för framställning av järnkulor
för kulkvarnarna och en anläggning för
framställning av natriumaerofloat.
Kalkbränneriet har 2 kolpulvereldade
roterugnar av typ Roderick. Ugnarna
ha en längd av 38 m och en diameter
på 1,8 resp. 2,;5 m och kunna köras
antingen i serie eller parallellt med
varandra. Den brända kalkstenen, som
håller ca 80 % CaO, släckes och males i
2 Hardinge kulkvarnar. Kalkmjölken
pumpas därefter med centrifugalpumpar till
förrådstankar vid de båda verken. Kalkmjölken agiteras
mekaniskt i tankarna för förhindrandet av sättning
och pumpas till matare ovanför tankarna, från vilka
densamma distribueras till olika platser i verket.
Gjuteriet fabricerar järnkulorna av järnräls,
järnskrot och ferrokrom. Gjutningen sker i vattenkylda
formar, och de framställda kulorna ha en hårdhet av
550 Brinell.
Fig-, 9. Rännor för uppfångandet av guld i avfallet.
Natriumaerofloaten tillverkas av etylalkohol,
fos-forpentasulfid och natriumhydrat.
Kraften för anrikningsverket erhålles från Utah
Power & Light Co, Salt Lake City. Den inkommande
kraften har 130 000 Y spänning, vilken i en
centralstation transformeras ned till 44 000 Y. 4
sekundärstationer i verket nertransformera denna
till 440 V. Kraftförbrukningen under året var
17 kWh/ton malm.
Kopparindustrien i Socialistiska sovjetrepublikernas
union.
Produktionen och förbrukningen av koppar i
Socialistiska sovjetrepublikernas union ha under de
senaste åren betydligt ökats, men i betraktande av att
relativt få och osäkra underrättelser beträffande
kopparhanteringen i Sovjetunionen nå hit, kunna
kanske följande uppgifter, vilka huvudsakligen
hämtats tir nyligen publicerade artiklar i facktidskrifter,
vara av intresse för dem, som beröras av
kopparindustrien.
Kopparindustrien i Socialistiska
sovjetrepublikernas union står under kontroll av kommissariatet för
tunga industrier. Till helt nyligen förvaltades den
inom detta kommissariat av centralrådet för
ickejärn-metallernas metallurgi (Glavtsvetmet), men i
november 1937 uppdelades detta centralråd i två
självständiga nämnder, av vilka den ena, Glamved, nu
uteslutande ägnar sig åt kopparindustrien.
Olika uppskattningar ha då och då publicerats
beträffande storleken av Sovjets koppartillgångar, vilka
vid den sista beräkningen taxerades till omkring 17
millioner ton metall. De största
kopparmalmsfyndig-heterna förekomma i Kazakstan, varav de två
förnämsta äro Kounrad-malmerna nära Karsakpai och
Balkasch-malmerna nära Balkasch-sjöns norra strand.
Uralbergen innehålla även betydande fyndigheter av
kopparmalm, och andra fyndigheter förekomma i
Uzbekistan, Baschkir, områdena kring mellersta
Volga, västra Sibirien, Transkaukasien,
Leningradprovinsen och Kola-halvön.
Produktionen är ännu jämförelsevis liten i
betraktande av de stora tillgångarna, men den har mer än
fördubblats sedan 1933, och kraftiga ansträngningar
göras för att öka produktionen ännu mer. Under de
sista fem åren har Sovjetunionens behov av koppar
överstigit produktionen på grund av upprustning,
elektrifieringar och den hastiga industriella
utvecklingen, och en stor del koppar måste därför
fortfarande importeras. Man beräknar att de stora verken
inom några år ej endast komma att bli i stånd att
leverera landets eget behov utan även exportera en
ansenlig del.
Före revolutionen låg kopparindustrien i Ryssland
nästan uteslutande i händerna på utländska firmor,
huvudsakligast engelska, och produktionen av
råkop-par utgjorde 1913 omkring 29 000 ton. Verken voro
relativt små och belägna i Ural, Transkaukasien och
Kazakstan. På den tiden brötos endast malmer med
höga kopparhalter. Under världskriget och det
därefter följande inbördeskriget sjönk produktionen
högst betydligt, men mellan 1922 och 1930 sattes
många av förkrigstidens verk åter igång, och
uppförandet av nya påbörjades. 1930 producerades
10 sept. 1938
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
